Den svarta kostymen i Reservoir Dogs identifierar rånarna som medlemmar i samma grupp. Den mörka kavajen, den vita skjortan och slipsen skapar ett ordnat utseende som får rånet att framstå som ett organiserat arbete. Den bilden antyder disciplin innan samtalen och konfrontationerna avslöjar hur mycket som skiljer dem åt, trots att de bär samma kläder.
Det är användbart att tala om avindividualisering om man menar att de synliga skillnaderna minskar. Kläderna för samman männen, men de går fortfarande att känna igen på ansiktet, rösten och sättet de tar plats. Filmen hämtar spänning ur den kombinationen: likartade kläder samlar temperament som inte får dem att agera likadant.
Betsy Heimanns design gör det också nödvändigt att skilja mellan likheten på filmduken och hur plaggen tillverkades. Kläderna har olika snitt och passform, vilket hindrar skådespelarna från att bli kopior av varandra. Kostymens betydelse växer fram genom hur den kollektiva bilden fungerar, hur den förhåller sig till gangsterfiguren på film och vad som händer med kropparna som bär upp den.
En arbetsuniform för män som knappt känner varandra
Kombinationen av svart och vitt signalerar omedelbart samhörighet. Innan vi får veta mer om varje rånares historia kan åskådaren visuellt se dem som en grupp. Slipsen bildar en mörk linje mot den ljusa skjortan och upprepar samma mönster från kropp till kropp. Resultatet är lika enkelt som en uniform, trots att den saknar märken och inte visar vilken organisation de tillhör genom någon symbol.
Likheten speglar den begränsade informationen om personerna i gruppen. Färgnamnen i Reservoir Dogs ersätter deltagarnas riktiga identiteter när de tilltalar varandra; kläderna blir en gemensam yta. Tillsammans gör dessa grepp att de först framstår som deltagare i en operation. Kläderna lämnar dock vars och ens ansikte och kropp synliga: deras anonymitet har mycket konkreta gränser.
Det professionella utseendet är en del av samma konstruktion. Att klä sig för en uppgift antyder förberedelser, regler och en åtskillnad mellan arbete och privatliv. Hos rånarna samsas detta yttre allvar med gräl, improvisationer och oförenliga reaktioner på fara. Kostymen kan uttrycka en strävan efter kontroll, men bevisar inte att den som bär den kan behålla kontrollen när situationen förändras.
Likheten påverkar också vad publiken lägger märke till. Om varje rollfigur bar en helt annan kombination av kläder skulle klädseln räcka för att kategorisera honom vid första anblicken. Här får gesterna större betydelse: en stel hållning, ett sätt att gå eller avståndet någon håller till en annan. Skådespeleriet får en gemensam bakgrund som synliggör skillnader som uniformen inte suddar ut.
Skillnaderna som Betsy Heimann byggde in i silhuetten
Heimann beskrev i Clothes on Film en process som hon och Tarantino genomförde tillsammans. Han visade henne klipp ur filmer från den franska nya vågen; hon lade märke till kombinationen av mörka kostymer, vita skjortor och mörka slipsar. Enligt hennes berättelse passade den bilden det anonymitetsideal de eftersträvade. Det är en dokumenterad arbetsreferens som räcker för att sätta designen i sitt sammanhang, utan att tillskriva varje plagg ett eget filmiskt inflytande.
I sin intervju med Highsnobiety förklarade designern att varje person i gruppen hade sin egen uppsättning kläder och sitt eget snitt. Harvey Keitel bar en hel kostym, medan Steve Buscemi och Tim Roth hade svarta jeans och Beatle boots till sina kavajer. Likheten som håller samman gruppen skapades alltså med plagg som inte alla tillhörde samma kategori av skräddarsydda kläder.
Heimann förklarade också i Clothes on Film att hon anpassade skjortkragarna och slipsarnas bredd efter varje skådespelare. Vissa av Buscemis och Roths kavajer var marinblå eller antracitgrå; filmfotografen Andrzej Sekula försäkrade henne om att de skulle se svarta ut på film. Enhetligheten berodde på hur kläderna återgavs på bild.
De här besluten förklarar varför en till synes enkel kostym kräver uppmärksamhet på proportionerna. En krage tar olika mycket plats intill olika ansikten; en smal slips kan förhålla sig på ett annat sätt till överkroppen beroende på axlarnas bredd. En gemensam färgformel gör det möjligt att variera dessa detaljer utan att helhetsintrycket går förlorat för åskådaren.
Kamerans avstånd förändrar vad vi kan lägga märke till. I en gruppbild dominerar upprepningen av mörka och ljusa partier. När bilden kommer närmare blir skillnaderna mellan kläderna och kropparna tydligare. Designen fungerar på båda avstånden: den gör gruppen igenkännbar och lämnar samtidigt utrymme att urskilja dess medlemmar.
Gangsterbilden sätts på prov
Kostymen förknippar männen med filmens brottsling, som framställer sina aktiviteter som ett yrke. Elegansen rymmer ett löfte om kontroll: det verkar finnas någon som kan fatta beslut, utföra dem och behålla lugnet. Kopplingen till gangsterfilmer är en tolkning av rollfigurernas utseende. Den behöver inte innebära att varje visuell likhet med en annan film var ett uttalande från Tarantino eller Heimann.
Under den inledande promenaden skapar de synkroniserade stegen och de upprepade kläderna en bild av sammanhållning. Gruppen går åt samma håll och fyller bildrutan med självsäkerhet. Den presentationen skapar förväntningar på deras förmåga innan vi kan pröva dem. Männens visuella likhet gör att de verkar vara en enhet, trots att vi ännu vet lite om deras relationer.
I lagret i Reservoir Dogs blir det svårare att upprätthålla det intrycket när kropparna placeras på olika sätt. En man ligger skadad på golvet medan andra rör sig, grälar eller betraktar varandra på avstånd. De likartade kläderna samlar nu kroppar i mycket olika positioner och med varierande grad av självständighet. Rummet visar både grupptillhörigheten och hur olika omständigheterna är.
Oranges vita skjorta gör blodet särskilt synligt. Hans kläder behåller delar av den uppsättning som valts för rånet, men kroppens tillstånd förändrar vad de förmedlar. Åskådaren börjar i stället lägga märke till såret, smärtan och behovet av hjälp. Samma kläder kan alltså signalera självsäkerhet i rörelse och samtidigt visa en sårbar person som är beroende av andra.
Scenerna före rånet visar en annan funktion hos kläderna: de skiljer männens roller i operationen från deras vardagliga framtoning. White bär en röd pikétröja när han träffar Joe. Det ger ett konkret exempel på hur den senare kostymen fungerar som kläder knutna till en uppgift. Rollfiguren är fortfarande igenkännbar när han byter kläder; kläderna förändrar sammanhanget vi ser honom i, men skapar inte i sig en ny identitet.
Det är också viktigt att skilja en symbolisk tolkning från en förutsägelse. Svart kan föra tankarna till högtidlighet eller sorg, men den kulturella associationen avgör inte i sig varje rollfigurs öde. För att underbygga en tolkning måste kläderna sättas i relation till en situation i filmen. Ett enskilt fotografi låter oss uppskatta silhuetten; en följd av scener låter oss bedöma hur dess verkan förändras. Den skillnaden är särskilt användbar när en reklambild får en säkerhet att verka bestående, trots att berättelsen utsätter den för konkreta prövningar.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
