Bakom en dörr som alla tycks vilja hålla stängd trotsar George Spahn Cliffs och tittarens förväntningar.
En verklig ranchägare i en påhittad scen
George Spahn ägde ranchen som Charles Manson och hans anhängare höll till på i slutet av 1960-talet. I Once Upon a Time... in Hollywood spelas han av Bruce Dern. Figuren hör alltså till de historiska personer som Tarantino väver in i sin berättelse, men samtalet med Cliff Booth ingår i en fiktiv handling. Cliff är inte ett verkligt vittne vars besök återskapas.
Den grundläggande historiska bakgrunden är att Spahn, som var till åren kommen och hade mycket nedsatt syn, lät gruppen slå sig ned på egendomen i utbyte mot arbete. Sysslor med underhåll och hästar hjälper till att förklara hur de delade vardagen. Att framställa det som ett detaljerat och fullt dokumenterat avtal vore att gå längre än vad en allmän beskrivning av överenskommelsen medger. Relationen präglades av vardagligt beroende, nyttjande av utrymmena och ojämlika maktförhållanden.
Platsen hade en bakgrund som inspelningsplats för westernfilmer. För Cliff är det en plats han känner till genom sitt yrke, även om det han möter inte längre stämmer med minnet av arbetet där. Den förvandlingen gör det möjligt att introducera ägaren utan att berätta hans livshistoria: stuntmannen minns någon och vill försäkra sig om att han fortfarande mår bra. Obehaget uppstår när en välbekant plats ställs mot en gemenskap som känns ogenomtränglig.
Den gamle mannen befinner sig i en paradoxal position. Han äger platsen, men har inte nödvändigtvis kontroll över allt som händer där. Juridiskt ägande och faktisk makt är inte samma sak. Filmen utnyttjar den skillnaden genom att göra det svårt att komma in i hans rum: andra talar om honom, tolkar hans behov och avgör om han ska ta emot besök. Redan innan tittaren får se honom finns det anledning att undra vem som egentligen bestämmer i huset.
Rummet och tonförändringen
Cliffs besök på Spahn-ranchen är upplagt som en närmande till faran. De boendes blickar, hindren Squeaky ställer i vägen och vägen fram till sovrummet antyder att något fruktansvärt kan döljas där. George förblir utanför bild tillräckligt länge för att bli centrum för misstankarna. Att han inte syns är lika viktigt som hans senare framträdande.
När Cliff kommer fram till honom hittar han en man som sover och blir irriterad när han väcks. Scenen ger ingen enkel bekräftelse på att någon behöver räddas. George känner inte genast igen besökaren och delar inte hans brådska. Bruce Dern tillför ett torrt och vardagligt motstånd som förändrar spänningen: den förmodade räddaren måste förklara vem han är, varför han är där och varför hans oro borde spela någon roll.
Synförlusten gör att samtalet bygger på rösten och minnet. Cliff kan se rummets förhållanden och hur den gamle mannen ser ut; George har inte samma information om den som besöker honom. Denna asymmetri gör att mötet inte omedelbart blir känslosamt. Den bekantskap som finns för den ene uppstår inte automatiskt hos den andre, och mötet präglas av missförstånd och trötthet.
George talar om Squeaky som en del av sin vardag. Det visar inte att gemenskapen är ofarlig, men det komplicerar bilden av en man som helt enkelt hålls fången och väntar på att någon ska hämta honom. Scenen ger figuren en egen röst, även om den rösten inte gör en helt lugn. Hans relation till dem som tar hand om honom kan samtidigt rymma tillgivenhet, bekvämlighet och utsatthet.
Vad filmen låter oss säga om hur han utnyttjas
Cliffs misstänksamhet är förståelig, men den innebär inte att saken är färdigutredd. Han kommer utifrån, pratar en kort stund och ger sig av. Filmen låter oss ana beroendeförhållanden utan att i detalj skildra ranchägarens vardagsliv. Att göra varje gest till ett bevis på en specifik konspiration skulle sudda ut osäkerheten som formar mötet och blanda ihop ett dramatiskt intryck med historiska belägg.
Ambivalensen hindrar också George från att reduceras till ett passivt objekt. Han är åldrad, behöver hjälp och kan utnyttjas av andra, men har kvar sina reaktioner, önskningar och sätt att ordna sin dag. Hans dåliga humör är inte något som stör scenen: det är sättet att återge honom en närvaro som förväntan om skräck hade trängt undan. Han är fortfarande en människa, inte bara det som Cliff är rädd för att hitta.
I iscensättningen samlar sovrummet en kollision mellan generationer och mellan olika användningar av samma plats. Ranchen hade bidragit till skapandet av ett tv-västernland; nu rymmer den en gemenskap som oroar en arbetare från den filmvärlden. George förblir den konkreta länken mellan de båda perioderna. Hans utmattade kropp ger förändringen en påtaglig dimension, helt olik en abstrakt förklaring av en epoks slut.
Besöket tar slut utan att all fara på ranchen reds ut eller dess förflutna återställs. Cliff får träffa George, men får inte tillbaka den värld han minns. Det är den skillnaden som ger figuren sådan kraft: hans framträdande dämpar en omedelbar misstanke men lämnar kvar ett djupare obehag. Egendomen står kvar, ägaren är fortfarande där, men förhållandet mellan människorna och platsen har förändrats oåterkalleligt.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
