Eldkastaren dyker först upp som ett otympligt redskap i Ricks film och återkommer som ett avgörande föremål i hans hem. Mellan de två scenerna förändras sammanhanget, men rollfigurens relation till en handling som han redan vet hur man gestaltar består.
En film i filmen introducerar föremålet
Eldkastaren dyker först upp i ett klipp ur Rick Daltons filmkarriär. I den fiktiva krigsfilmen The 14 Fists of McCluskey medverkar skådespelaren i en sekvens mot nazistiska soldater. Scenen visar upp en överdriven och visuellt omedelbar handling, väl lämpad för att sammanfatta den sorts spektakel han har gestaltat. Vi ser inte Rick utföra ett verkligt uppdrag, utan ett smakprov på hans yrkesarbete som infogas i huvudberättelsen.
Sekvensen lägger till en detalj som bryter bilden av den oberörda hjälten: Rick klagar på värmen under inspelningen. Avbrottet gör det möjligt att skilja rollfiguren, som behärskar krigsscenen, från skådespelaren, som måste stå ut med de praktiska förhållandena. Hans filmiska mod och obehag på jobbet kan existera sida vid sida. Kontrasten blir komisk eftersom den spektakulära effekten faller samman så snart vi hör arbetaren som befinner sig i kostymen och bakom handlingen.
Föremålet förknippas därmed med en konkret erfarenhet för Rick. Filmen nöjer sig inte med att hastigt visa det som rekvisita; den etablerar att han har använt det i ett skådespelarsammanhang och minns svårigheterna. När det senare dyker upp igen kan tittaren återkalla den informationen utan att behöva någon ny förklaring. Den narrativa förberedelsen fungerar eftersom det första ögonblicket har ett eget intresse: det säger något om en karriär, en genre och skådespelarens sårbara sätt att uppleva sitt yrke.
Kopplingen till andra skildringar av hämnd mot nazister i Tarantinos filmer kan vara användbar när man jämför motiv, men den bevisar inte att det är samma apparat i en gemensam kontinuitet. Den gör inte heller The 14 Fists of McCluskey till en historisk film som faktiskt hade premiär med Rick Dalton i huvudrollen. Det är ett påhittat verk som ger honom ett yrkesmässigt förflutet. Genom att hålla isär detta kan man uppskatta referensleken utan att förvandla visuella likheter till obekräftade uppgifter om rekvisita eller produktion.
Återkomsten i ett hus där Rick inte förstår vad som händer
Under det sista angreppet befinner sig Rick i poolen, avskild från konfrontationen som pågår inne i huset. Hans position är viktig: han organiserar inte försvaret från början och ser inte allt som Cliff, Francesca och Brandy gör. När våldet når fram till honom reagerar han på ett plötsligt intrång. Eldkastaren gör att en man som bara delvis varit inblandad i angreppets förlopp plötsligt blir avgörande för hur det slutar.
Att apparaten finns bland hans tillhörigheter knyter samman två skeden i hans liv. Något som sparats från en äldre film finns kvar i en skådespelares hemmiljö, där han oroar sig för att ha förlorat sin relevans. Berättarmässigt är hans yrkesförflutna inte helt dött: han har kvar resurser som nuet fortfarande kan aktivera. Valet är medvetet extravagant. Filmen försöker inte få föremålet att framstå som en vanlig lösning för hemmet, utan låter det behålla överdriften från det spektakel det kommer ifrån.
Rick hamnar då i en visuellt liknande position som i sin gamla roll, även om situationen nu tillhör fiktionens huvudvärld. Upprepningen förvandlar den tidigare skådespelarinsatsen till ett slags ofrivillig repetition. Den bevisar inte att det räcker att gestalta en handling för att ha alla färdigheter som krävs för att utföra den utanför en inspelningsstudio; den fungerar inom sagans logik. Tarantinos film låter en iscensatt bild få materiella konsekvenser i livet för den som gestaltade den.
Den tonala krocken är stark eftersom poolen tidigare har stått för vila, dryck och avskildhet. När elden dyker upp förvandlas denna plats för avkoppling till ett våldsamt klimax. Kontrasten mellan den bekväma trädgården och krigsapparaten gör att sekvensen inte håller sig till en stabil realistisk skala. Komedi, skräck och hämndens tillfredsställelse läggs ovanpå varandra. Tittaren kan reagera på olika sätt utan att föremålets noggranna förberedelse går förlorad.
En karriärrekvisita som gör skådespelaren till huvudperson
Eldkastarens förlopp hänger samman med problemet för Rick Dalton: han är rädd för att publiken bara ska se honom förlora mot andra huvudrollsinnehavare. Under den sista natten placerar en färdighet förknippad med en gammal roll honom i centrum för en avgörande handling. Förvandlingen har ett symboliskt värde, men motsvarar inte en bevisad yrkesmässig upprättelse. Ingen erbjuder honom ett kontrakt i det ögonblicket, och vi får inte veta hur det går för hans karriär framöver.
Det förändrar också betydelsen av det som först verkade vara ett överflödigt klipp. Filmen ägnar tid åt påhittade skådespelarinsatser som skulle kunna uppfattas som rena cineastiska lekar. När föremålet återkommer visar det sig att en av dem ingår i den orsakskedja som leder fram till upplösningen. En skådespelares förflutna bevaras i bilder, minnen och tillhörigheter, och dessa kan åter få betydelse. Inledningssekvensen får en andra funktion utan att förlora sin humor kring arbetsförhållandena.
Att tala om eldkastaren som rekvisita beskriver dess roll i filmens gestaltning; det innebär inte att man måste anta att varje apparat som syns under en inspelning är obrukbar eller rekonstruera hur den fungerar. Det viktiga här är kontinuiteten som klippningen skapar mellan de två framträdandena. slutet på Once Upon a Time... in Hollywood förvandlar ett hjälpmedel från en påhittad film till en del av en alternativ historia. Rick vet inte att han deltar i den omskrivningen: för honom slutar handlingen i trädgården, medan den för tittaren sträcker sig in i filmens minne och en historisk natt.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
