Tarantinos pastisch: så omformar han filmer han minns

Tarantino har beskrivit sina lån med en medvetet provocerande formulering: att ta från många filmer. Resultatet blir lättare att förstå om man ser vad som förändras när en bild eller situation förs in i en ny berättelse.

Ett provocerande uttalande om ett synligt arbetssätt

Uttalandet där Tarantino säger att han tar från alla filmer har cirkulerat sedan en intervju med Empire 1994. Den överdrivna formuleringen är ett svar på en diskussion om originaliteten i hans filmskapande, särskilt efter Reservoir Dogs. I stället för att använda den som ett erkännande som löser alla jämförelser är det bättre att ställa den mot vad som faktiskt händer i verken: scener, musik och berättargrepp återkommer under nya förutsättningar.

Pastisch innebär att arbeta med igenkännbara stilar eller konventioner och kombinera dem i en annan komposition. Det kan handla om en mycket specifik referens, men också om ett sätt att skildra en duell, en bildtextur eller ett sätt att tala som förknippas med en genre. Alla sådana samband är inte lika precisa, och de pekar inte nödvändigtvis ut en enda källa.

Jämförelsen mellan Reservoir Dogs och City on Fire kräver att man uppmärksammar specifika likheter och skillnader i strukturen. Begreppet hyllning bör inte på förhand avsluta analysen, lika lite som ordet stöld räcker för att beskriva vad som har omformats. Man måste se vilken funktion varje element har i filmen och vilken plats det intar i helheten.

Det är inte heller lämpligt att automatiskt göra en estetisk diskussion till ett juridiskt utslag. Kritiken kan undersöka likheter, graden av omvandling och hur källor erkänns. Att avgöra om ett lagbrott har begåtts kräver andra kriterier och ett konkret fall. Här ligger intresset i hur en filmupplevelse skapas utifrån ett mycket omfattande bildminne.

Ett lån förändras när sammanhanget förändras

Musik kan förekomma i en annan scen än den den komponerades för och få en ny relation till rollfigurerna. En melodi som förknippas med en western kan ackompanjera en nutida situation och få tittaren att uppfatta en konfrontation som en duell. Den nya scenen behöver inte utspela sig i Vilda västern: den använder ett ljudminne för att omforma sin ton.

Kill Bill samlar traditioner som inte begränsas till en enda referensfilm. Hämnd, träning, svärd, öken och berättelsen om ett avbrutet moderskap ryms i en struktur som växlar mellan olika uttryck. Det intressanta med sammanfogningen är hur dessa beståndsdelar samspelar. En referens kan väcka en förväntan som nästa avsnitt förändrar.

Beatrix kropp skapar kontinuitet mellan dessa variationer. Även när miljön skiftar från ett kök till en japansk restaurang eller en öken håller vi fast vid en igenkännbar personlig berättelse. Genreblandningen bygger inte bara på att välbekanta bilder staplas på varandra: den behöver en gestalt som kan röra sig genom dem och hålla det dramatiska trycket uppe mellan avsnitten.

Den litterära pastischen hjälper oss att urskilja en annan sida av arbetssättet. Att låna en dialogform, en struktur från en kriminalberättelse eller en hämndhistoria är inte riktigt samma sak som att återskapa en visuell komposition. Hos Tarantino kan båda nivåerna sammanfalla, men genom att analysera dem var för sig blir det lättare att se vilka delar av upplevelsen som kommer från handlingen och vilka som kommer från den audiovisuella gestaltningen.

Tittarens minne är inget absolut krav

Den som känner igen en referens kan uppleva en scen på två sätt samtidigt: följa den pågående handlingen och minnas en annan film. Den dubbla läsningen kan ge nöje eller skapa konflikt, beroende på hur lånet används. Den kan också leda till en kritisk jämförelse om det nya verket verkar nöja sig med att upprepa en effekt utan att ge den en egen funktion.

En tittare som inte känner till referensen måste ändå kunna förstå det väsentliga. Duellen behöver motståndare och något att riskera, samtalet en relation och flykten ett mål. När dessa funktioner är tydliga blir igenkänningen ett extra lager. Filmen reduceras inte till ett prov i filmkunskap och kräver inte att alla minns samma filmlista.

Valet av skådespelare kan ingå i arbetssättet. Ett ansikte som förknippas med en genre bär med sig en historia av tidigare rolltolkningar, även om den nya rollfiguren är fristående. Det minnet kan förstärka en förväntan eller bidra till att den kullkastas. Rollbesättningen blir därmed ytterligare ett uttrycksmedel, jämförbart med musik eller bildkomposition, utan att sudda ut skådespelarens specifika arbete.

Risken med pastisch uppstår när referensen ersätter utvecklingen. Att känna igen en bildruta garanterar inte att scenen är spännande, och en blandning av genrer innebär inte automatiskt att växlingarna skapar mening. Bedömningen beror på hur delarna fogas samman, vad rollfigurerna gör och vilken upplevelse filmen bygger upp med hjälp av dem.

Diskussionen om Tarantino blir givande när den lämnar motsättningen mellan absolut originalitet och total avsaknad av skapande bakom sig. Hans verk visar hur film kan minnas andra filmer samtidigt som den berättar en historia. Analysen bör följa den rörelsen: identifiera det igenkännbara, undersöka omvandlingen och avgöra vad den tillför scenen här och nu. Referensen är början på tolkningen, inte dess automatiska slutsats.

Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och filmhyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer