Across 110th Street i Jackie Brown: öppning och avsked

Across 110th Street, framförd av Bobby Womack, ackompanjerar öppningen och avskedet i Jackie Brown. Upprepningen förenar två ögonblick då huvudpersonen är på väg någonstans, men hennes situation har förändrats. I början bidrar musiken till presentationen av en yrkesarbetande kvinna som vi ännu inte känner. I slutet återkommer den till en kvinna vars beslut vi har följt och vars avfärd innebär en separation. Minnet av det första framträdandet förändrar vad det innebär att höra den igen.

Låten kommer från soundtracket till filmen med samma namn från 1972. Tarantino använder den i en annan berättelse och låter återkomsten få en egen funktion i handlingen. Dess koppling till Jackie beror på bilderna, Pam Griers gestaltning och vad vi vet när respektive scen utspelar sig. Musikens energi kan ackompanjera både rollfigurens entré och ett avsked som rymmer motstridiga känslor. Den ljudmässiga kontinuiteten gör förändringen märkbar utan att Jackie behöver förklara den i ytterligare en dialog.

I Jackie Brown, regisserad av Quentin Tarantino 1997, fungerar Across 110th Street som en jämförelsepunkt mellan det första intrycket av huvudpersonen och det intryck hon lämnar när hon ger sig av. Filmen behåller en igenkännbar musikalisk referens samtidigt som den förändrar sammanhanget. Effekten beror på avståndet mellan de två tillfällena och på de beslut Jackie fattar däremellan.

Bobby Womack, J. J. Johnson och låtens ursprung

Bobby Womacks artistsida hos ABKCO anger att han arbetade med soundtracket till Across 110th Street 1972 och bekräftar att Tarantino använde låten i början och slutet av Jackie Brown. Enligt Qobuz krediteras Bobby Womack och J. J. Johnson som låtens kompositörer. Rhino har också med den på det officiella albumet. Den utgåvan samlar ett urval ur soundtracket till Jackie Brown, där varje låt får en egen funktion.

Låtens filmiska ursprung knyter den också till 70-talets film. Inspelningen kommer till Jackie Brown med en redan etablerad identitet och får ackompanjera en annan huvudperson. Den förflyttningen gör att valet kan sättas i samband med hyllningen till blaxploitationfilm utan att hela scenen blir en uppräkning av referenser. Här är det viktiga vad musiken gör med Jackie: den presenterar henne, återvänder till henne och låter oss känna igen henne efter hennes förvandling.

Womacks bakgrund inom soul hjälper också till att sätta musikvalet i sitt sammanhang. Bland Tarantinos användningar av soul och funk i film, utmärker sig det här fallet genom att samla uppmärksamheten kring samma kvinna i berättelsens två ytterligheter. Låten behåller sin personlighet som inspelat framförande; klippningen knyter den till två upplevelser hos rollfiguren och gör att båda förblir förbundna i minnet.

I öppningen: att lära känna Jackie före konflikten

Låten ackompanjerar Jackie Brown på flygplatsen, där hennes uniform och rörelser presenterar henne som en del av en arbetsrutin. Musiken ger henne närvaro innan handlingen förklarar svårigheterna i hennes liv. Åskådaren kan intressera sig för henne utan att ännu känna till hennes bakgrund, överenskommelser eller rädslor. Rollfigurens entré får därmed en tyngd som föregår informationen om brottsutredningen.

Den ordningen är betydelsefull. Först lär vi känna hennes närvaro och sedan begränsningarna i hennes situation. Det intryck av trygghet som presentationen kan ge samexisterar längre fram med rädslan för att förlora jobbet och pressen från dem som vill utnyttja henne. När vi minns öppningen kan den tryggheten förstås som en del av det Jackie förmår visa utåt, även när hon har anledning att känna sig hotad.

Musiken bidrar till det första intrycket utan att beskriva ett problem som ännu inte har blivit synligt. Den håller uppmärksamheten kvar vid Jackie, medan omgivningen placerar henne i ett arbete. Kontrasten mellan den framträdande roll filmen ger henne och hennes ställning på arbetsplatsen blir viktig senare: hon har resurser som de som förhandlar med henne kan underskatta. Början väcker intresset utan att avslöja hur hon kommer att använda sin intelligens.

I avskedet: att återvända till en kvinna vi redan känner

När låten återkommer lämnar Jackie det sista mötet med Max bakom sig. Avskedet mellan Jackie och Max innebär en separation just när hon kan slå in på en annan väg. Musiken ackompanjerar hennes avfärd utan att reducera blandningen av känslor till en enda. Det nya liv hon har lyckats skapa och personen som blir kvar hör till samma scen.

Nu vet åskådaren något som saknades i öppningen: hur mycket som krävdes för att komma dit. Vi har sett Jackie hantera påtryckningar, förhandla och satsa på en plan. Därför kan låtens återkomst kännas som ett igenkännande. Kvinnan som presenterades i början har visat prov på resurser som den första entrén bara lät oss ana. Upprepningen bevarar bandet till henne och gör samtidigt de samlade erfarenheterna märkbara.

Även förhållandet mellan förflyttning och beslut förändras. På flygplatsen var hon en del av arbetet; bakom ratten är hennes avfärd en följd av det hon har gjort. Låten knyter samman de två bilderna av rörelse. Den musikaliska kontinuiteten gör det möjligt att se att hon fortfarande är Jackie, med sin historia i behåll, även om hon nu kan välja något som i början verkade ouppnåeligt.

Låtens energi rymmer både den här segern och avskedets sorg. Griers gestaltning tillför en personlig nyans som hindrar slutet från att reduceras till en segerfest. Musiken och ansiktet kan uttrycka olika sidor av samma ögonblick. Filmen slutar med denna kombination: huvudpersonen har vidgat sina möjligheter, men kan fortfarande känna priset för en separation. Musikens återkomst ger avslutningen form utan att visa eller garantera hur hennes liv fortsätter.

Rösten som ackompanjerar Jackie tillhör Womack. Skillnaden mellan sångaren och rollfiguren är intressant: ett musikaliskt framförande av någon annan kan föra oss närmare hennes upplevelse utan att bli en monolog som hon själv uttalar. Filmen låter ljud och bild samverka och behåller det som båda bidrar med. Låten behåller en igenkännbar röst, och Grier ger den rösten ett mänskligt sammanhang som skiljer sig från det den hade i originalinspelningen.

I avskedet gör denna uppdelning att Jackie förblir i centrum utan att hennes känslor behöver förklaras med ord. Hennes ansikte kan rymma en känsla som musiken inte måste beskriva exakt. Uppmärksamheten flyttas från frågan om vad hon borde känna till att se hur följderna av hennes beslut ryms sida vid sida. Låten håller ögonblicket samman, samtidigt som bilden bevarar dess nyanser. Det utrymmet för tolkning passar särskilt väl för någon som under en stor del av berättelsen har ägnat sig åt att välja vad hon ska säga och vad hon ska hålla för sig själv.

Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet