Musiken från den italienska westernfilmen hos Tarantino: att överföra en känsla mellan filmer

Tarantino använder musik från italienska westernfilmer även utanför Vilda västern. Lånet handlar inte om att kopiera en hel scen: det kan överföra en intensitet, en gest eller ett filmiskt minne.

Ett partitur kan färdas utan sitt ursprungliga landskap

I Kill Bill ackompanjerar musik från italienska westernfilmer en hämndhistoria som rör sig genom andra genrer och miljöer. Sambandet kräver inte att diligensvagnar eller öknar dyker upp. En komposition kan förmedla förväntan inför en duell, känslomässig rymd eller ett sätt att presentera en rollfigurs öde, utan att återge handlingen i filmen den skrevs för.

The Grand Duel av Luis Bacalov ingår i den animerade skildringen av O-Rens förflutna. Mötet mellan westernmusik och japansk animation visar på en mer komplex operation än en dekorativ hänvisning. Partituret bidrar till att ge en tragisk tyngd åt en barndom präglad av våld. Dess ursprung väcker minnen hos den som känner igen det, men scenen fungerar även utan sådana förkunskaper.

Death Rides a Horse av Ennio Morricone och annat material från samma område breddar detta vokabulär i Kill Bill. Alla italienska stycken som används är inte komponerade av samma person, och alla skrevs inte för westernfilmer. Identifieringen bör vara korrekt när det gäller upphovspersoner och ursprungsfilmer. Att kalla all musik med körer, visslingar eller duellspänning för Morricone suddar ut verkliga skillnader.

Django gör arvet tydligt och omformar det sedan

Django Unchained inleds med sången från Sergio Corbuccis Django, komponerad av Luis Bacalov och framförd av Rocky Roberts. Återanvändningen skapar en direkt koppling till namnet och en filmtradition. Tarantinos huvudperson har dock en egen historia, som utspelar sig under det amerikanska slaveriet och inte är en bokstavlig fortsättning på filmen från 1966.

Lånet gör att en ny rollfigur träder in i minnet av westernhjältar. Musiken presenterar honom som någon vars gestalt förtjänar en episk dimension innan han har blivit helt självständig i berättelsen. Den förväntan är viktig eftersom det skildrade samhället försöker reducera honom till egendom. Filmen ger honom en närvaro som motsäger den kategoriseringen.

Soundtracket blandar sedan detta material med nya sånger, hiphop och andra musikaliska ursprung. Den italienska westernfilmen fungerar inte som en gräns som utestänger alla främmande ljud. Den är en tradition man för en dialog med och som kan få nya associationer. Blandningen gör det tydligt att berättelsen är skapad ur ett senare perspektiv på det förflutna.

En nytolkning av spaghettiwestern påverkar också förhållandet mellan våld och tid. Musik som håller kvar en väntan kan göra en liten gest monumental. En annan låt kan förvandla en entré eller en sorti till en presentation av en rollfigur. Lånet handlar inte bara om att ackompanjera skottlossning: det formar förväntans varaktighet och tyngden i ett beslut.

Melodin kan också skapa en känslomässig skala som är större än det synliga rummet. Ett rum, ett ansikte eller en kort rörelse får den rymd vi förknippar med en monumental duell. Lånet behåller denna förmåga att vidga upplevelsen utan att den nya filmen behöver kopiera landskapet som musiken skrevs för.

Att känna igen källan räcker inte för att förklara den nya användningen

Att identifiera ett stycke besvarar en nödvändig fråga: vilken musik som har använts och varifrån den kommer. Analysen börjar därefter, när man undersöker vad som förändras när musiken placeras intill andra bilder. Samma melodi kan ackompanjera en förlust i originalfilmen och få en innebörd av motstånd, ironi eller avsked i den nya. Sambandet behöver inte vara en bokstavlig motsvarighet.

Åskådarna bär inte heller med sig samma minnen. Den som känner till källan kan uppleva hur en andra historia genljuder bakom scenen. Den som inte känner till den tar ändå in inspelningens klang, rytm och känslomässiga uppbyggnad. Hänvisningen ska inte bli ett inträdesprov som skiljer dem som förstår filmen från dem som bara känner den.

Det är också viktigt att skilja mellan återanvändning och originalkomposition. The Hateful Eight har ny musik av Morricone, även om filmen också använder äldre material. Det vore missvisande att beskriva hela dess ljudbild som ett collage av sextiotalets westernfilmer. Kompositören skapade ett eget språk för hot till filmen, och hans långa relation till genren gör inte automatiskt varje stycke till en upprepning av Leone.

En inspelnings ursprung bekräftar inte heller alla detaljer kring hur den förts över till den nya filmen. Eftertexterna identifierar ett verk och en inspelning, men klippningen kan använda bara en del, kombinera den med andra ljudlager eller ändra sammanhanget där den börjar. För att beskriva specifika versioner, tagningar och bearbetningar behövs ytterligare dokumentation. Att känna igen en melodi ger inte i sig en fullständig teknisk redogörelse.

Den italienska westernfilmen ger Tarantino en repertoar av känslomässiga former: väntan, duell, hot, förlust och bekräftelse. Hans filmer förflyttar dessa till rollfigurer och konflikter som inte alltid hör till samma genre. Musiken bär med sig ett äldre minne och får ett nytt liv i den nya scenen. Det intressanta är mötet, där ett citerat verk fortfarande känns igen utan att hindra berättelsen från att skapa en annan innebörd.

Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen