Sharon Tate var skådespelare och modell, 26 år gammal och i början av en lovande karriär. Once Upon a Time... in Hollywood hämtar delar av hennes liv och väver in dem i en fiktion som medvetet förändrar hennes öde.
En skådespelare med en karriär innan hon blev ihågkommen
Sharon Tate föddes den 24 januari 1943 i Dallas. Hennes fars militära yrke gjorde att hon tillbringade barndomen på olika orter, bland annat en period i Europa. Innan hon etablerade sig som filmskådespelare deltog hon i skönhetstävlingar och arbetade som modell. Det här bidrar till att sätta hennes biografi i sitt sammanhang – ett liv präglat av flyttar och en tidig relation till offentligheten – men förklarar inte i sig hennes personlighet och ersätter inte en bedömning av hennes skådespelarinsatser.
Hennes filmografi från 1960-talet rymmer flera olika uttryck. Eye of the Devil placerade henne i en berättelse präglad av oro och ritualer; The Fearless Vampire Killers lät henne medverka i Roman Polanskis skräckkomedi; Valley of the Dolls knöt henne till en filmatisering med stor kommersiell räckvidd. The Wrecking Crew, som hade premiär 1968, gav henne möjlighet att medverka i en spionkomedi tillsammans med Dean Martin. Urvalet visar en skådespelare som fortfarande höll på att bredda sina möjligheter och professionella samarbeten.
Tarantinos film fokuserar på den här öppna perioden i hennes liv. Den skildrar inte livet som en rad milstolpar från barndomen och försöker inte heller sammanfatta hela hennes filmografi med förklaringar. I stället väljer den att visa en kvinna som arbetar, går ut, dansar, umgås med vänner och njuter av en egen prestation. Skillnaden är viktig: en begränsad skildring kan lyfta fram sidor som det offentliga minnet har trängt undan, men den ska inte förväxlas med en fullständig biografi eller direkt tillgång till hennes tankar.
Tate och Polanski gifte sig 1968. År 1969 bodde de i ett hyrt hus på Cielo Drive och väntade barn. Äktenskapet förklarar en del av hennes position i den filmvärld som Rick Dalton rör sig i, men att reducera henne till en regissörs hustru vore ännu ett sätt att osynliggöra henne. Hon hade ett arbete, relationer och egna förväntningar som fanns före äktenskapet. Filmen visar paret tillsammans, men också scener där hon tar plats utan att han behöver styra hennes upplevelse.
Verkliga inslag i en påhittad vardag
Visningen av The Wrecking Crew är det tydligaste mötet mellan den historiska skådespelaren och hennes gestaltning. Margot Robbie spelar Sharon i biosalongen, medan den verkliga Tate syns på filmduken. Greppet gör att rekonstruktionen inte helt ersätter personen vi minns. Publiken kan samtidigt se den återskapade rollen och ett avtryck av hennes arbete. Den specifika skildringen av biobesöket hör till den här dubbla närvaron.
Det betyder inte att varje gest i scenen är ett verifierat biografiskt faktum. Samtalet vid biljettkassan, de exakta reaktionerna och hur biobesöket går till är delar av den skrivna och klippta scenen. Det är trovärdigt att en skådespelare gläds åt publikens reaktion på sin film, men att hävda att det hände precis så skulle kräva en annan typ av belägg. Tarantino blandar igenkännbara referenser med situationer som bygger upp en dramatisk samtid, inte med ett permanent löfte om dokumentär trohet.
Även de rumsliga relationerna spelar roll. Rick Dalton och Cliff Booth är fiktiva personer, så att de befinner sig nära Sharon betyder inte att det fanns motsvarande grannar med samma erfarenheter. Huset intill gör det möjligt att föra samman en påhittad tv-karriär med en historisk miljö. Grannskapet möjliggör önskningar och möten som hör till berättelsen. Den geografiska närheten fungerar som ett berättargrepp, inte som en ny uppgift att lägga till i Tates verkliga biografi.
Festerna, utflykterna och vänskaperna skapar en tidskänsla utan att fånga personens hela komplexitet. En ljus skildring kan motverka att någon reduceras till sin död, men den gör också ett urval och stiliserar. Båda tankarna behöver få plats: filmen lyfter fram en del av hennes liv, men gör det genom ett konkret konstnärligt perspektiv. En analys av Margot Robbies gestaltning gör det möjligt att undersöka det urvalet utan att automatiskt tillskriva den historiska personen varje drag hos rollfiguren.
Minnet av mordet och den frihet som förändrar framtiden
Tidigt på morgonen den 9 augusti 1969 mördades Tate på Cielo Drive tillsammans med fyra andra personer. Hon var gravid. Den händelsen påverkar många tittares blick redan innan filmen nämner den direkt: en hemkomst eller ett vardagligt samtal kan kännas oroande på ett sätt som rollfigurerna inte upplever. Berättelsen använder den här förhandskunskapen, men gör den inte till det enda innehållet i scenerna med henne.
Webbplatsen som drivs av hennes syster Debra betonar vikten av att minnas hennes liv, inte bara omständigheterna kring hennes död. Det perspektivet hjälper oss att förstå varför det är betydelsefullt att låta henne ägna sig åt sådant som inte varje ögonblick förebådar en tragedi. Att lyssna på musik, träffa vänner eller känna sig uppskattad som skådespelare ger ett liv som ofta sammanfattas i ett mord större utrymme. Historien suddas inte ut, men uppmärksamheten i minnet fördelas annorlunda.
Tarantinos slut innebär en tydlig avvikelse från det som faktiskt hände. Den fullständiga förklaringen finns i slutet på Once Upon a Time... in Hollywood; här är det viktigt att skilja på vad filmen gör och vad som faktiskt hände. Den påstår inte att Tate överlevde och är ingen undersökning som motbevisar händelserna. Det är ett fiktivt grepp som gör det möjligt att föreställa sig en fortsättning där historien innebar ett abrupt slut. Den känslomässiga möjligheten bygger just på att vi känner skillnaden mellan den verkliga kvinnan, hennes bevarade arbete och det alternativa liv som filmen skänker henne.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
