It’s So Easy av Willy DeVille: Mikes återkomst i Death Proof

Willy DeVilles röst förknippas med Stuntman Mike när filmen redan har bytt huvudpersoner och miljö.

Låten kommer efter det första avsnittet

It’s So Easy, framförd av Willy DeVille, är en del av Death Proof, men ackompanjerar inte tjejernas första samvaro på baren i Austin. Låten kommer in i samband med Stuntman Mikes första återkomst efter kraschen som avslutar det avsnittet. Placeringen förändrar dess funktion: musiken medverkar när en fara som tittarna redan känner till återvänder.

Före olyckan kunde Mike framstå som en märklig man vars samtal och utseende väckte obehag. I den andra delen har den osäkerheten försvunnit. Publiken vet vad han gör med sin bil och betraktar hur han närmar sig andra kvinnor från en annan utgångspunkt. Låten knyts till det upprepade beteendet, inte till en kväll av socialt umgänge som fortfarande kunde utvecklas på flera sätt.

Låten fanns redan före Death Proof: den hade ingått i soundtracket till Cruising, William Friedkins film från 1980. Tarantino återanvänder en inspelning, inte en ny komposition som DeVille fått i uppdrag att skriva för rollfiguren. Den kopplingen hör till skivans historia och låter oss känna igen ännu en övergång mellan filmer i musikurvalet.

En röst som ackompanjerar en välbekant närvaro

DeVilles framförande tillför strävhet och en sångattityd som passar Mikes slitna framtoning. Det kan höras som en förlängning av hans självsäkerhet och sätt att ta plats. Den samstämmigheten är en effekt av klippningen: den bevisar inte att låten ursprungligen beskrev en mordisk bilförare eller skrevs med en liknande situation i åtanke.

Låten har en rockdrivkraft som för scenen framåt. Den fungerar inte som en orkestervarning som talar om exakt när vi ska bli rädda. Den håller en relativt jämn energi och låter oron komma ur det vi vet om mannen den ackompanjerar. Medryckande musik kan understödja ett hotfullt beteende utan att ursäkta det.

Den här kopplingen gör tittarens minne viktigt. Samma fysiska närvaro som tidigare kunde tolkas tvetydigt väcker nu minnet av våldet. Låten behöver inte förklara förändringen med ord. Den ljuder tillsammans med en kropp och en bil vars betydelse redan har förändrats, och den nya kopplingen räcker för att ladda en till synes vardaglig färd med spänning.

Rösten är inte heller detsamma som en bokstavlig inre monolog. Man ska inte tolka varje rad i en redan existerande låt som en bekännelse från rollfiguren. Klippningen kan använda klang, rytm och attityd utan att ta hela texten som berättande information. Det avståndet gör det möjligt att lyssna på DeVilles framförande och samtidigt betrakta Mike kritiskt.

En tydlig plats i ett varierat soundtrack

Soundtracket till Death Proof innehåller låtar som rollfigurerna lyssnar på och andra som ackompanjerar handlingen på ett annat sätt. It’s So Easy hör hemma i den helheten, efter brytningen som skiljer de två grupperna av kvinnor åt. Om man flyttar låten till baren i Austin blir dess koppling till rollfiguren och till publikens samlade kunskap otydlig.

Kopplingen till Cruising gör inte heller Death Proof till en bearbetning av Friedkins film. Lånet är musikaliskt, och den nya filmen bestämmer hur det används. Den som känner igen inspelningen kan lägga till ett eget filmmusikminne; den som inte gör det får ändå ta del av dess sångmässiga och rytmiska kraft. Scenen kräver inte att man klarar ett referenstest för att fungera.

DeVilles låt bidrar därmed till en återkomst: Mike är nära igen, berättelsen har återupptagit sin rörelse och tittaren förstår faran före hans nya möjliga offer. Musiken förstärker publikens oroande kunskapsövertag. Dess roll framträder tydligare när man placerar den just där än när man tillskriver den en allmän nattlig stämning som hör till andra låtar.

Tillbaka till Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten