Jean-Pierre Melville var en uttryckligen erkänd influens för Quentin Tarantino när han gjorde Reservoir Dogs. Sambandet blir konkret genom Le Doulos, en film vars manus han beundrade. Släktskapet ger möjlighet att undersöka tilliten mellan brottslingar och hur en berättelse förändrar bedömningen av dess karaktärer när den avslöjar information som tidigare saknats.
I Reservoir Dogs kan en kamrats ord väga tyngre än en tillgänglig förklaring, men varje medlem förstår lojalitet på sitt eget sätt. White skyddar Orange, Pink kräver att den professionella disciplinen upprätthålls och Eddie försvarar en man som han känt sedan före rånet. Dessa ståndpunkter kolliderar inom en organisation som behöver samarbete men begränsar hur mycket medlemmarna känner till om varandra personligen.
Den franska film noir-traditionen ger ett sammanhang för att läsa dessa motsägelser. Den visuella likheten mellan brottslingar klädda sobert kan öppna för en jämförelse, men den mest givande frågan handlar om deras förpliktelser. Ett gäng delar ett arbete; det garanterar inte att medlemmarna delar en uppfattning om vem man ska tro när arbetet går snett.
Den uttalade hänvisningen till Melville och Le Doulos
I sitt samtal med Dennis Hopper den 17 mars 1994, bevarat i en transkription hos The Quentin Tarantino Archives, pekade Tarantino ut Melville som den filmskapare som inspirerat honom mest specifikt till Reservoir Dogs. Uttalandet gör det möjligt att tala om en erkänd influens och avgränsa den till just den här filmen. Det behövs ingen slutsats som enbart bygger på brottslingarnas utseende eller på förekomsten av ett förräderi.
Han lyfte också fram manuset till Le Doulos för att det höll honom känslomässigt engagerad medan ovissheten bestod och först senare klargjorde vad som hade hänt: Gavin Smiths intervju, Film Comment, juli–augusti 1994. Melvilles film från 1962 ställer frågorna kring Silien, spelad av Jean-Paul Belmondo, mot Maurice Faugels situation, gestaltad av Serge Reggiani; så beskriver Criterion filmen i sin katalog. Tillit är ett problem i berättelsen, liksom ett band mellan karaktärerna.
Den dokumenterade beundran för Jean-Pierre Melville och fransk polarfilm riktar jämförelsen mot informationen och dess följder. En gest kan rymma oförenliga förklaringar så länge en del av historien saknas. Om en karaktär agerar innan den delen blir känd har ovissheten redan lett till ett beslut. Det dramatiska intresset uppstår i mellanrummet mellan vad någon tror sig veta och vad berättelsen senare låter oss förstå.
Ett gäng med olika lojalitetsförpliktelser
White anser att relationen till Orange innebär en förpliktelse. Den sårade mannen har flytt tillsammans med honom och är beroende av hans hjälp. Närheten gör att White ser honom som en konkret person, med rädsla och smärta, medan andra bedömer vilken risk han utgör. I scenerna i lagret i Reservoir Dogs — Quentin Tarantino, 1992 — blir skyddet av kamraten en ståndpunkt som White håller fast vid inför gruppen. Hans övertygelse grundar sig på det band han har byggt upp.
Pink prioriterar de regler som ska göra det möjligt att överleva jobbet. Kontrollförlusten under rånet och möjligheten att en infiltratör finns bland dem hotar den logiken. Hans hänvisning till professionalism försöker slå fast en princip som inte bygger på personliga sympatier. Men inte heller han har en fullständig bild av vad som hänt. Han kan ställa nödvändiga frågor och upptäcka motsägelser utan att göra misstanken till kunskap om polisens identitet.
Eddie står för en lojalitet som går tillbaka till tiden före rånet. Han känner Blonde och uppskattar att denne satt i fängelse utan att ange familjen Cabot. När Orange ger en förklaring till varför Blonde dog bedömer Eddie den mot bakgrund av detta. För honom väger en historia av tillit tyngre än versionen från någon som anslöt sig till gruppen inför rånet. Hans reaktion visar hur samma händelser tolkas olika beroende på vilken relation var och en anser vara avgörande.
Därför skulle talet om en enda hederskod dölja konflikten. White ser den omedelbara skyldigheten att skydda; Pink, arbetsdisciplinen; Eddie, en förtroendeskuld. Alla tre ståndpunkterna har sin grund i respektive relation och kan blockera varandra. Gänget faller också samman eftersom det saknar en gemensam princip för att hantera dessa prioriteringar. En vädjan om lojalitet kan kräva motsatta handlingar beroende på vem som framför den.
Misstanken får större utrymme
I sin intervju från 1994 ställde Gavin Smith den återhållna tonen i Le Doulos mot den ordrika dialogen och tonlägesvariationerna i Reservoir Dogs . Den jämförelsen kommer från intervjuaren. Den är användbar för att se att en influens också kan innebära skillnader: i lagret uttrycks övertygelserna i diskussioner där alla måste svara. Varje man försöker få de andra att godta hans tolkning innan de fattar ett beslut som påverkar gruppen.
Pressen ökar eftersom tal också kan blotta en svaghet. Ett alltför personligt försvar väcker nya frågor; en anklagelse förändrar omedelbart styrkeförhållandena. Dialogen riktar sig till personer som måste bestämma sig för om de ska lyda, vänta eller ge sig av. Dess kraft kommer från den konkreta situationen. Samma påstående kan lugna en kamrat och oroa en annan, beroende på vad var och en vet och vem de litar på.
Avslöjandet av Oranges identitet förändrar också åskådarens position. Därefter får vissa band en innebörd som personerna i lagret inte känner till. Spänningen kan bestå även när man redan vet vem infiltratören är: frågan är hur de andra kommer att agera medan de fortsätter att lita på, misstänka eller tolka en lögn. Tarantino låter hemligheten påverka relationer som redan hunnit utvecklas, så att svaret på en fråga öppnar en känslomässig konflikt.
Detta sätt att använda misstro placerar filmen i Los Angeles-neo-noir. Brottslingarna håller fast vid en bild av kontroll och en professionell retorik som situationen gradvis raserar. Kopplingen till Melville är särskilt givande när man undersöker vad som händer när den tryggheten är beroende av en annan person: en gemensam erfarenhet kan skapa en stark övertygelse och ändå utelämna den uppgift som skulle kullkasta den.
Begreppet polar placerar jämförelsen i den franska kriminalfilmen, men Melville hade en egen bana inom denna tradition. I sin profil beskriver Criterion honom som en förebild för filmskaparna inom Nouvelle Vague, samtidigt som han fortsatte att utveckla en personlig väg. Detta historiska samband gör att Godard och Melville inte reduceras till en och samma stil: de kan båda ingå i Tarantinos filmkultur och erbjuda honom olika förebilder.
Det är också värt att precisera vad kläderna säger. De mörka kavajerna och slipsarna ger rånarna ett tydligt och enhetligt utseende, men den uttalade beundran för Melville fastslår inte i sig varifrån varje plagg kommer. Filmen skildrar människor som försöker se förberedda ut för en uppgift, men till slut diskuterar de principerna som skulle hålla dem samman. Kläderna kan upprätthålla fasaden under ett möte, medan orden blottar hierarkier, känslor och oförrätter. Där ligger skillnaden mellan att dela ett professionellt yttre och att faktiskt kunna fungera som en organisation.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
