10050 Cielo Drive: det historiska huset och Tarantinos påhittade grannskap

10050 Cielo Drive var en verklig adress i Benedict Canyon. Filmen gör den till centrum för en påhittad geografi där en fiktiv granne kan förändra historien för dem som bor på andra sidan infarten.

En bostad i Benedict Canyon före 1969

Huset på 10050 Cielo Drive låg i Benedict Canyon, i Beverly Crest-området i Los Angeles. Det förknippas ofta med Beverly Hills på grund av postadressen och sättet området i kullarna brukar beskrivas på, men det är viktigt att inte förväxla denna vanliga benämning med en exakt kommungräns. För att förstå filmen är framför allt husets avskilda läge i förhållande till affärsgatorna och filmstudiorna som rollfigurerna rör sig mellan betydelsefullt.

Den ursprungliga bostaden hade en historia som sträckte sig längre tillbaka än brottet 1969. University of Washingtons arkiv över arkitektur dokumenterar att huset byggdes i början av 1940-talet och att det hade anknytning till skådespelaren Michèle Morgan. Det såg ut som ett lantligt hus omgivet av grönska, inte som en monumental herrgård som visade upp sin rikedom från en aveny. Kombinationen av avskildhet och närhet till Hollywood bidrar till att förklara dess attraktionskraft som bostad.

Bland de tidigare boende fanns musikproducenten Terry Melcher och skådespelaren Candice Bergen. Sharon Tate och Roman Polanski kom senare som hyresgäster, inte som ägare. Den skillnaden gör scenen där Charles Manson frågar efter Melcher lättare att förstå: han känner till en adress som hör samman med en tidigare period i husets historia. Fastigheten har genom åren haft flera kopplingar till underhållningsbranschen, men byten av boende innebär inte att alla personerna hade en personlig relation till varandra.

Fastigheten hade bostadsutrymmen och utomhusmiljöer som blev centrala under händelserna i augusti. Men att beskriva den enbart som en brottsplats suddar ut livet som hade funnits där dessförinnan. För Tate var det ett hem där hon tog emot vänner och förberedde sig på en ny fas i familjelivet. Filmen tar till vara den vardagliga dimensionen genom ankomster, avsked, samtal och ljud. Platsen måste kännas bebodd innan åskådarens historiska kunskap laddar den med hot.

Rick Dalton förvandlar en verklig adress till en fiktiv plats

Den viktigaste geografiska förändringen i berättelsen är grannskapet till Rick Dalton. Skådespelaren har ingen plats i husets verkliga historia. Tarantino placerar honom i närheten så att en påhittad tv-profil kan betrakta människor från sin egen infart, människor som representerar en annan position inom filmen. Det fysiska avståndet är litet, medan det professionella avståndet känns enormt för honom. En gata kan uttrycka en hierarki utan att man behöver ge en abstrakt förklaring av status.

Rick ser Roman Polanski som en möjlighet att få tillträde. Att bo i samma område är inte detsamma som att vara vänner, och den skillnaden består under en stor del av filmen. Skådespelaren kan se bilar och infarter, men blir inte automatiskt delaktig i livet i huset intill. Den rumsliga gränsen speglar hans osäkerhet: han bor tillräckligt nära för att föreställa sig en möjlighet, men är socialt tillräckligt långt bort för att inte veta hur han ska ta vara på den.

För Sharon är huset däremot inte i första hand en dörr till karriärmöjligheter. Det är platsen hon återvänder till efter att ha rört sig genom staden och där hon träffar bekanta. Skillnaden i perspektiv gör att huset inte kan reduceras till en enda symbol. Samma infart kan vara ett löfte för Rick, en del av vardagen för dem som bor där och en hotfull plats för publiken. Regin låter dessa upplevelser finnas samtidigt utan att rollfigurerna behöver kommentera dem.

Vägen och ljudet av bilen som anländer på natten förenar till slut bostäderna. Rick ingriper av en vardaglig anledning och förändrar en färdväg som han inte känner till. Den påhittade närheten blir då mer än en kommentar om olika nivåer av framgång och förvandlas till en orsaksmekanism. Filmens slut bygger på denna geografi: en händelse i det ena huset förändrar vad som skulle kunna hända i det andra och gör det sedan möjligt för dem som bor där att prata med varandra.

Det försvunna huset och filmens rekonstruktion

Den ursprungliga bostaden revs 1994. Därför kan huset som visas i en film inspelad flera decennier senare inte presenteras som en oförändrad inspelning av de historiska interiörerna från 1969. Att återskapa en adress på film kräver att man väljer inspelningsplatser, scenografier, vinklar och förbindelser mellan olika utrymmen. Den kontinuitet vi upplever på duken är resultatet av produktionen, även om den bygger på fotografier och uppgifter om en verklig plats.

Den skillnaden påverkar också det visuella minnet. En åskådare kan till slut minnas filmens utformning som om den vore en exakt planritning över den historiska fastigheten. Men berättelsen behöver att husen, infarterna och avstånden fungerar dramatiskt. Den är varken en arkitektonisk uppmätning eller ett dokumentärt besök. Dess sammanhang bedöms utifrån de förflyttningar som visas, och filmen bör inte användas utan kontroll för att rekonstruera verkliga rörelser under morden.

Den avslutande inbjudan förändrar tröskelns betydelse. Infarten som hade skiljt Rick från grannarna öppnas och gör ett möte möjligt. Filmen återställer inte det rivna huset rent fysiskt och gör inte det som hände dem som bodde där ogjort; den skapar en alternativ bild av gästfrihet på den plats där åskådaren hade väntat sig våld. På så vis behåller 10050 Cielo Drive sin historiska anknytning samtidigt som fiktionen förändrar dess känslomässiga funktion: från en adress förknippad med ett brutalt avbrott till en plats där ett samtal fortfarande kan börja, om så bara för ett ögonblick.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film