Damon Herriman spelar Charles Manson i en kort scen i biopremiärversionen. Scenens betydelse beror mindre på hur mycket han säger än på vart han kommer och vad tittaren redan vet om honom.
En besökare frågar efter någon som inte längre bor där
Charles Manson kommer till fastigheten på Cielo Drive och frågar efter Terry Melcher. Han får veta att den tidigare hyresgästen inte längre bor där. Situationen skulle kunna handla om vilket hyresbyte som helst: någon känner till en adress, dyker upp och upptäcker att informationen har blivit inaktuell. Obehaget uppstår eftersom många tittare känner igen besökaren och kopplar hans besök till händelserna i augusti 1969, medan personerna i filmen fortfarande lever en helt vanlig dag.
Melcher var musikproducent och hade bott i huset före Sharon Tate och Roman Polanski. Den uppgiften förklarar det konkreta skälet till frågan utan att göra honom till fastighetens ägare. Den hjälper oss också att förstå att Manson inte letar efter en fiktiv stjärna som filmen hittat på. Han beger sig till en bestämd plats i den kulturbransch han kände till. Scenen knyter samman en tidigare relation med ett hus som nu ingår i någon annans vardag.
Samtalet äger rum vid infarten till fastigheten och hålls åtskilt från de privata utrymmen som besökaren vill nå. Dörren, uppfarten och personerna som svarar bildar en tydlig gräns. Manson får inte tillträde till huset och blir inte välkomnad. Ändå sätter hans besök spår på platsen: huset, som vi förknippar med musik, vänner och ett glatt liv, kan också lokaliseras av någon som står utanför det livet.
Filmen placerar besöket i avsnittet som utspelar sig i februari. Det finns historiska vittnesmål om att Manson besökte fastigheten i mars 1969, men de två tidslinjerna ska inte slås ihop som om varje datum i berättelsen vore en dokumentär återgivning. Tarantino använder en igenkännbar händelse i en egen tidsstruktur. Scenen behåller frågan om Melcher och känslan av att inte få tillträde, medan dess placering styrs av fiktionens behov.
Hotet ligger i igenkänningen, inte i ett tal
Herriman har kort tid på sig att ge karaktären närvaro. Hans utseende, sättet han betraktar omgivningen på och obehaget i mötet räcker för att skilja honom från en vänlig besökare. Han behöver inte förklara någon kriminell plan eller berätta om sitt förflutna. Den återhållsamheten ställer tittaren inför en kunskapsmässig obalans: den som känner till historien tillför en betydelse som personerna i scenen inte nödvändigtvis delar just då.
Effekten förändras beroende på vad tittaren känner till. För den som känner igen Manson blir besöket en framtida händelse som tränger in i en bekymmerslös nutid. För den som inte känner igen honom förblir det något avvikande som kan få sin förklaring senare. Filmen låter båda upplevelserna finnas utan att stanna upp och göra karaktären till ett biografiskt dossier. Kortheten håller fokus på dem som bor i huset, i stället för att genast låta besökaren ta över berättelsen.
Filmen visar inte heller här hur han övertalar sina anhängare eller återskapar förberedelserna inför brottet. Det vore att dra för långtgående slutsatser att utläsa en hel orsakskedja ur det samtalet. Frågan om Terry knyter samman en person och en plats, men förklarar inte i sig alla senare beslut. Klippningen upprätthåller ett avstånd mellan publikens historiska kunskap och det som faktiskt skildras. Det avståndet gör att hotet kan finnas där utan att ta upp varje minut av berättelsen.
Cliffs besök på Spahn-ranchen skapar en annan sorts obehag. Där möter vi anhängarna, deras vardagsliv och pressen de utsätter en främling för. Manson behöver inte vara fysiskt närvarande för att gruppen ska verka hotfull. De två sekvenserna kompletterar varandra: den ena placerar ledaren kortvarigt framför ett bostadshus; den andra visar en miljö som kan fungera under en auktoritet som håller sig utanför bild.
En liten roll som undviker att göra brottslingen till huvudperson
Rollens längd avgränsar vilken sorts film vi tittar på. Once Upon a Time in Hollywood ägnar långa partier åt en arbetsdag, en bilresa eller ett biobesök. I kontrast till den mängden vardag får Manson bara ett kort framträdande. Det kan ses som en medveten fördelning av uppmärksamheten: Sharons liv och Ricks och Cliffs erfarenheter reduceras inte till en lång upptakt till brottslingens biografi.
I slutet och dess historiska avvikelseförskjuts den avgörande handlingen till dem som anfaller och dem som svarar. Det korta besöket tidigare fungerar som en länk, inte som ett löfte om att berättelsen ska ge honom huvudrollen.
Herriman spelade även Manson i Mindhunter, en fristående produktion med en annan biografisk period och en annan dramatisk gestaltning. Att samma skådespelare medverkar innebär inte att de båda framträdandena tillhör samma berättelsevärld. I Tarantinos film är det just den här scenens funktion som spelar roll: en man kommer dit och frågar efter någon som inte är där, och får tittaren att se på ett bebott hus med nya ögon. Obehaget dröjer sig kvar efter att han gått, just eftersom vardagen fortsätter när han har lämnat platsen.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
