Scorsese och Reservoir Dogs: kopplingen till Who's That Knocking

Who's That Knocking at My Door, Martin Scorseses första långfilm, erbjuder en konkret jämförelse med Reservoir Dogs: personerna talar utifrån en kultur av filmer och låtar som påverkar hur de framställer sig själva inför andra. Harvey Keitel medverkar i båda filmerna, men J. R. och Mr. White har mycket olika positioner i sina respektive berättelser.

Tarantinos beundran för den debutfilmen finns dokumenterad i hans samtal med Scorsese för DGA Quarterly år 2019. Där lyfte han fram färjescenen där Keitels rollfigur talar om Förföljaren. Den uppskattningen ger oss en tydlig utgångspunkt, utan att reducera förhållandet mellan regissörerna till den allmänna etiketten gangsterfilm.

Låtarna ger ytterligare en beröringspunkt. Scorsese har berättat om deras betydelse när han föreställer sig scener utifrån vardagliga erfarenheter. Hos Tarantino kan välkända inspelningar ge rytm åt en introduktion eller ackompanjera handlingar som radikalt förändrar deras effekt. Genom att undersöka dessa funktioner tillsammans med klippningen kan vi bedöma både likheterna mellan filmerna och deras skillnader.

En konkret beundran: färjesamtalet

I ”Wise Guys”, samtalet som publicerades av DGA Quarterly hösten 2019, pekade Tarantino ut dialogen om Who's That Knocking at My Door som sin favoritscen i filmen: samtalet om Förföljaren på Staten Island-färjan. Det är ett uttryck för beundran för just det ögonblicket; i samtalet hävdas det inte att filmen specifikt gav upphov till låtarna eller klippningen i Reservoir Dogs.

AFI Catalog anger Scorsese som regissör och manusförfattare, Keitel som J. R., Zina Bethune som den unga kvinnan och Thelma Schoonmaker som klippare. Katalogen klargör också skillnaden mellan två vanliga datumuppgifter: filmen visades under titeln I Call First på filmfestivalen i Chicago i november 1967 och fick biopremiär där under sin välkända titel i mars 1969.

Färjesamtalet är en del av J. R:s möte med den unga kvinnan. Att prata om film ger honom ett sätt att närma sig henne och visa sin entusiasm för något han tycker är viktigt. Hänvisningen bidrar till att teckna den som talar: hur mycket utrymme han tar, vad han hoppas kunna dela med sig av och vilka sidor av hans personlighet som kommer fram när han förklarar en film.

Detta intresse för Martin Scorseses filmer gör det lättare att se en likhet med Tarantinos rollfigurer. I Reservoir Dogs kan det också visa självförtroende att kommentera en låt och föreslå en tolkning som de andra kan hålla med om eller ifrågasätta. Gruppsituationen förändrar samtalets funktion: flera röster tävlar om att komma till tals och styra ämnet.

Keitel skapar en tydlig kontinuitet mellan ensemblen i filmerna, men rollfigurernas beteende visar på en skillnad. J. R. möter någon han just har träffat; White agerar inom ett gäng och måste hävda sin position inför sina kumpaner. Den verbala ledigheten får olika följder beroende på om den används för att närma sig någon personligen eller i en relation mellan brottslingar.

Låtarna som utgångspunkt för en scen

I den offentliga texten till ”The Power of Music”, hans kurs för MasterClass, kopplar Scorsese skivor, radio och musik från gatan till sitt sätt att föreställa sig scener. Han nämner El Watusi, av Ray Barretto, som ett avgörande ögonblick när han formade sin första långfilm. Hans förklaring beskriver musiken som en skapande impuls, förknippad med minnen och situationer.

Därför missar man en del av frågan om man bara talar om rockens inflytande. Det avgörande är vad en inspelning gör i filmen: den kan bidra med en viss längd, puls eller igenkänning som bilden tar till vara på. Ljudet för med sig en egen energi, och klippningen avgör hur den sätts i relation till det beteende vi ser.

Reservoir Dogs visar tydligt två olika sätt att använda musik. Promenaden under förtexterna får enhet genom Little Green Bag; låten hjälper till att presentera männen som en grupp. I lagret hörs Stuck in the Middle with You från radion och ackompanjerar Mr. Blonde. Här är lyssnandet också en del av rollfiguren och hans beteende.

Jämförelsen med Scorseses förklaring är givande eftersom den flyttar fokus från vilken låt som valts till dess funktion. En inspelning kan organisera hur vi uppfattar en rörelse eller bli en del av handlingen. Dess filmiska betydelse beror på vad som händer medan den spelas, vem som lyssnar och hur bildutsnittet för betraktaren närmare den upplevelsen.

Klippningen förändrar förhållandet mellan musik och beteende

En films rytm förklaras inte heller enbart av hur snabbt bilden växlar. Ett klipp kan bevara en redan etablerad energi eller avbryta den för att tvinga oss att se på ett annat sätt. Hur länge ett samtal varar och när man lämnar det är lika viktigt som antalet bilder det innehåller.

I samma samtal från 2019 berättade Scorsese att det att lära sig klippa också innebar att upptäcka att en bild kunde få en annan innebörd när den flyttades till en annan plats. Den iakttagelsen hjälper oss att precisera jämförelsen: klippningen påverkar bildens betydelse, utöver att reglera hur snabbt vi ser den.

I Reservoir Dogs är övergången från den musikaliska promenaden under förtexterna till den sårade Orange i bilen ett tydligt exempel. Presentationen av gruppen övergår i en fysisk nödsituation, präglad av den sårades lidande och Whites reaktioner. Förändringen ändrar omedelbart betraktarens förhållande till männen och till den självsäkerhet som deras tidigare framträdande förmedlade.

Färjescenen visar en annan möjlighet: genom att ägna tid åt hur en rollfigur talar lär vi känna honom via en kulturell preferens. Jämförelsen samlar därmed två olika klippningsbeslut: att stanna kvar i ett samspel och att plötsligt byta tonläge. Båda formar vår relation till rollfigurerna; för att uppskatta hur de fungerar behöver vi uppmärksamma vad varje scen låter pågå och när den väljer att gå vidare till något annat.

Färjescenen är en särskilt användbar ingång till jämförelsen eftersom den gör en filmpreferens till en del av rollfigurens beteende. Intresset ligger hos personen som talar, hans samtalspartner och relationen han försöker skapa. Att känna igen den nämnda titeln tillför ett lager av betydelse, men scenen låter oss också se entusiasm, initiativförmåga och ett sätt att ta plats i samtalet.

Något liknande gäller låtarna. Att veta vilken inspelning som spelas hjälper oss att identifiera den; för att förstå dess funktion måste vi sätta den i relation till en konkret handling. Musikens rytm kan hålla ihop en presentation, medan lyssnande inom berättelsen visar något om den som väljer att låta musiken följa med. Klippningen avgör hur länge den relationen består och vad som händer när den avbryts.

Genom att se de båda debutfilmerna utifrån dessa val kan vi uppskatta en samhörighet som omfattar samtalet och ljudet, utan att blanda ihop deras berättelser. Rollfigurerna uttrycker sig genom kulturella referenser, men filmen omformar dessa referenser med hjälp av sammanhanget, varaktigheten och den andres närvaro. Där hittar vi en mer precis jämförelse än den enkla överensstämmelsen mellan en skådespelare eller en samling låtar.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder