Jay Sebring, Abigail Folger och Wojciech Frykowski: vänner före offer

Emile Hirsch, Samantha Robinson och Costa Ronin gestaltar tre verkliga personer i Sharon Tates krets. Filmen ger dem olika mycket utrymme, men deras närvaro förändrar betydelsen av huset och den sista natten.

Jay Sebring och en vänskap som fortsätter efter kärleksförhållandet

Jay Sebring var en frisör specialiserad på herrfrisyrer med nära kopplingar till Hollywood. Hans arbete bidrog till att skapa stjärnornas utseende, även om yrket är mindre synligt än skådespeleri eller regi. Han hade också haft ett kärleksförhållande med Sharon Tate och förblev hennes vän efteråt. Dessa två sidor hjälper oss att förstå hans förtrogenhet med skådespelerskans omgivning, utan att reducera honom till en anonym gäst som dyker upp enbart under den sista natten.

Emile Hirsch gestaltar honom som en nära och självklar del av umgänget. Filmen låter honom vara med på utflykter, i samtal och i gemensamma stunder, så hans relation till Sharon behöver inte presenteras genom en lång biografisk förklaring. Förtroligheten märks i hur naturligt han rör sig vid hennes sida. Det är betydelsefullt: berättelsen visar ett nätverk av nära relationer som inte enbart kretsar kring äktenskapet mellan Tate och Roman Polanski.

Steve McQueens samtal under festen ger en tolkning av gruppens kärleksrelationer. Det är viktigt att se det som en rollfigurs kommentar i filmen, inte som ett ofelbart facit på vad Sebring tänkte. Svartsjuka, förväntningar och band mellan tidigare älskande kan tolkas på olika sätt, men filmen gör ingen djupare undersökning av dem. Den synliga vänskapen har större dramatisk tyngd än externa spekulationer om att paret skulle bli tillsammans igen i framtiden.

Mot slutet fungerar Jay dessutom som en länk. Han går ut för att prata med Rick efter incidenten och hjälper skådespelaren att få kontakt med grannhuset. Han är inte bara med som utfyllnad: hans initiativ förvandlar närheten mellan grannarna till ett samtal. En person som redan tillhör umgängeskretsen kan lägga märke till den främmande, lyssna på honom och presentera honom. Denna lilla sociala handling får större känslomässiga följder än dess korta varaktighet antyder, eftersom den banar väg för ett besök som Rick hade föreställt sig i månader.

Abigail och Wojciech i ett hem de delar

Abigail Folger, spelad av Samantha Robinson, tillhörde familjen med koppling till kaffeföretaget Folgers. Wojciech Frykowski, spelad av Costa Ronin, var polack och vän med Polanski sedan tiden före hans år i USA. De var ett par och ingick i Tates närmaste krets. Deras efternamn kan kännas igen från brottets historia, men filmen skildrar dem som en del av ett pågående vardagsliv, inte som namn på en lista som förebådar att de ska bli offer.

De syns mindre än Sharon och Jay. Berättelsen skildrar inte deras yrkesliv, familjebakgrund eller utbildning, och den frånvaron bör erkännas i stället för att fyllas ut med påhittade dolda ledtrådar. Deras främsta funktion är att göra ett gemensamt liv synligt: det finns andra människor, samtal och rutiner kring skådespelerskan. Bostaden är inte en tom kuliss som bebos av en isolerad kändis, utan ett tillfälligt hem fyllt av relationer.

Det greppet har både en styrka och en begränsning. Vi får se dem levande och avslappnade, ovetande om hotet som publiken anar, men inte några fullständiga porträtt av deras personligheter. Att synas i en vardagsscen räcker inte för att en film ska ha skildrat ett liv. Genom att erkänna hur korta deras roller är undviker man att tillskriva Tarantino en biografisk rekonstruktion som han inte försöker göra, och kan i stället värdera den typ av närvaro han faktiskt ger dem.

Skillnaden mot Rick och Cliff är talande. De fiktiva rollfigurerna får yrkesmässiga konflikter, minnen och långa samtal; de historiska personerna skildras i vardagliga fragment. Klippningen fördelar inte informationen på samma sätt. När det gäller Sharon Tatevidgas perspektivet genom scener där hon får ta plats på egen hand. Hos Abigail och Wojciech står tillhörigheten till en umgängeskrets i centrum – ett berättargrepp som bevarar känslan av gemenskap och miljö, även om stora delar av deras liv lämnas utanför bild.

Att minnas alla fem utan att göra scenen till en rekonstruktion av mordet

Sebring, Folger och Frykowski mördades på Cielo Drive tillsammans med Tate och Steven Parent under de tidiga morgontimmarna den 9 augusti 1969. Parent hade kommit för att besöka fastighetens vaktmästare; han ska inte förväxlas med en av middagsgästerna och den nära krets vi ser skildras. Det är viktigt att nämna honom, så att filmens urval av centrala rollfigurer inte oavsiktligt minskar antalet historiska offer.

Tarantinos berättelse förändrar den natten och riktar våldet åt ett annat håll. Dess alternativa slut skildrar inte hur dessa människor dör och gör inte heller anspråk på att visa hur de överlevde i verkligheten. Känslan uppstår genom vetskapen om att filmen ger dem en tänkt fortsättning. Därför kan ett vardagligt samtal kännas så betydelsefullt: under några minuter får en person som är känd för sitt verkliga mord agera utan att vara fast i en rekonstruktion av sina sista ögonblick.

Vännernas närvaro gör också att den sista inbjudan inte bara blir en personlig belöning för Rick. Han kliver in i ett rum där det redan finns en gemenskap, med en historia och relationer som inte kretsar kring hans karriär. Jay, Abigail och Wojciech påminner oss om att rädda Sharon i berättelsen också innebär att bevara en värld av relationer. Filmen skildrar inte hela den världen, men låter den fortsätta: vännerna kan förbli tillsammans och grannen kan komma som gäst, inte som vittne till en tragedi.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film