Hur Death Proof omformar slasherfilmens struktur

Death Proof använder en struktur av förföljelse och angrepp som känns igen från slasherfilmen. Den flyttar den till landsvägen och låter till sist flera kvinnor dela på motståndet, i stället för att samla det hos en ensam överlevare.

Mördaren är fortfarande närvarande även när vapnet förändras

Slasherfilmen bygger ofta en stor del av sin spänning kring en person som iakttar, väljer ut och förföljer sina offer. Death Proof behåller den grundläggande dynamiken. Mike framstår som en närvaro som publiken lär sig att hålla ögonen på innan kvinnorna förstår vad han är ute efter. Hotet behöver ingen mask för att skapa osäkerhet: han kan prata, le och röra sig på samma platser som sina måltavlor.

Bilen förändrar hur hotet utövas. Den ökar avståndet från vilket Mike kan följa efter någon och gör att han kan ta sig fram med ett sken av normalitet. Vägen blir en plats där ett vardagligt möte kan förvandlas till ett övergrepp. Fordonet fyller mördarens dramatiska funktion som redskap, men är också ett skydd som ger honom ett övertag över dem han angriper.

Den här dubbla funktionen skiljer Mike från en varelse som är osårbar av övernaturliga skäl. Hans självsäkerhet bygger på ett materiellt skydd, så som filmen framställer det. Filmen skapar en asymmetri: han känner sig trygg i sin bil, medan andra människors kroppar är utsatta. Hotet kommer av att han väljer att utnyttja den skillnaden, inte av en förbannelse som berättelsen måste förklara.

Tarantino sade själv i Cannes att utgångspunkten var att göra en slasherfilm och förändra dess konventioner. Den avsikten hjälper till att sätta projektet i sitt sammanhang, men analysen måste prövas mot scenerna. Förföljelsen, valet av offer och den avslutande omkastningen gör strukturen igenkännbar utan att reducera den till en marknadsföringsetikett.

Den första gruppen och avbrottet i identifikationen

Filmen ägnar de första kvinnorna mer tid än vad som behövs för att förbereda deras död. De pratar om relationer, vänskap och kvällens planer. Samtalen skapar förväntningar på att berättelsen ska fortsätta. Publiken kan tro att den lär känna dem som ska bära hela långfilmen, tills våldet krossar den möjligheten.

Gruppens försvinnande skapar ett särskilt obehag. Tiden som ägnats åt att lära känna dem följs inte av någon överlevnad som belöning. De blir aldrig angriparens utredare eller hjältinnor som slår tillbaka. Strukturen bevarar slasherfilmens brutalitet genom att låta mördaren förstöra det fokus som filmen själv har byggt upp.

Att en annan grupp tar över hindrar ändå berättelsen från att sluta med den här maktdemonstrationen. Mike fortsätter, men åskådaren känner redan till hans tillvägagångssätt. När kvinnorna introduceras på nytt uppstår en väntan med förkunskap: vi lyssnar på deras samtal samtidigt som vi försöker räkna ut vad som händer när han ingriper. Upprepningen blir ett sätt att förbereda en förändring.

I den här bemärkelsen påverkar kopplingen till Grindhouse-projektet också mottagandet. Death Proof ingår i en tradition av sensationslysten underhållning och visar intresse för dess visuella njutningar. Filmens blick på kvinnokroppar försvinner inte när slutet förändras. Filmen kan ifrågasätta angriparens position och samtidigt ha ett ambivalent förhållande till exploateringsfilmens sätt att se.

Den ensamma överlevaren blir en grupp som gör motstånd

I många slasherberättelser koncentreras motståndet till en person som blivit ensam. Death Proof fördelar motståndet mellan Zoë, Kim och Abernathy. De bidrar alla med olika saker till handlingen, och ingen av dem kan utan vidare ersätta de andra. Körförmåga, fysisk styrka och gemensamma beslut gör vänskapen till en praktisk överlevnadsstrategi.

Filmen slår inte heller fast att de andra kvinnorna förtjänar att leva för att de är moraliskt renare. De pratar öppet om sex, säger emot varandra och fattar tvivelaktiga beslut. Deras överlevnad är ingen belöning för ett föredömligt beteende. Den beror på förmågor, omständigheter och motståndskraft. Det gör det svårare att läsa slutet som ett efterhandsstraff för de första offren.

När Mike blir skadad visar det hur rädslan kan byta sida. När han möter ett effektivt motstånd upphör han att framstå som ett oberörbart rovdjur. Han klagar och försöker fly. Berättelsens monster avslöjas som en man som njöt av ett noga utvalt övertag. Skiftet i tonläge, från skräck till förödmjukelse, är ett av filmens tydligaste grepp.

Det slut på Death Proof fullbordar den här omkastningen genom att göra de förföljda till förföljare. Berättelsen nöjer sig inte med att låta dem fly. De får själva styra färden och hur konfrontationen avslutas. Det skapar en hämndlysten tillfredsställelse som hör till spektaklet, även om frågorna om straffets överdrift kvarstår.

Death Proof omformar slasherfilmen genom en kombination av sådant som består och konkreta variationer. Den behåller förföljelsen och utsattheten, byter ut det slutna rummet mot en öppen landsväg och förändrar vem som kan göra motstånd. Slutet bygger på att filmen tidigare har etablerat en version av mönstret där Mike tycktes kontrollera alla förutsättningar.

Tillbaka till Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten