Tex, Sadie, Katie och Flower Child: Tarantinos fiktiva angripare

Gruppen som kommer till Cielo Drive agerar inte som en odifferentierad massa. Filmen fördelar ledarskap, rättfärdigande, våld och flykt mellan fyra karaktärer och förändrar deras historiska förlopp på ett avgörande sätt.

Fyra igenkännbara personer med olika roller

Tex Watson spelas av Austin Butler, Sadie av Mikey Madison, Katie av Madisen Beaty och Flower Child av Maya Hawke. Namnen Sadie och Katie syftar på Susan Atkins respektive Patricia Krenwinkel. Flower Child har den plats i gruppen som förknippas med Linda Kasabian när de reser den kvällen, även om filmen använder ett smeknamn och ger henne en specifik handling. Att identifiera motsvarigheterna hjälper oss att läsa berättelsen utan att blanda ihop skådespelare, karaktärer och historiska personer.

Tex har till en början den praktiska auktoriteten. Han kör gruppen mot målet och försöker väl inne i huset kontrollera situationen med hjälp av vapnet och sina order. Hans lugna framtoning gör inte hans beslut mindre hotfulla. Filmen använder också det faktum att Cliff redan har sett honom i närheten av ranchen. Igenkännandet skapar en kontinuitet mellan ett till synes obetydligt möte i dagsljus och ett nattligt intrång vars allvar är omedelbart uppenbart.

Sadie står för det verbala ingripande som ändrar riktningen på attacken. Efter mötet med Rick tolkar hon hans status som tv-skådespelare som ett skäl att angripa honom. Katie deltar i intrånget och konfrontationen inne i huset. Flower Child skiljer sig däremot från gruppen och åker därifrån i bilen. Skillnaderna mellan deras handlingar gör det omöjligt att beskriva de fyra som om de utförde exakt samma saker under klimaxet.

Deras tidigare framträdanden i ranchmiljön skapar en känsla av igenkänning, men de utgör inte utvecklade biografier. Tarantino ger inte var och en en berättelse om hur de anslöt sig till gruppen eller en fullständig psykologisk analys. Han visar dem i relation till en gemensam auktoritet och genom handlingar som går att observera. Att tillskriva dem precisa, privata motiv som klippningen inte uttrycker skulle göra en ofullständig skildring till en heltäckande förklaring av verkliga personer och brott.

Från det tänkta målet till ett improviserat rättfärdigande

Ankomsten i ett högljutt fordon får Rick Dalton att ingripa. Skådespelaren kommer ut arg eftersom han uppfattar det som ett störningsmoment på sin gata, inte för att han har upptäckt en konspiration. De unga backar och känner igen honom som en tv-profil. Det igenkännandet blir avgörande: populärkulturen, som Rick befarar att han inte längre representerar, är fortfarande tillräckligt stark för att människor utanför hans vardagliga yrkesliv ska känna igen honom.

Sadie förvandlar det minnet till en anklagelse. Hennes resonemang lägger ansvaret på tv-bilderna och låter henne framställa angreppet som en reaktion. Filmen visar hur förvrängt argumentet är genom att blottlägga avståndet mellan att ha sett våldsam fiktion och att välja att mörda någon. Förklaringen tillhör karaktären. Den ska inte återges som regissörens slutsats om att tittare är förutbestämda att efterlikna det de såg som barn.

Flower Childs avfärd bryter ännu mer med skenbilden av enighet. Hennes avfärd är varken ett gemensamt övervägande eller en ordnad reträtt från planen; hon lämnar de andra att fortsätta utan henne. Inom fiktionen gör den handlingen det möjligt att skilja mellan att ha deltagit från början och att stanna kvar under attacken. Historiskt sett lämnade Kasabian inte platsen den natten genom att köra därifrån på det sätt som filmen visar. Scenen bör förstås som en förändring, inte som en sammanfattning av hennes senare vittnesmål.

När Tex, Sadie och Katie går in i Ricks hus stämmer inte heller rummets utformning med deras förväntningar. Husägaren är i poolen; inne finns Cliff, Francesca och Brandy. Hotet mot en kändis möter en stuntman och ett djur vars relation har byggts upp under berättelsens gång. Gruppen kommer dit i tron att den ska kunna bestämma villkoren, men möter ett motstånd som genast rubbar den tilltron.

Den omvända upplösningen förändrar inte de historiska händelserna

Den fiktiva attacken slutar med att de tre inkräktarna besegras. Våldet mot dem är stiliserat, uppdelat mellan olika platser och uppskruvat till en nivå som kan väcka olika reaktioner: lättnad, avståndstagande, förvåning eller en obekväm blandning. Berättelsen spelar på skillnaden mellan det historiska öde publiken fruktar och det oväntade motstånd den möter på skärmen. Man behöver inte uppskatta spektaklet för att se hur maktförskjutningen är uppbyggd.

I verkligheten deltog gruppen som skickades till Cielo Drive i en natt av mord, däribland på Sharon Tate och de andra personer som befann sig på fastigheten. Rick och Cliff fanns inte som grannar som kunde avleda händelseförloppet. Filmen återger inte en okänd version av fallet. Skillnaden mellan filmen och verkligheten är utgångspunkten för en berättelsefantasi som måste hållas tydlig när man identifierar karaktärerna.

Gruppens närvaro innebär inte heller att de måste få filmens känslomässiga centrum. Deras namn och identiteter är viktiga för att förstå besluten, men den tidigare delen har ägnats åt människor som arbetar, promenerar och lever tillsammans i Los Angeles. slutet förklarat visar hur den fördelningen förbereder en slutlig omkastning: angriparna tränger sig in i liv som redan har utvecklats inför åskådaren, och fiktionen föreställer sig att dessa liv har resurser att fortsätta. Den fortsättningen hör till berättelsen; det historiska ansvaret för brotten påverkas inte av fiktionens förändringar.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film