Jackie Brown låter Pam Grier återvända som huvudrollsinnehavare och gör minnet av Coffy och Foxy Brown till en del av hennes närvaro. Skådespelaren kommer med en filmhistoria som vissa tittare känner igen direkt. För andra börjar den historien med Jackie: en kvinna som arbetar, möter hot och behöver hitta en egen utväg.
Hyllningen till blaxploitation märks i tydliga kopplingar, som titeldesignen, musikvalet och vissa namn i rollistan. Den påverkar också förväntningarna som väcks när Grier står i centrum för en scen. Filmen kan väcka minnen av hennes tidigare roller och sedan ge henne tid att lyssna, tveka eller fatta beslut.
Sambandet blir tydligare när man undersöker varje referens för sig. En grafisk likhet, en låt från en annan film och en skådespelares medverkan skapar olika slags kopplingar. Tillsammans placerar de Jackie Brown i det afroamerikanska minnets filmhistoria; berättelsen ger dem en funktion som hänger samman med huvudpersonens liv.
Coffy och Foxy Brown ger två konkreta föregångare som hjälper oss att förstå Pam Griers närvaro i Jackie Brown. BFI:s filmdatabas identifierar båda filmerna som verk av Jack Hill, med premiär 1973 respektive 1974. Tarantino har en skådespelare till sitt förfogande vars bild redan hade burit berättelser om action, fara och motstånd.
Pam Grier och minnet av hennes huvudpersoner från 70-talet
Neil Mitchell placerar blaxploitationfilm i den kulturella och industriella omvandlingen i början av 70-talet. I sin översikt för BFI lyfter han fram afroamerikanska skådespelares huvudroller, banden till en urban publik och soulens och funkens betydelse. Han påminner också om att den synligheten samexisterade med kritik mot stereotyperna.
I det sammanhanget skildrar Coffy Grier som en sjuksköterska som ger sig ut på en hämndaktion mot dem som har skadat hennes syster med hjälp av droger. Huvudpersonen förenar ett vårdande arbete med våldsamma handlingar utanför arbetet. Den föregångaren visar hur mycket en berättelse kan förändras när samma skådespelare spelar en annan kvinna som arbetar under press.
I sitt samtal med Adrian Wootton och publiken på BFI Southbank i januari 1998 avvisade Tarantino kategoriseringen av Jackie Brown som blaxploitation. Han jämförde Griers förflutna med John Waynes närvaro i en western. Hans beundran för Pam Grier omfattade Coffy, som han räknade till sina favoritfilmer.
Jämförelsen hjälper oss att tänka på två olika sätt att uppleva filmen. Den som känner igen stjärnan kan förvänta sig ett kraftfullt svar när någon försöker ta kontroll över henne. Den som upptäcker henne för första gången får i stället de signaler som filmen ger: hennes blick, hur lång tid hon tar på sig att svara och uppmärksamheten hon ägnar andra. Båda erfarenheterna kan följa samma karaktär utan att bygga på samma minnen.
Grier ger den här förtrogenheten en tidsdimension. Den som har sett henne tidigare möter en ny fas av hennes närvaro på vita duken. Tolkningen ger betydelse åt det Jackie verkar ha lärt sig, men också åt det som fortfarande oroar henne. Skådespelarens förflutna kan fördjupa intrycket, men karaktärens erfarenhet formas inom den här berättelsen.
Tydliga referenser i titlarna, rollistan och musiken
American Film Institute pekar ut Foxy Browns typografi som förebild för förtexterna och nämner att Sid Haig återvänder efter att ha medverkat i flera filmer med Grier. Dessa element gör det möjligt att känna igen konkreta kopplingar till hennes tidigare filmer, utan att varje likhet måste tillskrivas en avsiktlig hyllning.
Likheten mellan namnen Foxy Brown och Jackie Brown kan förstärka kopplingen för den som känner till båda verken. Likheten fungerar som en inbjudan att minnas. För att tolka det som händer på skärmen spelar Jackies relationer och omständigheter fortfarande roll. Att känna igen Grier väcker förväntningar; att följa karaktären visar vad filmen gör med henne.
Musiken erbjuder en annan ingång. Enligt ABKCO skapade Bobby Womack musik till Across 110th Street 1972. När Across 110th Street förekommer i Jackie Brown kopplas två filmer samman genom en inspelning som behåller sin egen identitet. När den ackompanjerar Jackie får låten ett nytt sammanhang: rösten och rytmen förknippas med en kvinna vars situation vi lär känna allt eftersom.
En huvudperson som behöver tid för att hitta sin utväg
Besluten i Jackie Brown växer fram i möten där hon måste bedöma vad de andra vet och vad det ligger i hennes intresse att avslöja. Grier lägger vikt vid pausen mellan att lyssna och svara. Karaktärens styrka kan bli synlig när hon håller fast vid ett svårt samtal, tillfälligt går med på ett villkor eller väntar innan hon visar vad hon tänker göra.
Flygplatsen och köpcentret placerar hennes rörelser på platser som delas med människor som fortsätter med sina rutiner. Guillermo Navarros foto bidrar till samspelet mellan personen och miljön. Jackie måste agera i utrymmen som är avsedda för annat: att arbeta, handla eller träffa någon. Hennes handlingskraft får tyngd eftersom den måste rymmas inom de begränsningarna.
Hotet försvinner inte heller när hon hittar ett sätt att svara. Skildringen av våldet i Jackie Brown visar att våldet får konsekvenser för dem som är en del av verksamheten. Minnet av en stjärna som kan hävda sig gör inte hennes beslut riskfria. Filmen håller fast vid intresset för vad Jackie kan uppnå och vad hon riskerar att förlora.
Det är viktigt att inte låta jämförelsen göra blaxploitation till en enda formel. Mitchells översikt omfattar kriminalfilm, skräck, komedi och andra genrer, med mycket olika skildringar. Blinkningarna i Jackie Brown blir lättare att förstå när de kopplas till specifika filmer, skådespelare och låtar. Den precisionen gör det möjligt att uppskatta vad Tarantino hämtar från sina föregångare och vilken funktion det får i en annan berättelse.
Det litterära ursprunget tillför ytterligare en koppling i detta nät av minnen. AFI:s katalog identifierar Elmore Leonards roman Rum Punch som förlagan. Filmen förenar därmed en berättelse hämtad från litteraturen med en huvudperson vars närvaro också för tankarna till andra filmer. Dessa två ursprung kan verka samtidigt utan att det ena helt förklarar resultatet.
Den här skillnaden är användbar när man känner igen en hyllning. Förlagan besvarar frågan om vilken berättelse som filmatiseras. Ekona från rollistan, formgivningen eller musiken väcker frågan om vilka tidigare erfarenheter filmen för tankarna till när den berättar den. En läsare av Leonard och en tittare som känner Grier kan uppfatta olika saker i samma scen. Jackie Brown erbjuder en mötesplats för dessa minnen och för den som kommer till filmen utan att känna till något av dem. Uppmärksamheten på vad karaktärerna gör gör berättelsen lätt att följa, medan föregångarna tillför kopplingar som kan upptäckas senare.
Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet
