Joe Cabot organiserar rånet i Reservoir Dogs och är Nice Guy Eddies far. Han spelas av Lawrence Tierney och samlar deltagarna, sätter upp regler och förväntar sig att hans erfarenhet ska räcka för att avsluta en diskussion. Hans makt märks på hur de andra förhåller sig till honom: de kan skämta, be om tjänster eller protestera, men vet att det är han som fattar det slutgiltiga beslutet.
Gänget förlitar sig på hans auktoritet innan jobbet ska utföras. Efter katastrofen hoppas några att Joe ska återställa ordningen när han kommer tillbaka. Men chefen återvänder fast besluten att identifiera och straffa den ansvarige, samtidigt som de överlevande redan har åtagit sig saker som inte stämmer överens med hans planer. Samma beslutsamhet som hjälper honom att organisera en grupp möter nu ett nytt motstånd under krisen.
Joe agerar inte neutralt. Hans son är en del av operationen, och han har tidigare haft relationer med flera av sina män. Hans roll förenar befälet hos den som anlitar med förtroligheten hos någon som känt delar av gruppen sedan tidigare. Den blandningen avgör vem han lyssnar på och vad han betraktar som en oacceptabel ordervägran.
Joe gör flera brottslingar till deltagare i samma uppdrag. Var och en kommer med sin erfarenhet, men jobbet kräver att de accepterar gemensamma villkor. Chefen hävdar rätten att fastställa dem eftersom han har samlat gruppen och organiserat operationen. Det skiljer honom från dem som måste samordna sig för att genomföra den, även när de känner till en omedelbar svårighet bättre.
Att tilldela namn är också att ställa villkor
I sin recension för KPBS den 16 oktober 1992 förklarade Beth Accomando logiken bakom aliasen: Joe försöker begränsa vad medlemmarna vet om varandra för att försvåra angiveri. Metoden fördelar informationen ojämnt. Deltagarna måste lita på mannen som har samlat dem, samtidigt som de går med på att veta mindre om dem som ska arbeta vid deras sida.
Diskussionen om Reservoir Dogs färgnamn förvandlar en praktisk instruktion till en konflikt om rätten att bestämma. Pink protesterar mot namnet han fått; Joe vägrar göra tilldelningen till ett gemensamt val. Konflikten handlar mindre om den specifika färgen än om möjligheten att ifrågasätta en order inför de andra.
Joe kan tolerera ett avslappnat samtal och avbryta det när han tycker att det stör arbetet. Skiftet i tonläge påminner de närvarande om vem som avgör när skämtandet är över. Hans sätt att befalla kräver ingen avancerad ceremoni: gruppen måste sluta med det den håller på med, lyssna på honom och acceptera att saken är avgjord.
Anonymiteten suddar inte heller ut skillnaderna som fanns före uppdraget. Eddie är fortfarande hans son, och några av deltagarna känner honom sedan tidigare. Regeln skyddar viss information mellan arbetarna, men gör inte relationerna jämlika. Chefen har en gemensam historia med gruppen som medlemmarna inte delar på samma villkor, vilket påverkar hur mycket erkännande var och en får.
En auktoritet som bygger på personliga relationer
I profilen som Ella Taylor publicerade i LA Weekly 1992 beskrev Tarantino dessa brottslingar som män som utför jobb och använder professionalism för att ge respektabilitet åt det de gör. Joe tillhandahåller ramen för verksamheten: ett uppdrag, regler och någon som framställer sig som kapabel att leda det. Arbetsspråket omger en verksamhet som bygger på tvång.
Chefens förtroende bygger också på tidigare erfarenheter. Med White finns en förtrolighet som möjliggör en annan ton än vid ett första möte. Med Vic Vega väger en lojalitet som bevisats före den här stöten tungt. Joe väver in de här relationerna i arbetet, så att gruppen förenar en medvetet uppbyggd organisation med personliga åtaganden som redan fanns.
Under hans frånvaro måste gängledarskapet utövas utan att han är på plats för att avgöra meningsskiljaktigheterna. De omedelbara besluten faller på män som grälar med varandra och på Eddie, som försöker organisera om dem. Joes namn fungerar fortfarande som en referenspunkt, även om det inte löser de problem som kräver ett svar i stunden att vänta på att han ska komma.
Denna uppskjutning skapar en förväntan på chefen som är svår att leva upp till. För att reparera gruppen måste han erkänna det som hänt medan han var borta och få de överlevande att acceptera en gemensam bedömning. Hans tidigare rykte gör det lättare för dem att lyssna, men erfarenheterna från lagret har förändrat vad var och en är beredd att gå med på. Posten är fortfarande hans; lydnaden är inte längre självklar.
Anklagelsen gör chefen till en del av konflikten
Joe kommer dit övertygad om att Orange är infiltratören. Han ingriper för att få slut på ovissheten, inte för att inleda en diskussion där alla får delta. Han betraktar sin slutsats som tillräcklig grund för att agera och kräver att de andra erkänner hans rätt att bestämma. Organisatörens ankomst förändrar därmed diskussionen: den allmänna misstanken får en måltavla och blir ett omedelbart hot.
Att Orange är polis gör anklagelsen korrekt. Det räcker inte i sig för att få White med sig, eftersom han har åtagit sig att skydda den skadade. Joe vet något avgörande om problemet men misslyckas ändå med att tvinga fram sin lösning. Scenen skiljer på två förmågor som chefen verkar betrakta som oskiljaktiga: att identifiera den ansvarige och att behålla kontrollen över gruppen.
Hans pistol blir till sist ett stöd för en auktoritet som orden inte längre förmår upprätthålla. Från och med då måste de omkring honom reagera på ett konkret hot. Joe slutar vara en möjlig skiljedomare och blir en av männen som någon annan kan agera mot. Kraften som upprätthåller hans befäl gör det också möjligt att utmana det.
Whites motstånd är särskilt allvarligt eftersom det bottnar i en tidigare relation, inte bara i att en främling avvisar uppdragets villkor. Joe kräver lojalitet när hans tidigare medarbetare har åtagit sig något annat. Sammanbrottet visar gränsen för att organisera människor som om alla deras band vore beroende av chefen: en relation som uppstått under arbetet kan till slut väga tyngre än lydnaden som gjorde den möjlig.
Lawrence Tierneys röst ger Joe en auktoritet som går att höra innan man ens bedömer om han har rätt. Hans kärvhet och korta svar lämnar litet utrymme för invändningar. Skådespelarinsatsen gör att en vardaglig kommentar får tyngden av en order utan att hans makt behöver förklaras utförligt.
I essän om Reservoir Dogs, som BFI uppdaterade i januari 2022, påpekade Leigh Singer att samtalens skenbara naturlighet samexisterar med en stark stilisering. Joe deltar i det språket genom inlägg som avbryter andras resonemang. När andra rollfigurer drar ut på en anekdot eller försvarar en åsikt kan hans närvaro stöpa om samtalet med några få ord.
Den rytmen rymmer också komik. Chefens otålighet kan vara rolig så länge de andra vågar svara honom; den blir hotfull när den friheten försvinner. Att rösten är densamma i båda lägena gör det lätt att känna igen samma rollfigur i skämtet och i maktutövningen.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
