New Beverly började inte som ett skyltfönster för Quentin Tarantino. Biografens historia bygger på en repertoartradition där han först blev en biobesökare och ekonomisk stödjare, och senare programläggare.
Sherman Torgans biograf och Tarantinos intåg
Sherman Torgan inledde New Beverlys repertoarperiod 1978. I årtionden höll han fast vid ett program med dubbelvisningar som gjorde biografen till en mötesplats för filmälskare. Efter hans död 2007 fortsatte hans son Michael det dagliga arbetet. Den historien föregår Quentin Tarantinos insats och är nödvändig för att förstå vad han ville bevara.
Ett reportage i Vanity Fair från februari 2010 dokumenterade regissörens ekonomiska stöd när biografen hade det svårt och köpet av byggnaden 2007. Att skilja mellan att skydda byggnaden och att ansvara för hela programmet hindrar oss från att pressa ihop en process på flera år till en enda grundläggande handling. Tarantino skapade inte platsens identitet från grunden: han ingrep i en visningskultur som han redan kände till som besökare.
I oktober 2014 inleddes en period då Tarantino tog direkt ansvar för programläggningen, med en dubbelvisning tillägnad Paul Mazursky: Bob & Carol & Ted & Alice och Blume in Love. Återöppningen efter renoveringen presenterades då som en konkret händelse, inte som New Beverlys absoluta början. Biografens förflutna fortsatte att vara en del av dess offentliga presentation.
Valet av Mazursky hjälper också till att undvika en förenkling. Om man identifierar Tarantino enbart med våld, kampsportsfilmer eller westernfilmer missar man en del av hans liv som biobesökare. En relationskomedi och en berättelse om kärleksband kan inleda hans program. En biografs personlighet uppstår lika mycket genom sådana förskjutningar som genom de genrer som dess programläggare är mest känd för.
Att sätta samman ett program handlar om att koppla samman filmer
Dubbelvisningen erbjuder en läsning genom närhet. Två filmer kan ha samma regissör, skådespelare eller ämne, eller ha en mer indirekt koppling. När man ser dem efter varandra kan den andra förändra det omedelbara minnet av den första. Det är detta som skiljer ett program från en enkel lista över tillgängliga titlar: kombinationen och den gemensamma tid som avsätts för att uppleva den spelar roll.
Historiska exempel visar på olika urvalskriterier. I mars 2011 parade Tarantinos månad ihop Road Games med The Anderson Tapes. Filmerna behöver inte berätta samma sak. Åskådaren kan jämföra olika sätt att skildra övervakning, information och misstankar i filmer med olika huvudpersoner och miljöer. Den jämförelsen är en kritisk möjlighet som visningen erbjuder, inte en förklaring från programläggaren som man bör hitta på.
Retrospektiver och hyllningar ger möjlighet till en annan rörelse: att upptäcka bredden i en karriär. En skådespelare kan verka oupplösligt förknippad med en viss rolltyp tills flera filmer visar på olika uttryck. En regissör som förknippas med en berömd titel kan visa sig ha andra intressen. Repertoaren synliggör den kontinuiteten utan att varje verk behöver tävla på nytt som kommersiell premiär.
Biografen håller fast vid att visa fotokemiska filmkopior, även i 35- och 16-millimetersformat. För publiken påverkar valet den materiella upplevelsen; för programläggningen innebär det att kopior måste finnas tillgängliga och att visningsförhållandena måste vara de rätta. Den allmänna debatten om film och digitalfilm förklarar argumenten, men här är den praktiska följden viktig: visningsformatet är en del av programmets identitet.
Tarantinos privata samling bidrar till arbetet, tillsammans med material från andra håll. Filmsamlande och filmbevarande förtjänar en egen förklaring; att äga en kopia är inte i sig detsamma som att restaurera en titel eller kontrollera dess rättigheter. På en biograf blir samlingens värde tydligt när den möjliggör en offentlig upplevelse som annars skulle vara svårare att ordna.
Pausen mellan två långfilmer är också en del av upplägget: den ger möjlighet att prata om intrycken innan nästa verk tar vid och sedan se vilka kopplingar som består eller upplöses.
Ett arkiv över visningar, inte en evig repertoar
Historiska kalendrar gör det möjligt att återskapa vad som annonserades och hur filmerna grupperades. En äldre programsida garanterar inte att en ny visning äger rum eller att samma tillträdesvillkor gäller. För att skilja historia från nuläge bör all information om biljetter, tider eller gäster läsas tillsammans med datumet för den aktuella visningen. Arkivet är till för att studera programläggningen; den aktuella repertoaren hjälper dig att planera ett besök.
Sambandet med The Video Archives Podcast visar hur ett samtal kan leda till en filmvisning. I september 2022 annonserade New Beverly en dubbelvisning med filippinsk film, med presentationer av Tarantino och Roger Avary. Exemplet visar hur samtal om film kan föras vidare till biografen, utan att varje poddavsnitt måste bli ett evenemang på plats.
Vista Theatre har en kompletterande funktion, med en ursprunglig inriktning som tydligare låg på filmpremiärer. Båda biografernas identiteter kan rymma samarbeten och specialvisningar. New Beverly har repertoaren och dialogen mellan verk som främsta utgångspunkt. Dess dubbelprogram gör det möjligt att studera hur film rekommenderas genom val av visningar, utan att upplevelsen reduceras till att känna till ägarens favoritfilmer.
Tillbaka till Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.
Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer
