Lee, spelad av Mary Elizabeth Winstead, bär en arbetsdräkt som andra tolkar på sitt eget sätt. Att hon lämnas utanför utflykten skapar ett obehag som slutet på Death Proof inte löser.
En dräkt som hör till hennes arbete som skådespelare
Lee ingår i gruppen som är knuten till en filminspelning och som dyker upp i den andra halvan av Death Proof. Hennes cheerleaderdräkt visar inte att hon är student eller att den rollen säger något om hennes liv utanför filmen. Det är en skådespelares kostym i fiktionen. Att skilja mellan de här lagren hindrar oss från att förvandla en omedelbart igenkännbar bild till en biografi som filmen inte ger oss.
Uniformen skiljer henne visuellt från de andra. Kim och Zoë framställs genom en mer direkt koppling till rörelse och fysiskt arbete, medan Lee präglas av en roll som hon spelar i en annan produktion. Hennes kropp bär en skapad yrkesidentitet, även när hon är ledig. Filmen utnyttjar detta för att få andra att projicera föreställningar på henne.
Mary Elizabeth Winstead ger rollfiguren ett vänligt och lite vilsset sätt att vara i vissa samtal. Det innebär inte att hon måste beskrivas som oförmögen att fatta beslut eller som helt naiv. Lee har mindre information om vissa förslag och delar inte hela den tidigare samhörigheten mellan Kim och Zoë. Hennes position beror delvis på hur gruppen organiserar sig runt henne.
Sambandet mellan kostym och rollfigurens identitet blir särskilt tydligt här. Dräkten säger något sant om hennes aktuella arbete, men inbjuder till felaktiga tolkningar av vem hon är. Den senare scenen utnyttjar just avståndet mellan utseende och identitet.
Överenskommelsen som gör henne till säkerhet
För att få provköra bilen kommer vännerna överens om att lämna Lee hos ägaren medan de andra ger sig av. Situationen framställs som en praktisk lösning på problemet med att låna bilen. Men överenskommelsen sluts inte mellan personer som alla känner till och accepterar villkoren på samma sätt. Lee hamnar i en position som andra har bestämt åt henne.
Abernathy hittar på en sexuell uppgift om sin vän för att övertala mannen. Den lögnen förändrar innebörden av väntan. Lee kan tro att hon ska stanna några minuter med ägaren, medan han uppfattar situationen utifrån en förväntan som hon inte har gett sitt samtycke till. Scenen skapar humor genom denna diskrepans, men humorn suddar inte ut ojämlikheten.
Cheerleaderdräkten bidrar till att projektionen blir omedelbar. Ägaren behöver inte känna Lee för att tro på historien han får höra. Hennes utseende används som ett slags visuellt bevis för en påhittad identitet. Filmen visar därmed en form av objektifiering som inte är direkt kopplad till Mike, utan också kommer ur vännernas beslut.
Obehaget är viktigt eftersom det komplicerar gruppens solidaritet. Huvudpersonerna, som senare agerar tillsammans mot en angripare, har tidigare behandlat en vän som en resurs för att få något de vill ha. Man behöver inte likställa det beteendet med Mikes våld för att se problemet. Det rör sig om olika handlingar, men båda får oss att fundera över vem som bestämmer vilken plats en annan person ska ha.
Det filmen inte visar senare
Lee står utanför den avslutande jakten. Filmen återvänder inte till henne för att avsluta väntan och visar inte heller något senare möte med vännerna. Därför går det inte att slå fast att hon utsätts för ett sexuellt övergrepp, att hon flyr på ett visst sätt eller att hon räddas efter eftertexterna. Berättelsen bekräftar inte de möjligheterna.
Frånvaron lämnar en öppen fråga som förändrar hur slutet kan tolkas. Medan trion får ett euforiskt avslut befinner sig en medlem av den ursprungliga gruppen fortfarande utanför bild. Publiken kan glädjas åt att Mike besegras och samtidigt inse att filmen inte har löst alla situationer den satte i gång. Avslutningen är selektiv.
Uteslutningen får också strukturella följder. Handlingen koncentrerar förmågan att agera hos Kim, Zoë och Abernathy, medan Lee förknippas med den tidigare uppgörelsen. Hon får inte en likvärdig möjlighet att delta i motreaktionen. Hennes position påminner oss om att kvinnogruppen inte behandlas enhetligt, även om de delar samtalsscener i början av den här delen.
Rollfiguren behöver inte få ett påhittat öde för att fylla en funktion. Dräkten introducerar en identitet ovanpå hennes egen, bedrägeriet blottlägger en brist i vänskapen och hennes senare frånvaro hindrar ett helt bekvämt avslut. De här greppen går att se utan att göra Lee till huvudperson i en inbillad uppföljare.
Avsaknaden av ett avslut bevisar inte heller att filmen godkänner allt vännerna har gjort. Den möjliggör en kritisk tolkning av kontrasten mellan den avslutande triumfen och personen de har lämnat bakom sig. Tolkningen bygger på klippningen och urvalet av rollfigurer, utan att några händelser behöver läggas till.
Det är lika viktigt att skilja Lee från Winstead. Filmen leker med att en verklig skådespelare spelar en annan skådespelare, men lögnen som berättas för ägaren och gruppens beslut tillhör fiktionen. Skådespelaren gestaltar rollfigurens reaktion på en förbryllande överenskommelse; hon berättar inte något om sitt eget liv eller sin yrkeskarriär.
Tillbaka till Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
