Mr. Pink räknar faktiskt in Mr. Orange bland dem som kan vara den infiltrerade polisen i Reservoir Dogs. Han gör det som en del av en allmän misstanke som också omfattar andra i gruppen. Hans misstro mot den skadade är tydlig, men filmen framställer inte kommentaren som ett resultat av att han upptäckt några bevis mot honom. Pink hävdar att någon har förrått dem; han kan ännu inte med säkerhet peka ut personen.
Hans misstanke bottnar i hur han tolkar polisens reaktion på rånet. Han tycker att poliserna var förberedda i förväg. Utifrån den tanken ifrågasätter han säkerheten på mötesplatsen och Whites förtroende för sina kumpaner. Hans resonemang får omedelbara konsekvenser för gruppens agerande, även om det inte avslöjar vem infiltratören är.
När Joe Cabot senare kommer in riktar han en anklagelse mot Orange. Mellan de här två ögonblicken har publiken fått information som Pink saknar. Att skilja på de perspektiven hjälper oss att förstå vad Pink lyckas ana, vad han lämnar öppet och varför hans ord inte är detsamma som ett förtida avslöjande.
Misstanken börjar med polisens reaktion
När Pink kommer till lagret försöker han förstå varför så många poliser var redo att ingripa. Hans oro börjar inte med något särskilt beteende från Orange. Den börjar med att rånet misslyckades och med intrycket av att gänget hamnat i en situation som andra hade förutsett. Beth Accomando tar upp hans övertygelse om att det finns en infiltratör i sin recension av Reservoir Dogs för KPBS, publicerad den 16 oktober 1992.
Pink kopplar polisens snabba närvaro till möjligheten att information hade läckt i förväg. Dialogen låter honom lägga fram det resonemanget på ett enträget sätt: han skiljer mellan dem som, enligt honom, redan var där och dem som kan ha reagerat efter larmet. Det är hans rekonstruktion av händelseförloppet, uttryckt under press. Hans självsäkerhet förklarar hur kraftfull varningen låter, men ger i sig inte misstanken något namn.
Den mest akuta följden gäller platsen där de har samlats. Om någon kände till planen kunde personen också känna till gömstället. Pink är rädd att de utsätter sig för ännu större fara om de stannar där, efter att redan ha varit utsatta i juvelbutiken. Sambandet mellan de båda platserna förklarar varför han vill ge sig av: han anser att förutsättningarna som gjorde det rimligt att följa den ursprungliga planen nu är komprometterade.
Det är så Mr. Pink pragmatism tar sig uttryck. Hans omedelbara fråga är vilka beslut som fortfarande är säkra efter katastrofen. Att ta reda på vem som har förrått dem skulle kunna hjälpa, men eftersom han inte får något svar går han inte med på att allt ska fortsätta som förut. Hans argument gör det möjligt att agera inför en sannolik fara utan att utredningen av dess ursprung är klar.
Orange blir en del av en misstanke som även omfattar de andra
Grälet med White visar hur långt den misstron sträcker sig. White hänvisar till sin relation med Joe för att utesluta honom; Pink svarar att det inte går att garantera allt någon har gjort bara för att man känner personen. Det enda han kan vara säker på är sitt eget agerande. Lagerdialogen, återgiven i Springfield! Springfields transkription, gör skillnaden till ett utbyte av möjligheter: var och en skulle kunna misstänka den andre.
Pink tar då med den skadade i samma resonemang. White reagerar genom att försvara Orange och påminna om att han sett honom bli skjuten. Den här sekvensen är avgörande för svaret på frågan: Pink menar faktiskt att Orange kan vara tjallaren, men tar upp det som en möjlighet bland flera i gruppen. Han lägger inte fram några särskilda bevis som skiljer Orange från de andra misstänkta.
Männen använder olika kriterier när de bestämmer vem de ska lita på. För White väger hans gemensamma erfarenheter med Orange och Oranges utsatthet tungt. Pink vägrar att se en ny relation eller en tidigare bekantskap som en fullständig garanti. Diskussionen fungerar eftersom de inte bara pratar om information: de avgör också vilken sorts ansvar de är beredda att ta gentemot en annan person under de här omständigheterna.
Senare får publiken veta att Mr. Orange arbetar för polisen, under samtalet med Marvin Nash. Pink är inte med i det samtalet. Tim Dirks placerar det efter Oranges ingripande mot Blonde i sin beskrivning av filmen på Filmsite. Avslöjandet förändrar vad publiken förstår, medan Pink fortfarande har tillgång till en annan information.
Därför kan en omtitt av filmen få hans misstänksamhet att verka mer träffsäker än den var när han uttryckte den. Publiken vet redan vem den ska hålla ögonen på och kan känna igen en möjlighet som visade sig stämma, trots att Pink hade lämnat den öppen bland flera andra. Spänningen uppstår ur den skillnaden: att ett påstående visar sig sant betyder inte att det byggde på en fullständig upptäckt.
Joe framför den direkta anklagelsen
Joe Cabot s ingripande förändrar diskussionen. Joe pekar ut Orange som polis och motiverar sitt beslut med den misstro han säger sig ha känt mot honom. När White kräver en grund för anklagelsen hänvisar Joe till sin magkänsla. Det utbytet finns med i dialogen i den biografvisade klippningen och återges också i Springfield! Springfields transkription.
Anklagelsen får en annan effekt än Pinks tidigare misstankar. Joe pekar ut en person och är beredd att omedelbart låta det få konsekvenser. Hans auktoritet i gänget gör att Whites reaktion blir brådskande. De överväger inte längre flera möjliga skyldiga: de måste reagera på ett beslut riktat mot någon som är där, skadad och under deras beskydd.
I det ögonblicket försöker Pink hejda upptrappningen genom att vädja till att de är proffs. Hans inlägg håller fast vid oron för att gruppen ska förvärra sin egen situation. Han lägger inte fram några nya bevis mot Orange och utvecklar inte något resonemang som bekräftar Joes intuition. Det han vill uppnå med sina ord är att stoppa ett agerande som hotar att göra en organiserad flykt omöjlig.
Avsnittet fördelar alltså olika roller mellan deltagarna: Pink väcker misstanken och ifrågasätter garantierna; Joe anklagar; White motsätter sig följderna av anklagelsen. Scenen håller rollerna tydliga även när publiken redan känner till Oranges identitet. Varje man agerar utifrån sin egen information och sina relationer, utan att publikens kunskap automatiskt överförs till de andra.
Ordet ”tjallare” placerar samtalet i gängets eget språkbruk. För rånarna betecknar det någon som har svikit deras förtroende och bidragit till polisens ingripande. Ordet uttrycker gruppens intressen. Det fångar inte hela innebörden av att vara en infiltrerad polis och gör inte det kriminella perspektivet till det enda sättet att förstå situationen.
Ordet gör också att en misstanke kan väcka avsky innan den ens har riktats mot någon bestämd. Gänget delar behovet av att skydda sig, men saknar ett vedertaget sätt att reda ut sina tvivel. Den som kräver förtroende riskerar att framstå som naiv; den som vägrar visa förtroende kan omöjliggöra samarbete. Pink talar utifrån den svårigheten. Genom att hålla flera möjligheter öppna behåller han sin försiktighet, men lyckas inte i sig skapa enighet bland de närvarande. Scenen visar hur tillhörighetens språk slutar förena dem så snart de börjar diskutera vem som har rätt att fortsätta vara en del av gruppen.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
