Nouvelle Vague gav Tarantino ett sätt att tänka där filmer kunde tala om andra filmer och förändra sina egna regler. Den relationen har konkreta namn och innebär inte en enhetlig beundran för hela rörelsen.
Godard har en särskild plats bland hans förebilder
Tarantino har nämnt Jean-Luc Godard bland sina förebilder som regissör. I ett samtal som publicerades av Filmmaker 1993 lyfte han fram Godard från den tidiga perioden tillsammans med amerikanska filmskapare. Den preciseringen är viktig: intresset gäller en del av en filmografi, inte ett reservationslöst stöd för varje film eller ståndpunkt hos den franske regissören.
Namnet A Band Apart anspelar på Bande à part, Godards film från 1964. Referensen omvandlar filmisk beundran till en produktionsidentitet. Det är en verifierbar och uttrycklig koppling, starkare än att dra slutsatser om inflytande utifrån varje klippningshopp eller förekomsten av karaktärer som talar om populärkultur.
Nouvelle Vague var ingen enhetlig formel. Godard, François Truffaut och andra filmskapare utvecklade olika uttryck och karriärer. Därför bör man inte framställa Truffaut som en förebild som Tarantino beundrade bara för att båda namnen hör till samma rörelse. Amerikanens uttalanden om enskilda filmskapare stämmer inte alltid överens med en skolmässig bild av obligatoriska släktskap.
Analysen av Nouvelle Vague i Reservoir Dogs gör det möjligt att se en specifik relation. I ett bredare perspektiv är det viktiga friheten att behandla kriminalberättelsen som ett material som kan ta avstickare, stanna upp och blandas med andra erfarenheter. Den inställningen samexisterar med influenser från Hollywood och asiatisk film, utan att kunna förklaras enbart med Frankrike.
Samtal som inte enbart följer handlingen
En tydlig beröringspunkt är att låta karaktärerna prata om sådant som går utöver den information som behövs för att föra intrigen framåt. Samtalet kan avslöja smak, sätt att umgås och positioner inom en grupp. Tiden som ägnas åt att prata skapar en känsla av samvaro, även om det som diskuteras senare inte blir en ledtråd som löser brottet.
I Reservoir Dogs presenteras en grupp kring ett bord i den inledande diskussionen, innan följderna av rånet visas. Karaktärerna skiljer sig åt genom sina inlägg och hur de reagerar på andras. Scenen låter åskådaren lära känna dem som sociala individer innan de reduceras till funktioner i en operation.
Pulp Fiction använder den friheten under resor och möten. Ett samtal om seder i andra länder kan föregå en våldshandling, så att skiftet i ton blir abrupt utan att sudda ut människorna vi just har hört. Brottslingarna har tid över, är nyfikna och har verbala vanor. Filmen använder detta sidospår i deras liv för att förändra vår relation till dem.
Släktskapet med vissa avsnitt hos Godard innebär inte att man måste hävda att varje samtal kopierar en fransk scen. Även den klassiska komedin, Howard Hawks filmer och många andra traditioner ger stor vikt åt det verbala samspelet. Ett inflytande kan ingå i en kombination, och att erkänna det kräver inte att man gör det till den enda källan till ett grepp.
Formella brott och nöjet i att känna igen film
Tarantino använder kapitel, tidsförskjutningar och tonlägesväxlingar som synliggör berättelsens uppbyggnad. Åskådaren kan lägga märke till att historien berättas på ett särskilt sätt, i stället för att ta emot den som en genomskinlig följd av händelser. Denna medvetenhet om formen har en koppling till den moderna filmen, även om de konkreta greppen skiljer sig mellan olika verk.
Förekomsten av filmreferenser gör det också möjligt för en film att erkänna att den är en konstruktion. Musik, en skådespelare eller en bild kan väcka minnet av en annan film i scenen. Resultatet behöver inte bli ett ironiskt avbrott: minnet kan samexistera med starka känslor och intresset för karaktärernas öden.
Dansscenen i Pulp Fiction erbjuder en fruktbar jämförelse med friheten i vissa dansnummer i Bande à part. I båda fallen får kropparna och den gemensamma tiden en framträdande roll som går utöver den omedelbara handlingsmässiga nyttan. Scenen låter oss betrakta en relation genom rytm, närhet och gest. Att jämföra betyder inte att likställa koreografierna eller bortse från andra referenser som också spelar in.
Axelhopp eller diskontinuiteter kräver en mer precis identifiering. Alla iögonfallande klipp är inte en Godard-citat, och alla kontinuitetsbrott har inte samma funktion. De kan användas för att korta ned tiden, skapa betoning, framkalla överraskning eller ändra perspektiv. Analysen bör först beskriva vad klippet gör innan den ger det en prestigefylld härkomst.
Tarantinos relation till Nouvelle Vague blir tydligare när man håller sig till den här skalan. Det finns en uttalad beundran för en period hos Godard, ett produktionsbolagsnamn som bevarar den och beröringspunkter i friheten att kombinera samtal, genre och referenser. Hans filmer omformar dessa möjligheter inom andra rytmer och andra traditioner. Inflytandet finns kvar som ett verktyg att tillgå, inte som en heltäckande förklaring till hans stil.
Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och filmhyllningar.
Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer
