Reservoir Dogs och City on Fire delar en igenkännbar dramatisk situation: en infiltrerad polis knyter ett band till en brottsling, och bandet blottas när gänget misstänker ett förräderi. Ringo Lams film, som hade premiär 1987, kom före Quentin Tarantinos debutfilm från 1992. Relationen mellan filmerna gör det möjligt att undersöka hur en och samma typ av konflikt förändras när berättelsen presenteras på ett annat sätt.
Likheten handlar om mer än förekomsten av vapen eller ett misslyckat rån. Den rör spänningen mellan att tillhöra en institution och att stå i skuld till någon i den grupp man utreder. En skyddande gest kan strida mot den roll en person förväntas ha. Denna konflikt gör gränserna mellan kollega, fiende och angivare osäkra.
Diskussionen om influenser har blandats ihop med en kontrovers om filmiska lån. För att förstå den är det bra att se till två nivåer: relationerna mellan rollfigurerna och hur informationen förmedlas till publiken. Att känna igen en konkret föregångare säger ännu inget om hur stor plats den tar i en film, hur den förbereds eller vilka följder den får.
Den infiltrerade polisen och lojaliteten under misstanke
Det tydligaste släktskapet ligger i konflikten mellan ett polisuppdrag och en personlig relation. Den infiltrerade polisen måste framstå som trovärdig inför brottslingarna, men den tillit han vinner förblir inte ett verktyg utan följder. När någon i gruppen behandlar honom som en kamrat får utredningen ett pris som rollfiguren inte kan komma ifrån genom att bara påminna sig om vilken sida han står på.
I presentationen av City on Fire på Criterion Channel anges Chow Yun-fat som Ko Chow, en polis som infiltrerar ett gäng och knyter ett band till ledaren, som spelas av Danny Lee. Efter ett rån som slutar i en skottlossning misstänker rånarna att det finns en informatör. Den kombinationen av infiltration, närhet och misstro ger en konkret grund för att jämföra filmerna.
I Reservoir Dogs gör relationen mellan Mr. Orange och Mr. White det möjligt att se problemet ur den tillitsfulles perspektiv. White hjälper en man som han betraktar som en kamrat. Hans bedömning grundar sig på bemötandet och en delad situation; eftersom publiken känner till Oranges identitet får den information som förändrar innebörden av hjälpen. Skyddet kan vara uppriktigt och samtidigt bygga på en felaktig föreställning.
Det intressanta med likheten ligger i den motsägelsen. Lojalitet garanterar inte att man känner den andre, och att få veta någons identitet gör inte allt man upplevt tillsammans osant. Att bara jämföra vem som bär en pistol missar den här mekanismen. Båda berättelserna ställer kategorier som verkade självklara mot varandra: polis och brottsling beskriver positioner, medan vän och förrädare beror på en relation som prövas av händelserna.
Ett liknande slut i olika berättarstrukturer
I sin analys för BFI, uppdaterad i januari 2022, pekar Leigh Singer ut den infiltrerade polisen och den avslutande väpnade konfrontationen som kopplingar till Lams film. Han lyfter också fram en tydlig skillnad: City on Fire visar rånet, medan Reservoir Dogs utelämnar det. Tarantinos publik får ta del av följderna och olika versioner av en central händelse som den inte har fått se.
Utelämnandet förändrar samtalens funktion. När de överlevande berättar vad som gick fel finns det ingen fullständig bild av rånet att jämföra varje påstående med. Uppmärksamheten riktas mot vem som talar, vad personen kan ha sett och vilket intresse den har av att försvara en viss förklaring. En anklagelse kan låta övertygande på grund av säkerheten i rösten, trots att det fortfarande saknas information för att kontrollera den.
Även den infiltrerade polisens väg genom berättelsen förändras. City on Fire placerar publiken vid Ko Chows sida och visar hans polisuppdrag; Reservoir Dogs håller inne med Oranges identitet tills vi redan har sett White skydda honom. Avslöjandet tvingar oss att ompröva en relation som vi har följt från början. Effekten bygger på att vi först fått se hur beroende de är av varandra och därefter fått veta att deras verkliga roller skiljer sig åt.
Den väpnade konfrontationen samlar dessa relationer i ett omedelbart beslut: att tro på en anklagelse, hålla fast vid sin tillit eller acceptera att en annan person tvingar på en sin tolkning. Rollfigurerna kan befinna sig i samma rum och ändå ha motstridig information. Det förklarar varför det visuella släktskapet är så lätt att känna igen, men också varför dess betydelse varierar beroende på vad respektive film redan har avslöjat.
Att ändra tidsordningen har andra föregångare. Kopplingen till The Killing, av Stanley Kubrick, placerar Tarantinos berättelse i en tradition av rånfilmer som berättas i en annan ordning än den kronologiska. Att identifiera den traditionen gör det lättare att precisera jämförelsen med Lam: en likhet i konflikten förklarar inte i sig alla berättartekniska val i Reservoir Dogs.
Mike Whites klippning och Tarantinos svar
Mike White gjorde jämförelsen till ett kritiskt inlägg med Who Do You Think You're Fooling?. I ”Jealous Much?”, som publicerades på hans blogg Impossible Funky Productions den 26 juni 2015, beskriver White verket som ett montage från 1994 som han hjälpte till att skapa för att ställa City on Fire mot Reservoir Dogs. Titeln är den rätta; den ska inte förväxlas med andra dokumentärer om Tarantino.
Hans metod går ut på att sammanföra material från de två filmerna för att göra de lån han ifrågasätter synliga. Det är viktigt att tillskriva White det argumentet: montaget bygger en kritisk läsning genom att välja ut och ställa fragment intill varandra. Därifrån kan debatten handla om parallellernas betydelse, hur mycket de nya berättarsammanhangen omformar dem och vilket erkännande det tidigare verket får.
Tarantino kommenterade influensen direkt vid ett samtal på Sundance 2017, i samband med filmens 25-årsjubileum. Chris Bumbray återgav hans ord för JoBlo: han medgav att City on Fire hade inspirerat honom, avvisade beskrivningen av hans film som en nyinspelning som bara parafraserade den och förklarade att han hade utvecklat en långfilm utifrån situationen under dess sista tio minuter.
Det minnet uttrycker hur regissören försvarar omvandlingen av materialet, men det ersätter inte en granskning av filmerna. Whites invändning betonar de igenkännbara motsvarigheterna, medan Tarantino lyfter fram hur en situation byggs ut. Det är två olika sätt att värdera ett lån. Diskussionen om filmiskt pastisch tar här sin utgångspunkt i tydliga val: vilken konflikt som bevaras, vilken information som skjuts upp och vilken relation som får organisera publikens upplevelse.
När man jämför filmklipp påverkar varje utdrags gränser vad som verkar sammanfalla. Två närliggande bilder kan framhäva en kroppshållning eller hur vapen är placerade; en längre sekvens visar hur man når fram till den hållningen och hur länge den varar. För att bedöma släktskapet är det bra att hålla fast vid frågan som organiserar varje scen: vad försöker en rollfigur ta reda på, vad tror publiken redan och vilken handling skulle kunna förändra situationen?
Ljudspåret förtjänar samma uppmärksamhet. Genom att byta ut dialogen som följer en bild kan man föreslå en motsvarighet som originalklippningen inte uttryckte på samma sätt. Greppet kan fungera som ett jämförande argument, så länge man skiljer mellan hur essän är uppbyggd och hur filmen är uppbyggd. En likhet mellan gester, en scens funktion och en hel berättelses struktur är olika analysnivåer. Om man håller dem åtskilda går det att diskutera konkreta exempel utan att kräva att en enda likhet ska förklara hela långfilmen.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
