Chester Rush förvandlar ett hotellrum till skådeplatsen för ett absurt och grymt vad. Tarantinos episod förbereder upplösningen med en lång förhandling och genomför den med en snabbhet som förändrar spelets innebörd.
En arbetsnatt som slutar i en filmstjärnas rum
The Man from Hollywood är den fjärde episoden i Four Rooms, en film från 1995 skapad av Allison Anders, Alexandre Rockwell, Robert Rodriguez och Quentin Tarantino. Tim Roth spelar Ted, piccolo som knyter samman de fyra historierna under en nyårsnatt. Tarantino skriver och regisserar det avslutande segmentet och spelar dessutom Chester Rush, en kändis som gör sina nycker till instruktioner för människorna omkring sig.
Ted kommer till rummet efter att ha hamnat i situationer som vida överstiger vad hans arbete kräver. Den samlade tröttheten och frustrationen förändrar hans sätt att lyssna på en ny begäran. För gästerna är natten fortfarande ett tillfälle till underhållning. För honom kan varje uppdrag innebära ännu ett problem och ännu en möjlighet att få ersättning för att stå ut med det.
Den sociala skillnaden strukturerar scenen. Chester har pengar, sällskap och tid att hitta på en lek; Ted måste avgöra vilken del av den han går med på att utföra som en tjänst. Rummet fungerar som ett privat territorium där filmstjärnan tror sig kunna omdefiniera reglerna. Filmen förvandlar en till synes enkel arbetsrelation till en förhandling om priset för att delta i något farligt.
Episoden står för sig själv i helheten, men bygger vidare på piccolons tidigare erfarenheter. Hans agerande i slutet blir mer begripligt eftersom vi redan har sett hur mycket han har tvingats tåla. Strukturen med fristående kapitel och berättelser gör det möjligt för olika filmskapare att bygga upp fristående situationer kring samma person, och för den sista att knyta ihop berättelsen genom hans utmattning.
Vadet med tändaren och minnet av Roald Dahl
Chester och hans följeslagare vill återskapa ett vad som förknippas med Mannen från södern, Roald Dahls novell som har filmatiserats för tv. Kärnan i vadet är löftet om en bil, ställt mot risken att förlora ett finger om en tändare inte fungerar. Tarantinos scen gör referensen till något som personerna känner till, diskuterar och bestämmer sig för att iscensätta på egen hand.
Tv-versionen är lika viktig som det litterära ursprunget. Gästerna beter sig inte som oskyldiga gestalter i en ny berättelse: de minns en tidigare historia och använder dess anseende eller säregenhet för att rättfärdiga nöjet. Den fiktion de har tagit del av blir en handlingsmodell. Chester agerar som en improviserad regissör som delar ut roller och kräver de föremål som behövs för att leken ska börja.
Ted måste ta på sig en konkret roll i vadet och får ett ekonomiskt erbjudande för att göra det. Samtalet ägnar lång tid åt att klargöra vad som förväntas av honom och hur mycket han ska få betalt. Denna noggrannhet står i kontrast till överenskommelsens orimlighet. Personerna kan diskutera ett tillvägagångssätt med största allvar utan att stanna upp och ifrågasätta den grymhet de har normaliserat.
De andra deltagarna skapar ytterligare social press. Alla iakttar, kommenterar eller driver på situationen, och vadet tillhör inte längre enbart dem som riskerar något. Gruppen skapar en förväntan på underhållning som gör det svårt att dra sig ur utan att tappa prestige. Tändaren fångar all denna uppmärksamhet eftersom ett litet föremål ska avgöra en oproportionerligt stor konsekvens.
En lång uppladdning och ett blixtsnabbt slut
Slutets humor bygger på obalansen mellan väntan och handling. Efter alla förklaringar fungerar tändaren inte, och Ted gör det som avtalats med brutal snabbhet, tar betalt och lämnar rummet. Han ger inte gästerna den tid de tycktes tro att de skulle få att reagera, diskutera eller förvandla leken till ännu en scen där de själva står i centrum. Arbetaren utför uppdraget och betraktar sin medverkan som avslutad.
På så sätt vänds Chesters egen auktoritetslogik mot honom. Filmstjärnan hade behandlat Ted som ett tillgängligt verktyg för privat nöje. Piccolon tar villkoren bokstavligt och går därifrån med pengarna, medan de andra får stå inför konsekvenserna. Hans yrkesmässighet får en grotesk form: han utför exakt en uppgift som aldrig borde ha blivit en hotellservice.
Tarantino använder sitt skådespeleri för att dra ut på uppladdningen. Chester pratar, insisterar och styr uppmärksamheten med en självsäkerhet som tar stor plats. Tim Roth ställer det mot ett nervöst kroppsspråk och en villighet som alltmer villkoras av betalningen. Krocken mellan deras rytmer bär scenen innan slutet pressar ihop hela konflikten till några få sekunder.
Ted förblir den sammanhållande länken mellan rummen, men hans ställning som anställd förändrar vadet: pengarna som erbjuds betyder något annat för den som betjänar gästerna än för dem som kan göra dem till underhållning.
Att skådespelare med kopplingar till Pulp Fiction eller andra samarbeten medverkar gör inte Chester till en rollfigur från de filmerna. Den tydliga kopplingen ligger i rollbesättningen, filmintresset och vissa former av dialog. I Four Rooms har han en mycket mer konkret funktion: att gestalta någon som tror sig kunna köpa en kontrollerad upplevelse och upptäcker att instruktioner, när någon annan väl har gått med på dem, kan skapa en verklighet som är betydligt obehagligare än den föreställning han hade tänkt sig.
Tillbaka till Quentin Tarantinos manus och samarbeten.
Visa alla artiklar i Tarantinos manus och filmer gjorda med andra regissörer
