Joe Cabots adressbok: vad den innehåller och varför White tar den

Joe Cabots adressbok i Reservoir Dogs är en gammal adressbok som han enligt egen utsago hittade i en jacka som han inte hade använt på länge. Hans uppmärksamhet är riktad mot Toby: han försöker komma ihåg efternamnet och upprepar olika möjligheter medan de andra pratar. Filmen framställer inte föremålet som en verifierad lista över rånets deltagare.

Mr. White tar till slut ifrån honom den eftersom han är trött på att höra honom tjata. Anledningen han anger handlar om det omedelbara umgänget vid bordet, inte om en operation för att skydda gängets uppgifter. Gesten utlöser en dispyt om att få tillbaka föremålet och visar hur familjärt White tilltalar Joe.

Adressboken fyller därmed en konkret funktion i inledningsscenen: den håller Joe upptagen med ett parallellt samtal, bryter gruppens rytm och framkallar en reaktion. Att tolka den som orsaken till ett säkerhetsmisslyckande kräver ytterligare belägg som episoden inte ger. Det man faktiskt vet om innehållet är mycket mer begränsat än den teorin.

En återfunnen adressbok och ett efternamn som Joe inte minns

Joes förklaring placerar föremålets omedelbara ursprung i ett plagg som han inte hade använt på länge. Dialogen i transkriptionen från Springfield! Springfield! beskriver den som en gammal adressbok. Det förklarar varför han bläddrar i den och varför han hittar ett namn som han behöver försöka komma på. Dialogen visar inte att han går igenom en lista över deltagare i rånet.

Toby är i centrum för hans envisa försök. Joe försöker komma ihåg efternamnet och prövar olika alternativ, men scenen ger ingen slutgiltig identifiering som gör det möjligt att slå fast att namnet tillhör någon med koppling till rånet. Varianterna han säger är en del av hans sökande. Att samla ihop dem som om de vore flera olika kontakter skulle förändra samtalets innebörd.

Benämningen adressbok beskriver typen av föremål utan att bekräfta allt dess innehåll. Åskådaren får ingen lista över gängets verkliga namn, adresser och roller. Det visas inte heller att uppgifterna i adressboken når polisen. Tanken att Joe bär med sig alla gruppens uppgifter är fortfarande ett antagande om sidor vars innehåll inte fastställs.

Samtalet antyder ett förflutet som förblir utanför bild. Joe försöker hitta en person utifrån ett namn, men hans relation till personen utvecklas inte. Adressboken ger därmed en glimt av ett liv före frukosten utan att göra varje anteckning till information som behövs för att förstå rånet.

Avbrottet och den familjära tonen mellan Joe och White

Medan de andra vid bordet pratar om Madonna återkommer Joe gång på gång till Toby. Hans röst skapar en parallell tråd som inte följer huvud samtalets tempo. Effekten bygger på upprepningen: varje gång han återkommer till namnet påminns vi om att Joe fortfarande är upptagen med sitt eget sökande, även när de andras uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll.

White reagerar på det ihärdiga upprepandet genom att ta adressboken ifrån honom. Hans klagomål gäller det verbala oväsen han får stå ut med; han anklagar inte Joe för att röja identiteter och försöker inte förstöra föremålet. Handlingen gör en irritation som dittills bara hörts till en liten fysisk konflikt: Joe vill få tillbaka något han anser vara sitt, och White gör återlämnandet beroende av att han slutar tjata.

Bemötandet mellan Joe Cabot och White visar en familjäritet som framgår av själva scenen. White tillåter sig att säga emot honom och behålla hans adressbok inför de andra. Joe protesterar, men utbytet håller sig inom frukostens skämtsamma och utmanande ton. Den här lokala tilliten visar inte att White generellt har tillåtelse att bestämma över honom eller ersätta hans auktoritet.

Adressboken ger dem båda en enkel anledning att agera mot varandra. Joe kräver att få tillbaka den; White försöker styra det beteende som irriterar honom. Meningsskiljaktigheten går att förstå utan att känna till hela deras relation. Därför kan episoden karaktärisera dem genom en liten handling, utan att avbryta frukosten för att förklara hur de träffades.

Den tid som White tillskriver upprepandet uttrycker hans irritation i dialogen. Man behöver inte se det som ett exakt tidtagarur för scenen för att förstå hans reaktion. Tjatandet, att föremålet tas ifrån Joe och hans krav på att få tillbaka det bildar ett tydligt förlopp: en privat angelägenhet för Joe påverkar till slut gruppens samtal.

Meningsutbytet om adressboken fortsätter när Joe ska betala notan. Han kräver återigen att få tillbaka den, och White fortsätter skämta om vem som nu äger den. När adressboken dyker upp igen knyter den ihop två ögonblick under frukosten med hjälp av ett föremål som publiken redan känner igen. Den gör det möjligt att återuppta meningsskiljaktigheten utan att på nytt förklara varför den började.

Ämnesbytet innebär inte heller att alla små spänningar vid bordet måste lösas. Uppmärksamheten kan riktas mot notan eller dricksen samtidigt som ett tidigare krav kvarstår. Den kontinuiteten bidrar till känslan av ett samtal mellan människor som avbryter varandra och sedan återupptar sina egna ärenden. Episoden är användbar för att se hur en rekvisita styr repliker och reaktioner i en scen med flera personer: Joe har något att slå upp och kräva tillbaka; White hittar något att ta ifrån honom för att påverka hans beteende. Adressbokens innehåll behöver inte bli en avslöjande detalj om rånet för att fylla den funktionen.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder