Samarbetet mellan Robert Rodriguez och Quentin Tarantino har inte en enda form. Deras filmkrediter visar en relation som kan gå från en gemensam film till ett enstaka bidrag utan att sudda ut upphovspersonerna bakom varje verk.
En vänskap som fann flera sätt att arbeta tillsammans
I en gemensam intervju 2007 berättade Rodriguez och Tarantino att de träffades på filmfestivalen i Toronto, där de var där med El Mariachi och Reservoir Dogs. Kontakten fortsatte när de möttes på andra festivaler. Den början är viktig eftersom båda kom dit med egna filmer och karriärer under uppbyggnad. Deras samarbete växte fram mellan filmskapare som redan höll på att hitta sin plats, inte genom att en assistent anslöt sig till en etablerad upphovsperson.
Deras intresse för populärfilm gav dem en gemensam grund, men deras metoder och filmer är inte identiska. Rodriguez har utvecklat ett arbetssätt som i hög grad förknippas med att ta sig an flera tekniska uppgifter och experimentera med digitala verktyg. Tarantino lägger särskild vikt vid manus, skådespelare och upplevelsen av film på celluloid. Vänskapen gör det möjligt för dem att utbyta resurser utan att den ena permanent behöver anamma den andras arbetssätt.
Tarantinos framträdande som skådespelare i Desperado är ett tidigt exempel på detta utbyte. Att medverka framför kameran är inte detsamma som att regissera filmen tillsammans. Den skillnaden hjälper oss att läsa en filmografi där namnen återkommer i olika roller. En medarbetare kan bidra som skådespelare, med musik eller genom en avgränsad regiinats.
Det intressanta med relationen är just dess flexibilitet. En regissör kan lita på en annan i en specifik uppgift utan att dela alla beslut om långfilmen. Eftertexterna gör det möjligt att se samarbetets omfattning; vänskapen förklarar sammanhanget, men ersätter inte den professionella redovisningen av vad var och en gjorde.
Four Rooms och From Dusk Till Dawn fördelar rollerna på olika sätt
Four Rooms från 1995 består av fyra episoder regisserade av Allison Anders, Alexandre Rockwell, Rodriguez och Tarantino. Tim Roth skapar kontinuitet som hotellets piccolo, medan varje avsnitt utvecklar sin egen situation. Att bara kalla den en film som de två vännerna regisserade tillsammans skulle osynliggöra de två andra upphovspersonerna och dölja hur filmen är uppbyggd av separata delar.
Episoden av Tarantino och Chester Rush har en annan logik än Rodriguez avsnitt, som kretsar kring problemen med att passa några barn. Hotellets gemensamma miljö gör att de båda tonlägena kan samexistera. Det gemensamma projektet fungerar som en mötesstruktur: varje regissör bidrar med en del, och tittaren upplever följden som en natt med allt fler incidenter.
I From Dusk Till Dawn, som hade premiär 1996, står Rodriguez för regin och Tarantino skrev manuset utifrån en berättelse av Robert Kurtzman. Tarantino spelar också Richard Gecko. Samarbetet förenar manusförfattande och regi hos olika personer och inkluderar dessutom en skådespelarinsats. En beskrivning av dessa roller ger en mer exakt bild än att tillskriva båda hela filmen utan åtskillnad.
Genrebytet som strukturerar långfilmen visar på en gemensam känsla för att föra publiken från en förväntan till en annan. Men berättelsen bör inte användas som bevis för att varje visuellt beslut kommer från manusförfattaren. Rodriguez arbetar med det skrivna materialet genom skådespeleri, effekter, rytm och rum. Filmen visar hur en berättarröst kan ta form genom en annan regissörs känslighet utan att helt förlora sin identitet.
Musik och gästregi som tillfälligt utbyte
Det musikaliska samarbetet mellan Rodriguez och Kill Bill: Vol. 2 gav relationen ytterligare en dimension. Hans bidrag ingår i ett soundtrack som blandar material med olika ursprung. Det betyder inte att han komponerade all musik till de två volymerna eller ersatte alla andra medverkande artister. Det är särskilt viktigt att återge eftertexterna korrekt i ett verk som bygger på låtar, tidigare komponerad musik och originalmusik.
Rodriguez berättade 2005 att det symboliska utbytet av en dollar uppstod genom hans musik till Kill Bill: Vol. 2 och besvarades med Tarantinos gästregi i Sin City. Han ville också att hans vän skulle få prova på digital filminspelning. Berättelsen beskriver de konkreta överenskommelserna; den fastställer inte någon allmän taxa dem emellan.
bilscenen i Sin City avgränsar den insatsen. Tarantino står med som gästregissör i en film regisserad av Rodriguez och Frank Miller. Att en tredje person står med i eftertexterna gör inte automatiskt projektet till en jämbördig samregi av hela filmen. Insatsens begränsade omfattning är en del av det som gör fallet unikt.
Erfarenheten hjälper oss att förstå samarbete som en plats för experiment. En filmskapare kan utforska en teknik i någon annans projekt utan att lova att alltid använda den framöver. Utbytet ger tillgång till verktyg och en arbetsmiljö. Resultatet bör bedömas inom ramen för den konkreta filmen, utan att ett professionellt gästspel görs till en definitiv estetisk omvändelse.
Grindhouse från 2007 återupplivar idén om ett dubbelprogram. Rodriguez regisserar Planet Terror och Tarantino Death Proof. Death Proofs plats i Grindhouse beror på den gemensamma presentationen, som innehåller sammanbindande material och en hel bioupplevelse. Det rör sig om två långfilmer som hör ihop genom ett gemensamt bioprojekt, var och en med sin huvudregissör.
grindhousekulturen och drive-in-biograferna utgör bakgrunden till förslaget. Att dela den behöver inte innebära likriktning: den ena filmen kan fokusera på överdådiga effekter, den andra på samtal, bilar och biljakter. Samarbetet bevarar dessa skillnader. Under årens lopp har Rodriguez och Tarantino byggt upp en igenkännbar relation just eftersom de kan arbeta tillsammans utan att alla deras eftertexter, verktyg eller beslut blir utbytbara.
Läs guiden om Tarantinos kreativa samarbetspartner och producenter.
Visa alla artiklar i Quentin Tarantinos producenter och kreativa partner
