Charles Bernstein: White Lightning och The Entity hos Tarantino

Charles Bernsteins namn knyter samman Tarantino med amerikansk actionfilm och skräck genom äldre inspelningar.

White Lightning och musik som behåller sin råhet

Charles Bernstein komponerade musiken till White Lightning, Joseph Sargents film från 1973 med Burt Reynolds. Tarantino återanvänder material från det partituret i Kill Bill: Vol. 1 och Inglourious Basterds. Kompositörens egen yrkeskatalog anger båda filmerna som verk med ytterligare musik. Det handlar inte om ett helt nytt partitur skrivet för var och en av dem.

I Kill Bill förenar beteckningen Crane/White Lightning bidraget som förknippas med RZA och Bernsteins material. Den sammansatta titeln är en viktig ledtråd: ett soundtrack kan kombinera element med olika ursprung i samma spår. Att tillskriva hela resultatet en enda upphovsperson eller beskriva det som en oförändrad återgivning av ett äldre stycke skulle vara en förenkling av krediteringen.

White Lightnings attraktionskraft bygger inte enbart på att man känner igen Burt Reynolds eller originalfilmen. Dess rytmiska karaktär och klangfärger skapar en känsla av rå rörelse och fysisk energi som fungerar även i ett annat sammanhang. Tittaren upplever effekten även utan att känna igen referensen. Den som känner igen den får dessutom med sig minnet av en annan sorts actionfilm.

Återanvändningen gör det möjligt att se hur musik förknippad med en amerikansk miljö kan flyttas till en hämndberättelse med många olika traditioner. Utdraget behöver inte bli japanskt för att fungera tillsammans med bilderna i Kill Bill. Dess funktion kommer av samspelet med rytmen och attityden i den nya scenen, inte av en bokstavlig motsvarighet mellan länder.

The Entity och spänningen i Inglourious Basterds

Ett annat igenkännbart bidrag av Bernstein är Bath Attack, hämtat från skräckfilmen The Entity från 1982. I Inglourious Basterds förknippas materialet med spänningen på krogen. Ursprunget tillför en hotfull energi som inte är beroende av att den övernaturliga situationen från originalverket återskapas. Ljudet kan behålla sin aggressivitet samtidigt som det som hotar rollfigurerna förändras helt.

användningen av Bath Attack på krogen gör det möjligt att studera den placeringen i detalj. I det övergripande förhållandet mellan Bernstein och Tarantino är det viktigt att kompositören här bidrar med ett annat uttryck än i White Lightning. Samma namn betyder inte en enda sorts klangbild. Regissören väljer en specifik egenskap ur katalogen för ett konkret dramatiskt behov.

Skräckmusik kan vara effektiv i en situation där hotet kommer från människor och ett misstag kring någons identitet. Faran ligger i att ett samtal plötsligt får en annan innebörd: det som verkade vara ett socialt umgänge kan visa sig vara dödlig övervakning. Ett kraftfullt musikaliskt inträde hjälper tittaren att uppfatta den förändringen innan rummet åter börjar organiseras genom fysiska handlingar.

Lånet gör inte heller Bernstein ansvarig för hela soundtracket till Inglourious Basterds. Filmen samlar verk av många upphovspersoner och inspelningar. Hans bidrag bör identifieras utifrån de stycken som används, med skillnaden mellan kompositionsupphov, framförandet på inspelningen och beslutet att ta med den i klippningen bevarad.

Gränserna för att tillskriva verk utifrån likheter

Förekomsten av äldre musik i Django Unchained kan leda till att filmen automatiskt förs in i samma sammanhang. De krediteringar för Bernstein och de identifierade musikvalen som har granskats ger dock inget stöd för att lägga till ett stycke av honom i den filmen bara för att den, liksom de tidigare filmerna, återanvänder musik. En liknande metod är inget bevis på upphov.

Charles Bernstein måste också skiljas från Elmer Bernstein. De är olika kompositörer, och båda förekommer i samband med Tarantinos musikaliska universum. Att de har samma efternamn gör inte White Lightning, The Entity eller The Great Escape utbytbara. Det är särskilt användbart att behålla de fullständiga namnen i listor där spåren presenteras utan sina ursprungsfilmer.

De verifierade exemplen visar ett tydligt samband: hos Charles Bernstein hittar Tarantino både actiondriv och skräckladdad spänning. Styckena får nya associationer utan att förlora sin historia. Denna cirkulation förklarar deras betydelse bättre än en filmografi som utökas på grund av likheter: två tydligt identifierade användningar visar verkliga beslut i klippningen, medan en obekräftad attribution bara skapar ett skenbart samband.

Tillbaka till Tarantinos guide till musik och soundtracks.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen