Natural Born Killers: Oliver Stones manus och film

Natural Born Killers bygger på ett manus av Tarantino, men i Oliver Stones film anges andra upphovspersoner för den slutliga versionen. En jämförelse mellan de båda versionerna visar skillnader i struktur, perspektiv och visuellt språk.

En Tarantinohistoria med ett omskrivet slutmanus

Natural Born Killers regisserades av Oliver Stone och hade premiär 1994. Quentin Tarantino anges som upphovsperson till historien, medan David Veloz, Richard Rutowski och Stone anges som manusförfattare. Den skillnaden förklarar varför det blir missvisande att beskriva filmen som ett verk skrivet och regisserat av Tarantino eller utan förbehåll tillskriva honom varje beslut i den färdiga klippningen.

Utgångspunkten är Mickey och Mallory Knox, ett par mördare vars våld förvandlas till ett mediespektakel. Journalisten Wayne Gale bidrar till den förvandlingen, eftersom han vill skapa en berättelse som lockar publik och ger prestige. Förhållandet mellan brottslingar och medier finns redan i Tarantinos material. Stone omstrukturerar det och skapar en särskilt aggressiv audiovisuell upplevelse.

Den tidiga version som identifieras som Tarantinos manus inleds med restaurangepisoden och använder därefter tv-material, minnen och berättelser för att bygga upp Knox-parets berömmelse. Det dokumentet ska inte förväxlas med de reviderade versioner som tillskrivs flera manusförfattare eller med en transkription av filmen. Alla kan cirkulera under samma titel, trots att de representerar olika stadier i arbetet.

Jämförelsen kräver inte heller att man föreställer sig en Tarantino-inspelning som aldrig ägde rum. Ett manus låter oss läsa handlingar, dialog och en planerad struktur, men innehåller inte en färdig tolkning, en slutgiltig klippning eller alla ljudbeslut. Stones film är en konkret gestaltning utifrån bearbetat material. Oenigheten mellan de båda upphovspersonerna gör inte texten till en tillgänglig alternativ film.

Wayne Gale och skapandet av en kriminell kändis

Wayne Gale har en central roll i satiren eftersom han behöver förvandla mord till en berättelseprodukt. Intervjun utlovar tillgång till en farlig person och ger samtidigt brottslingen en plattform. Journalisten tror att han kan styra exponeringen genom frågor, urval och spektakel. Historien visar hur den professionella distansen blir allt mer instabil.

Mickey och Mallory förstår att ett vittne som lämnas kvar eller en bild som skapas kan förlänga våldet bortom platsen där det äger rum. Deras berömmelse är beroende av att andra upprepar deras namn och ordnar deras handlingar till en berättelse som går att konsumera. Publiken i fiktionen deltar i den processen när den välkomnar mördarna som fascinerande gestalter. Kritiken riktas både mot dem som skapar berättelsen och mot dem som vill se den.

Stone skruvar upp den logiken med hjälp av skiftningar i textur, färg, format och uttryck. Våldet kan omges av grepp som för tankarna till tv, reklam eller en vardagskomedi. Åskådaren möts av intryck som gör det svårt att behålla ett lugnt avstånd. Formen återskapar en del av den övermättnad som filmen undersöker och gör motsättningen till en källa till diskussion.

Knox-parets kärleksrelation finns kvar mitt i allt oväsen. Den kan skapa ögonblick av identifikation utan att sudda ut offren de lämnar efter sig. Filmen spelar på huvudpersonernas attraktionskraft och på avskyn inför deras handlingar. Denna instabila balans bidrar till att förklara varför verket väcker motstridiga tolkningar av huruvida det ifrågasätter fascinationen för våld eller själv deltar i den.

Vad förändras när kritiken blir ett spektakel

Omarbetningen flyttar tyngdpunkten och vidgar den subjektiva upplevelsen hos Mickey och Mallory. Familjebakgrunden, de mentala bilderna och de visuella klippen får en närvaro som inte kan reduceras till att bevara eller stryka repliker. Stone skapar en värld där representationer förorenar uppfattningen. När man jämför versionerna är det bra att se efter vem som får utrymme och genom vilka grepp.

Detektiven Jack Scagnetti, spelad av Tom Sizemore, bidrar till förvirringen mellan auktoritet, våld och en önskan om berömmelse. Hans efternamn påminner om Seymour Scagnetti, som nämns i Reservoir Dogs, men den återkomsten i sig fastställer inte att de är släkt. En analys av Scagnetti-släkten måste skilja mellan omnämnandet i ett manus och den karaktär som utvecklas i ett annat, utan att hitta på en släktdynasti eller en rättshistorik som förenar dem.

Tarantinos offentliga reservationer kring resultatet hör till historien om ett indirekt och konfliktfyllt samarbete. De är relevanta för förståelsen av hans relation till materialet, men ersätter inte en analys av filmen. På samma sätt behöver man inte hävda att det tidigare manuset saknade intresse för att uppskatta Stones visuella energi. Verken kan bedömas utifrån de beslut de faktiskt innehåller.

Natural Born Killers visar hur samma berättelsegrund förändras när den passerar genom ett annat temperament. Mördarparet, journalisten och spridningen av bilder känns fortfarande igen, men strukturen och iscensättningen skapar en annan upplevelse. Om man håller isär upphovsuppgifterna och den version man granskar går det att diskutera den förvandlingen utan att göra varje skillnad till en personlig anekdot eller tillskriva Tarantino en film vars regi och slutliga manusarbete tillhör andra.

Tillbaka till Quentin Tarantinos manus och samarbeten.

Visa alla artiklar i Tarantinos manus och filmer gjorda med andra regissörer