Coconut i Reservoir Dogs: tonförändringen i eftertexterna

Coconut, framförd av Harry Nilsson, ackompanjerar eftertexterna i Reservoir Dogs. Låtens intåg för in en lekfull ton efter det våldsamma slutet. Kontrasten förändrar inte det som just har hänt, utan ändrar tonläget som filmen lämnar åskådaren i medan namnen på dem som gjorde den rullar förbi. Låten får därmed en annan funktion än de låtar som rollfigurerna lyssnar på under handlingens gång.

Inspelningen finns på Nilsson Schmilsson, ett album som gavs ut i november 1971, enligt Harry Nilssons och Sony Musics officiella kataloger. Albumet kom långt före Tarantinos film. Användningen i slutet skapar en ny koppling mellan låten och våldet, utan att göra den till en komposition skriven för att förklara berättelsen eller besvara dess frågor.

Den ironiska effekten uppstår genom skiftet. Filmen avslutar en konflikt och övergår till en låt med en egen energi, präglad av upprepning och vokalt lekfullhet. Den kan uppfattas som en medvetet obekväm väg ut ur dramat: ljudet förlänger inte högtidligt allvaret i de sista bilderna.

En låt från Nilsson Schmilsson

Artisten som hörs i slutet är Harry Nilsson. Coconut finns med på Nilsson Schmilsson, vars ursprungliga utgivning den officiella katalogen The RCA Albums Collection anger till november 1971. Den uppgiften gäller albumet, inte alla senare utgåvor av låten som singel. Låten hör till en skivkarriär som föregår Reservoir Dogs och behåller sitt ursprung när den införlivas i filmens avslutning.

Upprepningen är en del av låtens framåtrörelse. I stället för att utveckla en melodi som ständigt förändras för att följa olika känslor håller låten fast vid ett igenkännbart mönster som rösten varierar över. Det skapar en cirkulär känsla. När lyssnaren kopplar den till eftertexterna kan pulsen fortsätta utan att varje namn eller minne av filmen måste motsvaras av något musikaliskt.

Sånginsatsen tillför ett lekfullt inslag. Låten berättar en liten komisk historia och låter lyssnaren urskilja skiftningar i uttrycket inom en och samma tolkning. Nilsson behöver ingen dialog mellan filmens skådespelare för att skapa den variationen. Rösten som tar vid efter slutet hör hemma i en annan musikalisk värld, med sina egna gestalter och sin egen logik.

På soundtracket till Reservoir Dogs står Nilsson som artist för låten. Universal Musics officiella låtlista placerar den som albumets sista låt, följd av en speakerröst. Den ordningen på skivan ändrar inte låtens funktion i filmen: den ackompanjerar eftertexterna och lägger inte till någon scen som förklarar vad som händer sedan. Lyssningen kan fortsätta även när det dramatiska skeendet har tagit slut.

Skiftet från slutet till musikalisk lekfullhet

När Coconut börjar spelas uteblir ett högtidligt musikaliskt avsked. Filmen skulle kunna förlänga känslan av fara med ett mörkt ackompanjemang, men det valda materialet har en annan energi. Låttexten behöver inte kommentera rollfigurerna bokstavligt. Det räcker att rytmen och framförandet inte fungerar som en förutsägbar känslomässig fortsättning på det som just har visats.

Ironin uppstår i förhållandet mellan de båda ögonblicken. Slutet får konsekvenser som låten inte kan sudda ut, samtidigt som låten verkar vilja fortsätta sin egen lek. Åskådaren hamnar mellan det omedelbara minnet av konflikten och en musik som inte intar samma allvarliga hållning. Avståndet kan tolkas som svart humor i slutet, utan att man för den skull påstår att alla lyssnare kommer att känna lättnad, skratta eller reagera med avsky på samma sätt.

Upprepningen förändrar också tidsupplevelsen. Handlingens sista del koncentrerar beslut och upplösningar; eftertexterna låter oss stanna kvar några minuter efter att besluten inte längre går att ändra. Låten sätter en puls för denna kvarvaro. Den tillför ingen berättelseinformation, men skapar en annan tidsrymd där publiken kan bearbeta det den har sett medan filmen avslutar sin presentation som verk.

Kontrasten kan kännas särskilt abrupt eftersom det inte finns någon musikalisk övergång som återger varje känsla. Lättheten kommer samtidigt som bildens funktion skiftar: från rollfigurerna och deras handlingar till eftertexterna. Filmen skapar därmed ett avstånd till lagerlokalens rum. Åskådaren väntar inte längre nödvändigtvis på ett svar från nästa rollfigur, även om situationen som just utspelat sig fortfarande finns kvar i minnet.

Den här formella tolkningen innebär inte att Tarantino har gett en enda förklaring till låtvalet. Låtens identitet och dess placering i slutet går att dokumentera; att kalla kontrasten ironisk beskriver förhållandet som dessa beståndsdelar skapar. Det behövs inget påhittat uttalande från regissören för att analysera hur lekfullt igenkännbar musik förändrar avskedet från en våldsam historia.

Coconuts plats i eftertexterna

Coconut hörs som musik till eftertexterna. Ingen rollfigur visas välja den, och det fastställs inte att den kommer från radion i lagerlokalen under slutet. Att albumet också innehåller inslag med K-Billy räcker inte för att slå fast att låten har den källan i filmen. Skivlyssnaren och filmåskådaren får höra ljudmaterial som har kopplingar till varandra, men som inte är identiskt.

Eftersom låten ligger utanför rollfigurernas lyssnande kan den riktas till publiken utan att lösa någon av rollfigurernas upplevelser. Musiken bekräftar varken att någon överlevande är utom fara eller att konflikten hade en komisk innebörd för dem som upplevde den. Låtens lätthet hör till filmens sätt att ta farväl, inte till en reaktion som visas hos männen i lagerlokalen.

Eftertexterna ger utrymme åt detta samspel: berättelsen är slut, men dess intryck lever kvar medan en annan berättelse ljuder. Nilsson tar plats i ljudbildens förgrund utan att bli en rollfigur i filmen. Coconut håller ihop avslutningen genom sin självständighet och låter humor och våld förbli nära varandra, utan att smälta samman dem till en förklaring som suddar ut skillnaderna.

En röst i en låt som spelas under eftertexterna har inte samma status som en röst som hörs inne i en scen. Nilsson gör inte rösten till K-Billys programledare eller till ett vittne till händelserna. Hans medverkan gäller musikinspelningen, medan Steven Wright står för speakerrösterna i det fiktiva programmet. När den ena låten följer på den andra på albumet kan rösterna hamna nära varandra, utan att bli rollfigurer i samma samtal.

Dateringen av Nilsson Schmilsson hjälper också till att placera låten som självständig. Coconut hör till ett album med sin egen ordning och andra låtar som inte ingår i Reservoir Dogs. Att lyssna på den där förändrar materialet som kommer före och efter, även om inspelningen är densamma. Kontrasten mot filmens slut beror på en specifik placering. Man behöver inte överföra den till resten av Nilssons verk för att se effekten av att låten dyker upp där, och inte heller tillskriva sångaren en avsikt som har med en senare film att göra.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder