Färgnamnen i Reservoir Dogs är arbetsalias som Joe Cabot har tilldelat männen. Mr. White, Mr. Orange, Mr. Pink, Mr. Blonde, Mr. Brown och Mr. Blue ska använda dem under rånet för att begränsa hur mycket varje deltagare vet om de andra. Scenen där aliasen delas ut förklarar den regeln och visar samtidigt hur svårt det är att genomdriva den bland män som grälar om sin position och sin image.
Mr. Pinks protest gör det möjligt att skilja systemets praktiska syfte från de kulturella associationer som varje ord väcker. Joe vill kontrollera identiteterna; Pink stör sig på det smeknamn han har tilldelats. Meningsutbytet bidrar med humor och säger något om organisatörens auktoritet, utan att göra färgerna till en hemlig personlighetsordbok.
Greppet har en igenkännbar filmisk föregångare i The Taking of Pelham One Two Three, från 1974. Jämförelsen har dokumenterats i studier av båda filmerna. Det gör det möjligt att tala om ett konkret formmässigt samband, men bevisar inte att varje färg hos Tarantino har en bekräftad symbolik eller att alla färgdetaljer i scenografin är avsiktliga ledtrådar.
Vilket alias varje medlem i rånarligan får
Joe delar ut aliasen bland de sex män som ska delta i rånet. Mötet etablerar en praktisk identifiering som också hjälper tittaren, även om filmens struktur inte återger alla händelser i kronologisk ordning. Med varje namn kan man följa en rollfigur utan att genast behöva känna till hans bakgrund. Kopplingen mellan alias och skådespelare framgår av eftertexterna till Reservoir Dogs:
- Mr. White: Harvey Keitel.
- Mr. Orange: Tim Roth.
- Mr. Pink: Steve Buscemi.
- Mr. Blonde: Michael Madsen.
- Mr. Brown: Quentin Tarantino.
- Mr. Blue: Eddie Bunker.
Familjen Cabot ingår inte i den här serien. Joe behåller sitt namn och hans son går under namnet Eddie eller Nice Guy Eddie. Skillnaden uttrycker den ojämlika ställningen mellan dem som organiserar och dem som har kallats in för att utföra arbetet. Alla accepterar inte samma grad av anonymitet och de får inte heller samma slags information. Rollen som Nice Guy Eddie blir lättare att förstå om man ser den som en del av familjeorganisationen, inte som ett sjunde färgalias.
Mr. Pink protesterar mot associationerna som hans namn väcker. Meningsutbytet använder homofobiska skämt och anspelningar på manlighet för att göra en till synes neutral identifierare till en fråga om status. Filmen visar hur de här männen talar; reaktionen bevisar inte rollfigurens sexuella läggning och innebär inte att analysen måste ta över associationen mellan rosa och svaghet som en sanning.
Pink frågar varför de inte får välja själva och föreslår alternativ. Joe svarar att ett gemensamt val skulle sluta i bråk eftersom flera skulle vilja kallas Mr. Black. Mr. Brown lägger till en grov invändning mot sitt eget alias. Quentin Tarantinos manus fångar den här kedjan av protester: varje replik för mötet längre bort från de praktiska instruktionerna och tvingar organisatören att återta kontrollen över samtalet.
Diskussionen är avslöjande eftersom mannen som vid andra tillfällen kräver professionalism också bryr sig om hur hans alias låter. Det behöver inte ses som en fullständig motsägelse: viljan att verka kompetent och önskan att få ett prestigefyllt namn kan finnas sida vid sida. Meningsutbytet blottlägger den här spänningen hos Mr. Pink utan att reducera hela hans personlighet till ett enda skämt.
Anonymitet, hierarki och systemets begränsningar
Joes motivering är att minska mängden personlig information som cirkulerar bland deltagarna. Ett alias avslöjar mindre än ett riktigt namn, en hemort eller en gemensam bakgrund. Inom filmens fiktion syftar systemet till att begränsa vad en gripen person kan berätta om de andra. Regeln suddar dock inte ut redan existerande relationer och gör inte heller alla på mötet till fullständiga främlingar för varandra.
Joe har en särställning: han har valt ut männen och kontrollerar en stor del av den information som han försöker hålla åtskild. Aliasen fördelar okunskapen ojämnt. Den koncentrationen hjälper oss att förstå Joe Cabots auktoritet, eftersom deltagarna måste lita på hans urval utan att ha motsvarande tillgång till information om de andras bakgrund. Säkerheten blir också ett beroende av organisatören.
Anonymitet kan inte heller garantera lojalitet. Att hindra någon från att säga sitt namn begränsar en uppgift, men verifierar varken personens avsikter eller yrkesidentitet. Den skillnaden är särskilt relevant i en berättelse om infiltration. Tittaren kan se skillnaden mellan ett muntligt protokoll och de förtroenderelationer som till slut påverkar rollfigurernas handlingar. Man behöver inte gå igenom slutet för att inse procedurens begränsningar.
Aliasen och klädseln fyller närbesläktade men olika funktioner. Ett färgnamn gör det möjligt att skilja en person från de andra; likadana kostymer minskar de visuella skillnaderna och antyder att de hör till samma uppdrag. Sambandet med de svarta kostymerna och slipsarna kan undersökas utifrån kombinationen av identifiering och enhetlighet, utan att man förutsätter att aliasets färg måste synas på personens kläder.
Föregångaren Pelham 123 och symbolikens räckvidd
The Taking of Pelham One Two Three, i regi av Joseph Sargent och med manus av Peter Stone, skildrar fyra kapare som identifieras som Mr. Blue, Mr. Green, Mr. Grey och Mr. Brown. Filmen hade premiär 1974. I en artikel från Santa Barbara International Film Festival, publicerad den 12 maj 2021, tillskrivs Stone färgnamnen och deras koppling till Reservoir Dogs nämns. Jämförelsen syftar på den versionen, som kom före de senare filmatiseringarna.
Det formmässiga släktskapet är konkret: brottslingar som agerar under namn bildade av en titel och en färg. I Tarantinos film leder metoden dessutom till ett samtal om vem som bestämmer och vilket namn som låter bäst. Att peka ut föregångaren innebär inte att filmerna kan likställas eller att varje rånare motsvarar en rollfigur hos Sargent. Aliasen är det gemensamma grepp som gör jämförelsen möjlig.
Leigh Singer tar också upp likheten i sin essä om Reservoir Dogs, publicerad av BFI och uppdaterad i januari 2022. Det är en identifierbar kritisk referens, inte ett uttalande av Tarantino som förklarar varje enskilt val. Genom att hålla isär dessa saker kan man göra jämförelsen utan att hitta på en dokumenterad avsikt. Färgnamn har använts tidigare; det krävs andra belägg för att fastställa den exakta betydelsen av vart och ett.
Att till exempel associera vitt med renhet eller orange med något dolt är en möjlig tolkning från betraktarens sida. Filmen ger ingen förteckning som slår fast en sådan kod. Ett slutet system skulle dessutom behöva förklara hela serien och alla undantag lika konsekvent. Om det bara fungerar för en rollfigur och kriterierna ändras för de andra är det snarare en selektiv tolkning än en bevisad nyckel.
Teorier om färgade föremål kräver samma åtskillnad mellan bild och slutsats. Ett glas, ett klädesplagg eller en målad yta kan urskiljas i en bildruta utan att dess närvaro bekräftar en föraning om berättelsens utveckling. En analys av aliasen behöver inte avgöra de teorierna för att förklara hur de fungerar: scenen ger redan tydliga skäl till att använda dem och visar konflikterna kring hur de fördelas.
Mr. Blonde ger serien en språklig nyans: namnet betecknar någon som är blond, medan White betyder vit. Om båda namnen översätts till svenska på samma sätt försvinner en viktig skillnad mellan två rollfigurer. Därför behåller många rollistor aliasen på engelska även när de översätter de övriga beteckningarna. Det är också bra att hålla sig till en och samma översättning av Pink: Rosa och Rosado kan syfta på samma man beroende på översättning.
Scenen skiljer också mellan alias som faktiskt tilldelas och namn som bara nämns under diskussionen. Mr. Black och Mr. Purple nämns som möjliga alternativ eller som referenser från Joe, men de betecknar inte ytterligare deltagare i det här rånet. Om man misstar ett avvisat alternativ för en närvarande medlem blir rånarligan på papperet större än den är. Listan med sex namn bygger på tilldelningen och eftertexterna, medan de övriga orden hör till det komiska meningsutbyte som omger regeln.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
