Tarantino gästregisserade bilsekvensen med Dwight och Jackie Boy. Dialogen förvandlar transporten av ett lik till en mental konfrontation i Frank Millers visuella värld.
Dwight kör med ett lik som fortsätter att prata
Quentin Tarantinos bidrag till Sin City, som hade premiär 2005, består framför allt av bilsekvensen med Dwight och Jackie Boy. Clive Owen spelar den förstnämnde och Benicio del Toro den sistnämnde. Jackie Boy är redan död, men Dwight för ändå ett samtal med honom och ger på så sätt uttryck för sin oro medan han försöker hantera följderna av det som har hänt.
Färden fyller en praktisk funktion i handlingen: att transportera en kropp och hindra att upptäckten leder till en större konflikt. Jackie Boys identitet gör problemet särskilt allvarligt. Han kan inte reduceras till ett anonymt lik som man gör sig av med utan följder. Hans död hotar en maktbalans som Dwight försöker bevara medan han färdas genom en fientlig miljö.
Samtalet förvandlar lasten till en motståndare. Dwight kan inte lämna den dödes röst bakom sig, eftersom den ger form åt det han fruktar. Utbytet kan förstås som en gestaltning av hans samvete och pressen i stunden, utan att berättelsen behöver göra Jackie Boy till en bokstavligen återuppstånden varelse. Scenen använder ett uttrycksmedel från noirgenren, drivet till sin spets.
Jackie Boys sargade ansikte gör motsägelsen synlig. Hans kropp bekräftar dödsfallet, medan hans ord tycks förlänga hans förmåga att provocera. Humorn uppstår ur motsättningen mellan fysiska bevis och verbal aktivitet. Dwight måste köra och lösa ett praktiskt problem samtidigt som han grälar med en närvaro som inte längre borde kunna svara honom.
Gästregi inom en främmande estetik
Sin City regisserades av Robert Rodriguez och Frank Miller, medan Tarantino står angiven som gästregissör. Den formuleringen avgränsar hans medverkan och undviker att tillskriva honom hela filmen. Sekvensen ingår i ett verk vars visuella idé bygger på att överföra Millers seriealbumskompositioner och kontraster till rörliga bilder.
Fotot och bakgrunderna skapar en värld av djupa svärtor, skarpa vita toner och selektiv färg. Bilen fungerar inte som ett naturalistiskt utrymme betraktat utifrån, utan som en del av den grafiska konstruktionen. Ansiktena, ljuset och landskapet bidrar till en verklighet uppskruvad till det yttersta. Tarantino arbetar inom dessa regler i stället för att ersätta dem med det utseende som brukar känneteckna hans egna långfilmer.
Vittnesmål från inspelningen beskriver en miljö med greenscreen och begränsade fysiska inslag. Del Toro mindes arbetet med Owen, med stöd och en ratt, utan att behöva en komplett bil omkring sig. Exemplet visar hur mycket den färdiga scenen bygger på kombinationen av skådespeleri och efterföljande visuellt arbete. Skådespelarna måste skapa en trovärdig relation i ett utrymme som ännu inte fullt ut existerar framför dem.
Rodriguez bjöd in Tarantino att experimentera med detta digitala produktionssätt. Samarbetet hade därför en praktisk dimension, utöver vänskapen och det gemensamma filmintresset. Scenen erbjuder ett hanterbart problem: två skådespelare, ett samtal och en konstruerad miljö. Ramen gör det möjligt att koncentrera regin på rytm, lyhördhet och spänning, samtidigt som filmen behåller sin visuella identitet.
Den symboliska dollarn och samarbetets värde
Den symboliska ersättningen på en dollar är en del av den dokumenterade historien om Tarantinos medverkan. Den hänger samman med det tidigare utbytet då Rodriguez bidrog med musik till Kill Bill: Vol. 2 för samma nominella summa. Anekdoten uttrycker ömsesidighet mellan filmskapare, men bör inte bli en förklaring till alla kostnader eller till hur Sin City finansierades.
Arbetet med Robert Rodriguez och Tarantino omfattar olika former av samarbete, och det här utmärker sig genom sin begränsade omfattning. Tarantino behöver inte regissera en hel långfilm för att lämna ett igenkännbart avtryck. Sekvensen visar hur en filmskapare med intresse för verbala dueller kan anpassa sig till en film vars visuella språk redan är tydligt utformat av andra.
Den dramatiska effekten bygger på att dialogen inte helt stoppar handlingen. Dwight fortsätter mot ett mål, och varje replikskifte ökar pressen kring det han försöker göra. Jackie Boy står för ett problem som inte kan lösas med en fyndig replik. Samtalet känns oroande eftersom föraren kan svara rösten, men inte sudda ut identiteten eller kroppen han har med sig.
Scenen bevarar också skillnaden mellan närvaro och uppfattning: att höra en död person kräver inte att berättelsen bekräftar en återuppståndelse. Dwights upplevelse formar det vi ser och hör under färden.
Scenen står kvar som ett konkret samarbete inom Sin City: en nattlig färd som förvandlas till en diskussion med skulden, rädslan och konsekvenserna. Dollarn är en slående produktionsdetalj; det filmiska intresset ligger i samspelet mellan det döda ansiktet och den aktiva rösten, mellan ett digitalt konstruerat utrymme och två skådespelare som får obehaget i att dela det att kännas.
Tillbaka till Quentin Tarantinos manus och samarbeten.
Visa alla artiklar i Tarantinos manus och filmer gjorda med andra regissörer
