Ett soundtrack kan förena mycket olika genrer utan att alla låtar är mashups. Tarantino arbetar med flera olika sätt att kombinera musik, och det är värt att lyssna på dem var för sig.
Att kombinera material betyder inte alltid samma sak
En mashup förenar igenkännbara musikaliska material från olika håll i ett nytt verk. En röst kan läggas ovanpå ett annat komp, fragment kan arrangeras om eller två inspelningar kan få en gemensam struktur. Ordet beskriver ett ingrepp i ljudet. Det räcker inte att en film innehåller funk, westernmusik och hiphop vid skilda tillfällen för att varje låt ska kallas en mashup.
Filmmontage öppnar för andra möjligheter. En låt kan ta slut och ersättas av en annan; äldre musik kan ackompanjera nya bilder; ett originalspår kan introducera en oväntad genre. Sådana grepp skapar betydelsefulla kulturella möten, men de är inte tekniskt identiska. Om man ser skillnaden blir det lättare att tillskriva kompositörer, musiker, klippare och ljudmixare rätt arbete.
Filmens slutmix är inte heller i sig en mashup. Nästan varje ljudsatt scen förenar dialog, atmosfärljud, effekter och musik med avvägda ljudnivåer. Processen gör helheten begriplig, men skapar inte nödvändigtvis en ny låt av andra låtar. Ordet bör reserveras för fall där en konkret, dokumenterad musikalisk kombination har gjorts.
Tarantino kan organisera urvalet som helhet och bestämma hur musiken ska samspela med bilderna utan att själv ha gjort varje musikredigering. Eftertexterna hjälper till att skilja ansvarsområdena åt. Att ha regisserat filmklippningen ersätter inte arbetet med att bygga ett musikspår, lika lite som valet av en inspelning gör regissören till kompositör av dess melodi.
Unchained och mötet mellan Brown och 2Pac
Django Unchained innehåller ett tydligt exempel: Unchained (The Payback / Untouchable), som kombinerar material av James Brown och 2Pac. I eftertexterna anges Claudio Cueni som ansvarig för mixning och redigering. Här finns verkligen ett verk som har byggts för att föra samman inspelningar och röster från olika sammanhang.
Greppet låter ett komp förknippat med funk och ett rapframförande drivas av samma puls. Man hör inte bara först en låt av Brown och sedan en av 2Pac. Genom att materialen organiseras tillsammans får de en ny relation. Ursprungens särprägel är fortfarande hörbar, men resultatet har en egen funktion i klippningen av Django.
En närmare analys av Unchained, mashupen med James Brown och 2Pac gör det möjligt att följa spåret utan att tillskriva någon av artisterna ett samarbete på plats som aldrig ägde rum. En inspelning kan sammanföra röster efter deras ursprungliga inspelningstillfällen. Den kontinuitet publiken hör är resultatet av redigeringsarbetet, inte nödvändigtvis en dokumentation av musiker som spelar tillsammans.
Mötet påverkar också filmens historiska tidsplan. Ljudet försöker inte återskapa den musik som rollfigurerna skulle ha hört på 1800-talet. I stället skapar det en relation mellan westernfilmens handling och senare svarta musiktraditioner. Soul och funk hos Tarantino tillför kulturella minnen som klippningen kan ta i bruk utan att göra dem till företeelser som finns i fiktionens samtid.
Andra grepp som inte bör blandas ihop
I Kill Bill finns en annan tydligt identifierbar kombination: Crane / White Lightning, som tillskrivs The RZA och Charles Bernstein. Den sammansatta titeln och eftertexterna synliggör relationen mellan materialen. Bernsteins bidrag härrör från en äldre filmhistoria, medan det nya sammanhanget förändrar hur det hörs. Resultatet bör skiljas från en enkel lista över influenser som inte lämnar något verifierbart spår i ljudspåret.
I Pulp Fiction fungerar övergången från Misirlou till Jungle Boogie under eftertexterna på ett annat sätt. En ljudeffekt som liknar en radioinställning markerar bytet mellan låtarna. Filmen visar ett val och en avlösning: delarna blir inte nödvändigtvis en ny, samtidigt klingande komposition. Avbrottet är det uttrycksfulla greppet, och det beskriver handlingen bättre än att generellt kalla den en mashup.
Att 100 Black Coffins av Rick Ross används i Django Unchained visar inte heller i sig att två redan existerande låtar har mixats. Det är ett originellt hiphopbidrag till filmen. Mötet med westernfilmens landskap och konventioner skapar en kontrast mellan epoker, men den audiovisuella kontrasten motsvarar inte automatiskt samma grepp som i Unchained.
Förekomsten av hiphop i Django Unchained kan alltså studeras på två nivåer: vad genren tillför skildringen av huvudpersonen och hur varje enskild inspelning är uppbyggd. En ny låt och en mashup kan ha samma trotsiga attityd utan att ha samma produktionshistoria. Örat uppfattar likheter; eftertexterna hjälper oss att se skillnaderna.
De här distinktionerna gör inte helheten mindre uppfinningsrik. De visar var varje beslut fattas: i kompositionen, i bearbetningen av en inspelning, i redigeringen av flera spår eller i mötet med bilderna. Tarantinos soundtrack är rikt just för att det använder mer än ett grepp. När man lyssnar på vart och ett med rätt benämning kan man uppmärksamma både regissörens val och musikernas arbete med att tillhandahålla materialet.
Tillbaka till guiden till Tarantinos musik och soundtrack.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
