Roman Polanski i Hollywood 1969: prestige och grannskap

Roman Polanskis närvaro tar bara några minuter, men hans namn rymmer en stor del av Rick Daltons yrkesmässiga förhoppningar.

Regissören som Rick betraktar från huset intill

Roman Polanski spelas av Rafał Zawierucha i Once Upon a Time... in Hollywood. I filmen beror hans betydelse mindre på hur många gånger han medverkar än på hans plats i Rick Daltons föreställningsvärld. Rick känner igen en regissör som förknippas med en färsk framgång och förstår att han bor bara några meter från en person som kan öppna dörrar för honom. Avståndet mellan dem är litet geografiskt men stort yrkesmässigt.

Titeln som förklarar hans anseende är Rosemarys baby, som hade premiär 1968. Det är alltså inte en film som regisserades eller hade premiär 1969, även om dess betydelse för Polanskis karriär ingår i bakgrunden till året då Tarantinos fiktion utspelar sig. När datumen ligger så nära varandra är det lätt att blanda ihop kronologin och automatiskt identifiera berättelsens nutid med tiden för alla verk som nämns.

Rosemarys baby var hans Hollywooddebut, efter en karriär som redan omfattade europeiska filmer som Repulsion. Filmen bygger på Ira Levins roman och skildrar skräck genom en vardaglig tillvaro präglad av misstro. Den förde en tydligt personlig filmskaparsyn in i en amerikansk produktion. Den kombinationen hjälper oss att förstå varför regissören kan representera en annan möjlighet för Rick än att fortsätta stapla tv-framträdanden som skurk.

Rick föreställer sig inte en rent grannskaplig relation. Utifrån Polanskis namn skapar han en möjlighet till arbete, erkännande och en återkomst till industrins centrum. Gesten säger lika mycket om filmskaparens position som om skådespelarens situation. Han behöver tro att ett slumpmässigt samtal skulle kunna vända en karriär som han upplever är på väg utför. Grannens berömmelse förvandlar en bostadsgata till en gräns mellan två karriärer.

Ett par som är en del av filmens sociala liv

Polanski och Sharon Tate skildras som ett ungt par som rör sig i sociala sammanhang, kör bil och går på fester. Scenerna betonar deras fysiska närvaro och omgivningens energi snarare än att förklara deras bakgrund. Vi ser dem ta del av en levande stad, medan Rick ofta förhåller sig till samma Hollywood genom arbetet, hierarkierna och rädslan för att förlora sin relevans.

Tate definieras inte enbart som regissörens fru. Filmen ger henne egna förflyttningar och stunder, så att hennes identitet som skådespelare och åskådare existerar utanför paret. Sharon Tates roll behöver det utrymmet för att hennes närvaro inte ska reduceras till att stå bredvid en framstående man. Polanski är en del av hennes sociala värld, men tar inte över alla hennes scener.

Skillnaden i hur Rick och Polanski skildras är tydlig. Vi får följa Ricks tvekan, diskussioner om arbete och små kriser. Polanski visas mer utifrån, ungefär så som en granne kan se honom när han känner till hans berömmelse men inte känner honom personligen. Den fördelningen av information gör att de två rollfigurerna inte konkurrerar om samma dramatiska utveckling. Den ena upplever osäkerheten; den andra representerar på avstånd en plats som man vill nå.

Även rörelserna bidrar till att tydliggöra skillnaden. Paret rör sig in och ut ur ett socialt liv som verkar stå öppet för dem, medan Rick ofta blir stående, betraktar eller väntar. Det finns ingen anledning att tillskriva Polanski någon avsikt att utestänga honom. Filmen visar inte ett personligt avvisande, utan en åtskillnad som Rick i tanken gör till både ett problem och en möjlighet.

Tyngden i en referens utan att göra den till en biografi

Rosemarys baby gör det möjligt att ana en förändring inom den amerikanska filmen utan att berättelsen stannar upp för att ge en fullständig historik över perioden. Mot en skådespelare som förknippas med en tv-western ställs en regissör vars färska berömmelse kommer från en vuxen, tvetydig och urban skräckfilm. Kontrasten handlar om olika status och arbetskretsar, inte om att bevisa att den ena genren i sig är överlägsen den andra.

Rick tenderar att mäta branschen utifrån hur mycket uppmärksamhet den ger honom. Därför överdriver han betydelsen av att bo granne med Polanski. Filmen visar både skärpan och fantasierna i hans resonemang: kontakter spelar roll, men att bo granne med en regissör garanterar inte att regissören har en roll eller ett projekt åt en, eller ens känner till ens karriär. Förhoppningen avslöjar ett känslomässigt behov snarare än en konkret yrkesplan.

Det är inte heller lämpligt att tolka alla rollfigurens framträdanden utifrån händelser efter 1969. Berättelsens tidsram är avgränsad. För att förstå hans funktion behöver man se till det anseende Rick tillskriver honom då, utan att förvandla några korta scener till en sammanfattning av hela regissörens offentliga liv. Filmen använder en historisk person i en selektiv och avsiktligt fiktiv konstruktion.

Polanski blir alltså viktig utan att ha en egen handling. Hans namn knyter samman den färska framgången, skådespelarens ambitioner och Tates vardagsliv. Huset intill rymmer ett löfte om tillhörighet för Rick: möjligheten att slippa känna sig som ett före detta tv-ansikte som betraktar allt utifrån. Det dramatiska värdet förklarar varför en relativt kort närvaro kan påverka hur vi förstår huvudpersonen så mycket.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film