Django Unchained använder klassisk musik i olika situationer. En tolkning i ett hus och ett körstycke som lagts in i klippningen ska inte förklaras som en enda symbol för skurkarnas smak.
Für Elise hör hemma i Candyland
I Django Unchained framförs Beethovens Für Elise på harpa i Candyland. Det är inte pianot som brukar förknippas med stycket i dess mest välkända form. Valet av instrument och det faktum att någon framför stycket placerar musiken i rollfigurernas värld, som en del av en scen med skenbar förfining som samexisterar med plantagens våld.
Schultz reagerar på musiken och kräver att den ska upphöra. Den gesten visar att ljudet inte bara är en kommentar utifrån för åskådaren. Det är en del av det rollfiguren tvingas utstå i rummet. Stycket blir del av en upplevelse där dess koppling till den tyska kulturen och det omedelbara minnet av brutaliteten är svåra att skilja åt.
Reaktionen ger inget stöd för påståendet att Beethoven symboliserar en ren moral som filmen utan nyanser ställer mot USA. Schultz har också utövat våld, och hans relation till prisjägarverksamheten är komplicerad. Musiken kan göra en konkret motsägelse outhärdlig utan att bli en moralisk karta över hela länder. Konflikten gäller den här mannen och den här situationen.
Verdi förekommer inte som salongsopera
Filmen använder också material ur Verdis Requiem, i en version med koppling till musiken i Battle Royale. Dess funktion hänger samman med mobiliseringen av de maskerade angriparna, inte med att Calvin Candie lyssnar privat på en operaföreställning. Musikens ursprung och sammanhang gör att all användning av klassisk musik inte kan reduceras till en accessoar för aristokratisk storhetsvansinne.
Requiem är ett sakralt verk, inte en opera, även om Verdi är en av de viktigaste operakompositörerna. Den distinktionen klargör en vanlig missuppfattning: en upphovspersons yrke eller berömmelse avgör inte vilken genre varje verk hen har skrivit tillhör. Inte heller blir ett stycke automatiskt operamusik bara för att det framförs av en orkester och kör.
Ljudets storslagenhet kan ge förberedelserna inför attacken en hotfull dimension och sedan samexistera med komiken hos männen som diskuterar sina huvor. Kontrasten beror på klippningen och avståndet mellan anspråk och utförande. Musiken behöver inte vara något de här rollfigurerna själva föredrar för att påverka hur åskådaren uppfattar deras organisation.
Att en inspelning som tidigare använts i en annan film förmedlar musiken tillför ett filmiskt lager. Tarantino arbetar inte bara med ett verk ur den klassiska repertoaren i abstrakt mening, utan väljer ett konkret sätt att presentera det. Genom att identifiera kompositör, verk och version undviker man att tillskriva Verdi beslut om arrangemang eller inspelning som fattats av senare uttolkare och produktioner.
Kontrasten mellan de båda styckena märks också i deras omfattning. En tolkning av Für Elise kan avbrytas med en order i rummet. Verdis körstycke hör till ett annat förhållande till klippningen och kan inte avbrytas på motsvarande sätt av männen som syns på skärmen.
Att en opera nämns innebär inte att operamusik hörs
Schultz berättar för Django en historia med koppling till Siegfried och Brünnhilde. Hänvisningen till myten och dess operatradition hjälper till att rama in räddningen av Broomhilda i en heroisk föreställningsvärld. Att Wagner nämns i dialogen bevisar dock inte att hans musik används i soundtracket. En berättande anspelning och en inspelning som faktiskt hörs är två olika saker.
Den här distinktionen är särskilt viktig när man studerar manus. En sång som nämns, ett verk som föreslås till en ceremoni och musik som beskrivs i en scenanvisning leder inte nödvändigtvis till samma resultat i den färdiga filmen. Texten kan förändras under produktionen och klippningen. Analysen bör klargöra om den handlar om en skriven version, hörbar dialog eller de slutliga musikmedverkande.
Klassisk musik har inte heller en enda bestämd relation till makt. I Candyland kan ett framförande bidra till en förfinad fasad som Schultz inte längre står ut med. Under förberedelserna inför attacken kan ett körstycke förstärka omfattningen och sedan kontrastera mot deras inkompetens. De två funktionerna är olika, och ingen av dem förklaras enkelt genom att säga att rika skurkar lyssnar på berömda kompositörer.
Att ett instrument syns i scenen bevisar inte hur inspelningen gick till. Att publiken ser en harpa visar inte att hela ljudupptagningen gjordes live eller att mixningen återger ljudet från inspelningsplatsen oförändrat. Det går att analysera den diegetiska ljudkällan och Schultz reaktion utan att hitta på tekniska beslut som inte beskrivs i eftertexterna.
Beethoven och Verdi bidrar alltså med material som filmen placerar i konkreta relationer till kroppen, minnet och auktoriteten. När varje användning preciseras blir kontrasten tydligare: ett intimt stycke kan bli outhärdligt, och storslagen musik kan ackompanjera ett löjeväckande beteende. Den klassiska repertoaren fungerar inte automatiskt som en etikett för ädelhet eller ondska. Dess betydelse uppstår i mötet mellan en identifierbar version och en scen som omformar den.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
