Jackie Browns soundtrack: låtar och albuminnehåll

Soundtracket till Jackie Brown gör det möjligt att känna igen filmen genom dess röster snarare än genom en melodi komponerad för en viss rollfigur. Musiken ackompanjerar förflyttningar, fyller rum och bidrar till relationen mellan Jackie och Max. När man lyssnar på den utan bilderna framträder andra detaljer: kontrasten mellan en sångare och nästa, betydelsen av ackompanjemanget eller hur en låt får utvecklas på sina egna villkor.

Albumet växlar mellan låtar och korta talade inslag. Kombinationen bevarar något av samtalet som löper genom filmen, även om det inte går att återskapa upplevelsen av varje scen genom att lyssna på albumet. En röst som känns intim intill en rollfigur kan låta mer expansiv när den får all vår uppmärksamhet; en rytm som förknippas med ett hot lever vidare även utanför den situationen.

För att hitta rätt är det bra att skilja mellan tre uppgifter: låtens titel, vem som framför inspelningen och var den förekommer i filmen. De ingår i samma repertoar, men den kommersiella utgåvan och filmens klippning ordnar lyssnandet på olika sätt.

I Jackie Brown, regisserad av Quentin Tarantino 1997, får musiken utrymme att ackompanjera en väntan eller en resa utan att handlingen förs framåt genom en ny förklaring. Albumet gör det möjligt att stanna upp vid de här låtarna och jämföra dem. Ordningen låter en gå igenom ett urval av inspelningar; för att förstå vad som händer med rollfigurerna behöver man återvända till situationen där varje låt förekommer.

Albumets låtlista och dialoginslag

Enligt Rhino släpptes originalutgåvan den 9 december 1997: tretton musikspår och fyra dialogspår.

  1. Across 110th Street: Bobby Womack.
  2. Beaumont's Lament (dialog).
  3. Strawberry Letter 23: The Brothers Johnson.
  4. Melanie, Simone and Sheronda (dialog).
  5. Who Is He (And What Is He To You?): Bill Withers.
  6. Tennessee Stud (Live): Johnny Cash.
  7. Natural High: Bloodstone.
  8. Long Time Woman: Pam Grier.
  9. Detroit 9000 (dialog).
  10. (Holy Matrimony) Letter To The Firm: Foxy Brown.
  11. Street Life: Randy Crawford.
  12. Didn't I Blow Your Mind This Time: The Delfonics.
  13. Midnight Confessions: The Grass Roots.
  14. Inside My Love: Minnie Riperton.
  15. Just Ask Melanie (dialog).
  16. The Lions And The Cucumber: The Vampire Sound Incorporation.
  17. Monte Carlo Nights: Elliot Easton's Tiki Gods.

De talade inslagen är märkta som sådana för att skilja dem från musikspåren. Titlarna gör det lättare att hitta dem på utgåvan, utan att dialogerna skrivs ut. Ett dialogspår bevarar en röst och ett sätt att tala, men saknar blickarna och handlingarna som hjälpte oss att tolka dem på filmduken.

I FilmMusics transkriberade eftertexter finns också La La La Means I Love You (The Delfonics), Undun (The Guess Who) och Cissy Strut (The Meters), som inte finns med på det här albumet.

Skillnaden får en praktisk konsekvens: att hitta en låt i filmens eftertexter betyder inte säkert att den finns på skivan. Inte heller går det att koppla ett spår till en scen enbart utifrån dess placering efter ett annat spår. Dialoginslagen och låturvalet skapar en egen sammanhängande helhet, avsedd att lyssnas på utan bilderna.

Vad som förändras när låtarna ackompanjerar rollfigurerna

Användningen av Across 110th Street i början och vid avskedet visar hur mycket en låt beror på sitt sammanhang. I det ena fallet möter vi Jackie i rörelse; i det andra vet vi redan vad hon har riskerat och vem hon skiljs från. Upprepningen gör det möjligt att jämföra två ögonblick i hennes liv, något som ett enda spår i låtlistan inte kan uttrycka.

Det spelar också roll att vissa rollfigurer aktivt lyssnar på musiken. The Delfonics bidrar till att Max och Jackie kommer närmare varandra: att dela musiksmak och vilja höra låten igen förlänger ett möte. Max intresse blir tydligt genom ett musikval, utan att han behöver förklara allt han känner. Albumet bevarar låten; filmen lägger till personen som upptäcker dess attraktionskraft.

Under Ordells färd med Beaumont Strawberry Letter 23 i en situation vars faror de inte är lika medvetna om. Den jämna rytmen ackompanjerar en vardaglig aktivitet – att köra bil – samtidigt som tittaren ser hur relationen blir alltmer ojämn. När man lyssnar på låten för sig blir det tydligt att kopplingen till hotet beror på vad som händer runt omkring.

När Jackie kör mot överlämningen ger Street Life energi åt hennes färd. Låten ackompanjerar någon som redan handlar målmedvetet, även om de andra rollfigurerna inte känner till omfattningen av hennes planer. Energin låter oss känna Jackies beslutsamhet utan att göra färden till en muntlig förklaring av planen.

AFI anger att Long Time Woman, från The Big Doll House (1971), spelas medan Jackie sitter inspärrad. Det exemplet visar på ytterligare en möjlig relation mellan musik och bild: en låt kan fylla en påtvingad väntan, medan huvudpersonens gester visar en situation som skiljer sig tydligt från färdernas rörelse.

Soul, funk och inspelningar från olika epoker

Enligt Qobuz eftertexter är Crawfords inspelning från 1981 och Tennessee Stud hämtad från Johnny Cashs American Recordings, som gavs ut 1994. Datumen gör att samlingen inte kan begränsas till ett enda årtionde, även om ljudet i flera låtar för tankarna till ett gemensamt musikaliskt minne.

Urvalet gör det möjligt att jämföra olika sätt att ta plats i ljudbildens förgrund. Bill Withers återhållna röst och Minnie Rippertons ljusa register skapar olika uttryck redan innan man kopplar dem till en scen. Körerna och basgångarna kan dra till sig lika mycket uppmärksamhet som sångaren. Variationen gör att lyssnandet inte är beroende av att man känner igen en enda klang genom hela albumet.

Att tala om soul och funk i Tarantinos filmer hjälper till att beskriva delar av det musikaliska språket: sångens uttrycksfullhet, rytmens närvaro och samspelet mellan instrumenten. Men en genrebeskrivning förklarar inte i sig vad en låt gör tillsammans med Jackie, Max eller Ordell. Då spelar det roll vem som kan höra den, hur länge den hörs och vad vi vet om situationen när den börjar.

När du letar efter albumet är spårlistan ett bättre sätt att kontrollera vilken utgåva det är än ett liknande omslag. Kontrollera om annonsen gäller soundtracket, en samlingsskiva med en viss artist eller ett urval inspirerat av filmen. Att två produkter innehåller samma låt gör dem inte till samma album.

Eftertexterna hjälper dig att kontrollera detaljerna. Artisten identifierar inspelningen du letar efter; kompositören kan vara någon annan. Uppgifter om liveinspelning, version eller remaster beskriver olika saker och bör läsas tillsammans med artistnamnet. Ett nytt datum på en nyutgåva betyder inte automatiskt att själva framförandet är nytt.

Om du sätter ihop en egen spellista kan du behålla albumets ordning eller samla bara låtarna du tycker bäst om. Det ger två olika lyssningsupplevelser. Om du behåller dialoginslagen får du med avbrotten mellan musik och samtal; tar du bort dem får musiken ett jämnare flöde, men du förlorar en del av albumets särprägel.

Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet