Stuck in the Middle with You spelas i Reservoir Dogs under Marvin Nashs fångenskap hos Mr. Blonde. Inspelningen är gjord av Stealers Wheel och låten är skriven av Gerry Rafferty och Joe Egan. Den jämna rytmen och den lätta tonen skildrar inte våldet i mötet direkt; de behåller en musikalisk identitet som står i konflikt med det som visas i scenen.
Låten fanns redan två decennier innan filmen kom. Den ingick på gruppens debutalbum, som gavs ut 1972, och blev en hit som singel 1973. När den används i filmen får den ett nytt sammanhang, men det senare bruket gör inte texten eller titeln till kommentarer som ursprungligen skrevs om fången.
Kontrasten fungerar också eftersom musiken kommer från radion i lagret. Mr. Blonde lyssnar på den och rör sig till den. Ljudet har en källa inne i scenrummet och kan uttrycka hans bekvämlighet, medan den fasthållne mannens situation innebär en motsatt upplevelse.
En inspelning från tiden före filmen
Att identifiera låten undanröjer två vanliga missförstånd: sången vi hör kommer från en inspelning av Stealers Wheel, och låten skrevs inte för Reservoir Dogs. Gerry Rafferty och Joe Egan skrev den. Paul Sexton beskriver bakgrunden i ”Stuck In The Middle With You: Stealers Wheel’s Clowns And Jokers”, publicerad av uDiscover Music, Universal-katalogens redaktionella medium.
Låten ingick på Stealers Wheels självbetitlade album från 1972 och gavs ut som singel 1973. Skillnaden mellan de båda årtalen förklarar varför båda förekommer i skivreferenser utan att nödvändigtvis motsäga varandra. För att förstå låtens funktion i filmen är tidsintervallet viktigt: Tarantino använder en inspelning som bär med sig ett musikaliskt uttryck från tiden före filmen och som delar av publiken kan känna igen.
Rytmgitarren och det jämna kompet skapar en musikalisk grund som är lätt att följa. Sången håller låten samman medan scenen utvecklar en fara som inte följer ett musikaliskt framträdandes logik. Det är verkningsfullt att de hålls åtskilda: låten ökar inte tempot varje gång förövaren rör sig och överger inte sin struktur för att förklara fångens rädsla. Inspelningen fortsätter på sitt eget sätt.
I soundtracket till Reservoir Dogs samsas låten med andra sätt att använda musik, från inledningen till slutet. Här består dess funktion av att en person lyssnar på den inne i en scen. Albumet gör det möjligt att lyssna på låten igen, men betydelsen den får i samband med fångenskapen beror på ett audiovisuellt samband som inte fanns i inspelningen från början.
Radion delar utrymme med hotet
Mr. Blonde lyssnar på K-Billy-programmet och reagerar fysiskt på det som spelas. Den gesten placerar låten i samma värld som rollfiguren. Musiken behöver inte uttrycka berättarens kommentar utifrån om det som sker: i scenen kan den helt enkelt vara något en man njuter av medan han plågar en annan. Att dessa två aktiviteter pågår samtidigt gör en vardaglig lyssningssituation obehaglig.
Hans position som lyssnare skiljer sig från polisens. Mr. Blonde kan röra sig, stanna upp eller lyssna på rytmen; Nash sitter fastspänd på stolen. Även om ljudet når dem båda ger det dem inte samma upplevelse. För förövaren är låten tillgänglig som underhållning, medan den för offret fyller en tid som han inte kan ta sig ur. Den skillnaden gör det möjligt att tolka musiken som en del av kontrollen över utrymmet.
När kameran följer Mr. Blonde utomhus förblir låten knuten till lagrets insida. I artikeln om Reservoir Dogs som Santa Barbara International Film Festival publicerade den 8 september 2020 uppmärksammas den här förändringen i lyssnandet. Sambandet mellan volym, närvaro och förflyttning hjälper oss att lokalisera ljudkällan. För att beskriva just det här avsnittet behöver man inte anta att hela filmens soundtrack fungerar på samma sätt.
Radion bidrar också med en kontinuitet som är likgiltig inför situationen. Ett musikprogram fortsätter enligt sin tablå; det reagerar inte på fångens vädjanden och ändrar inte låt efter den skada som tillfogas honom. Den likgiltigheten kan vara mer omskakande än musik som hela tiden signalerade fara. Ljudmiljön behåller en vardaglig prägel samtidigt som mötet för offret förlorar varje sken av normalitet.
Kontrasten gör inte grymheten till ett enda skämt
Valet gör att musikaliskt välbehag och avståndstagande från handlingen kan samexistera. Man kan känna igen rytmen eller tycka om låten och samtidigt känna obehag inför scenen. Greppet tvingar inte alla tittare att reagera likadant. Styrkan ligger i att två signaler som inte helt sammanfaller ställs mot varandra, så att musiken inte på förhand avgör hur man ska känna inför varje ögonblick.
Den kontrapunkt som uppstår mellan lättsam musik och våld bygger inte på att låten i sig är komisk. Det räcker att den behåller en energi som inte hör ihop med det lidande som skildras. Begreppet beskriver ett förhållande mellan olika uttryck: tonen i ett musikstycke och handlingen i en scen. Om man automatiskt överför den effekten till varje gång samma låt förekommer försvinner betydelsen av det sammanhang som skapar den.
Sekvensen visar inte heller alla detaljer i övergreppet på nära håll. Örat skärs av utanför bild, vilket BBFC beskriver i sin klassificering. En analys av det visuella valet måste ta hänsyn till kameran; när det gäller musikens användning är det viktiga att ljudet inte försvinner när bilden hålls undan. Låten fortsätter att vara en del av en situation där hotet redan har etablerats.
Titeln kan få nya associationer när man minns den tillsammans med fången och hans inspärrning. Det är en tolkning som uppstår genom filmens användning, inte en belagd förklaring till varför Rafferty och Egan skrev låten. Om man håller isär de båda sammanhangen går det att analysera en förvandling: en låt med ett eget liv får en mycket specifik association när den knyts till en scen, utan att den kopplingen raderar tidigare sätt att lyssna på den.
Att lyssna på hela inspelningen efter att ha sett filmen kan väcka minnet av lagret, men minnet är inte materiellt inskrivet i varje sekund av låten. Den behåller sin struktur och går att lyssna på utan bilder. Det som förändras är upplevelsen hos den som känner igen den: samma instrumentala inledning kan föra tankarna till ett personligt minne, låtens skivhistorik eller filmscenen.
Den här skillnaden hjälper oss att förstå hur en kulturell association kan bestå utan att bli en obligatorisk betydelse. Den som upptäcker låten först kan uppleva scenen annorlunda än den som hittar albumet genom filmen. Med tiden kan man också skilja de båda upplevelserna åt. Filmen skapar ett starkt samband mellan ljud och handling, men äger inte alla framtida tolkningar av inspelningen. En analys av låten i Reservoir Dogs beskriver det specifika sambandet; den ersätter inte låten med en förkortad version av handlingen och reducerar inte dess existens till ögonblicket då den användes.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
