True Romance behåller Tarantinos röst i dialogerna och situationerna, men Tony Scott ger filmen en egen filmisk form. Den kronologiska omstruktureringen och Clarences öde förändrar äventyrets innebörd.
Ett kärleksmöte som övergår i flykt
Quentin Tarantino skrev manuset till True Romance och Tony Scott regisserade filmen, som hade premiär 1993. Christian Slater spelar Clarence Worley och Patricia Arquette spelar Alabama Whitman. Deras möte, som till en början är kopplat till en överenskommelse som Clarence inte känner till, utvecklas till en relation som båda väljer att betrakta som äkta. Det kriminella äventyret tar sin början när Clarence försöker ingripa i Alabamas tidigare liv och slutar med att han kommer över en resväska full av kokain.
Paret ser varorna som en möjlighet att lämna sin situation bakom sig och skapa en framtid. Åskådaren vet däremot att de tillhör ett våldsamt nätverk som inte försvinner bara för att de nya ägarna är förälskade. Berättelsen använder den skillnaden för att förena romantisk entusiasm med hot. Varje steg mot en ekonomisk utväg drar till sig människor med intressen som paret inte kan kontrollera.
Manuset skildrar personer som pratar om film, musik och privata önskningar i farliga situationer. Clarence föreställer sig sitt agerande genom hjältar och populärkulturella gestalter; Alabama tolkar det utifrån en lojalitet som blir allt starkare. Referenserna hjälper oss att lära känna dem, men visar också avståndet mellan äventyrsfantasier och den fysiska skada de riskerar att drabbas av.
Scott behåller många av Tarantinos dialoger och konfrontationer, samtidigt som han ordnar helheten som ett mer linjärt förlopp. Skillnaden mot originalmanusets tidsmässiga upplägg påverkar hur informationen förmedlas. Filmen följer mötet, flykten och försöket att sälja drogerna med en allt större tydlighet, vilket gör att åskådaren oavbrutet kan leva sig in i parets planer.
Bikaraktärer som komplicerar kärlekssagan
Världen som Clarence och Alabama rör sig genom är befolkad av gestalter som kan dominera en kort scen. Drexl, Clarences far, gangstrarna, mellanhänderna och filmproducenten har alla egna intressen och sätt att tala. Den tätheten hindrar flykten från att reduceras till en tom landsväg mellan två älskande. Varje möte för in en annan logik präglad av begär, rädsla eller vinning.
Samtalet mellan Clifford Worley och Vincenzo Coccotti koncentrerar en sorts konfrontation där verbalt kalkylerande ersätter en del av handlingen. Fadern försöker avgöra vilken information han ska lämna ut och vilket pris han ska betala. Våldet finns hela tiden närvarande, även när det dröjer. Episoden visar vad äventyret kostar: Clarences beslut påverkar någon som inte delar hans hopp om att fly med pengarna.
Alabama måste i sin tur överleva ett övergrepp som kräver långvarigt fysiskt motstånd. Scenen tvingar oss att se henne som en aktiv deltagare, kapabel att kämpa när kärleksfantasin inte längre erbjuder något skydd. Hon kan uttrycka kärlek och samtidigt agera brutalt i självförsvar. Filmen låter de båda sidorna samexistera i den uppsluppna ton som präglar skildringen av paret.
I den sista uppgörelsen samlas kriminella, poliser och människor från filmbranschen kring försäljningen. Ingen av dem har en fullständig bild av de andra. Pengarna och drogerna gör rummet till en plats där flera affärer kolliderar. Berättandet bygger upp en kollektiv upplösning av åtskilda intressen, medan Scott driver den mot en våldsam actionsekvens som hotar att förstöra kärleksparets planer.
Det förändrade slutet och pengarnas öde
I Tarantinos ursprungliga slut dog Clarence och Alabama fortsatte ensam med pengarna. Scott föredrog att låta dem båda överleva. De båda har talat om skillnaden i intervjuer: Tarantino försvarade först det dödsfall han hade skrivit och medgav senare att överlevnaden fungerade inom den romantiska saga som Scott hade skapat. Förändringen påverkar slutkänslan och tolkningen av hela förloppet.
Filmen låter Clarence komma undan skadad och Alabama hjälpa honom att fly. Pengarna möjliggör ett liv efteråt, vilket familjeidyllen i slutet gestaltar. Bytet blir mer än bara drivkraften bakom en kriminell affär; det blir en resurs som gör fantasin om att lämna systemet som jagade dem möjlig. Upplösningen prioriterar att paret får fortsätta tillsammans framför det straff som äventyret kunde ha lett till.
I originalmanuset överlever Alabama utan Clarence. Det slutet hade låtit kärleken förenas med en oåterkallelig förlust. Jämförelsen behöver inte slå fast att den ena versionen är den rätta och den andra ett misstag: det handlar om olika berättarbeslut som förknippas med olika uttryck. Kunskapen om ändringen gör det möjligt att bedöma vad Scotts film vinner och avstår från.
Pengarna stannar inom den här berättelsen. Det finns inga belägg för att de skulle vara innehållet i en väska från en annan film eller finansiera en organisation i Tarantinos universum. True Romance kan dela namn, beröringspunkter och upphovsmannamässiga lekfullheter med andra verk utan att varje föremål fortsätter att färdas mellan dem. Slutet avgör vad som omedelbart händer med Clarence och Alabama genom en särskild kombination av kärlek, våld och tur.
Tillbaka till Quentin Tarantinos manus och samarbeten.
Visa alla artiklar i Tarantinos manus och filmer gjorda med andra regissörer
