Förföljelsen i Death Proof ackompanjeras inte av en och samma låt från början till slut. Energin kommer också av att lyssna till bilarna och vänta på nästa ljudförändring.
Actionen kräver att vi kan höra faran
Förföljelserna i Death Proof byggs upp av en kombination av musik, motorer, smällar och röster. Det är missvisande att beskriva dem som en sekvens som oavbrutet ackompanjeras av rockmusik. Under långa partier hamnar bilarnas konkreta ljud i förgrunden. Det gör att vi kan uppfatta accelerationer, närhet och smällar utan att en melodi får alla rörelser att flyta samman.
Faran för Zoë på motorhuven är särskilt beroende av den här fördelningen. Åskådaren behöver höra hur instabil bilen är och varningarna från dem som sitter i den. En hastighetsförändring är inte bara visuell information: motorn hjälper oss att bedöma om bilen närmar sig en gräns, och smällarna bryter varje känsla av en kontrollerad åktur. Avsaknaden av en dominerande låt kan göra upplevelsen mer fysisk.
Att musiken tystnar betyder inte att det blir helt tyst. Ljudspåret är fortfarande fullt av information. Skillnaden ligger i vad som styr vår uppmärksamhet: ett musikstycke kan samla bilderna kring samma drivkraft, medan ljuden från själva händelseförloppet tvingar oss att reagera på varje incident. Tarantino växlar mellan de här metoderna så att sekvensen inte hela tiden upplevs med samma känslomässiga distans.
Även rösterna markerar förändringar. Huvudpersonerna varnar varandra, reagerar och försöker komma överens om vad de kan göra, medan Mike försöker tvinga fram en förföljelse som han kontrollerar från sin bil. Ljudmixen behåller deras repliker som en del av faran i stället för att reducera dem till stumma gester under en låt. Åskådaren förstår att den inledande leken har förändrats och att hotet kommer utifrån.
Från jagade till jägare: det italienska lånet
När kvinnorna bestämmer sig för att slå tillbaka förändras musikens funktion. Bland styckena som förknippas med den sista förföljelsen finns Gangster Story av Guido och Maurizio De Angelis och Italia a mano armata av Franco Micalizzi. De kommer från den italienska kriminalfilmen på 1970-talet. Det är varken sydstatsrocklåtar eller musik som skrivits särskilt för Death Proof.
Gangster Story är kopplad till La polizia incrimina, la legge assolve, medan Micalizzis stycke har samma namn som Italia a mano armata. Ursprunget spelar roll eftersom den här filmen hade utvecklat ett mycket starkt samband mellan stad, fordon och instrumentalt driv. Tarantino återanvänder inspelningar som skapar rörelse utan att behöva en text som förklarar vem som jagar vem.
Den nya situationen gör att musiken får en känsla av gemensam framåtrörelse. Tidigare behövde huvudpersonerna överleva en situation som påtvingats dem; nu väljer de att fortsätta konfrontationen. Rytmen kan följa deras beslutsamhet och Mikes förlorade kontroll. Förändringen i berättelsens riktning blir också en förändring i hur vi lyssnar på hastigheten.
Det krävs inte att varje klipp i montaget mekaniskt sammanfaller med ett musikaliskt slag för att synkronisering ska uppstå. Sambandet kan skapas genom fraser som löper över flera bilder, betoningar som förstärker en manöver eller insatser som markerar en ny fas. Musiken skapar kontinuitet; ljuden bevarar bilarnas konkreta friktion. Scenen bygger på att inget av lagren helt suddar ut det andra.
Därför förklarar en låtlista inte hela sekvensen
Den musik som hörs i Death Proof gör det möjligt att identifiera låtar och upphovspersoner, men det kommersiella albumet är inte en fullständig avskrift av allt som hörs på filmduken. En del stycken från klippningen kanske inte finns med på en skivutgåva, och de angivna speltiderna säger inget om hur mycket av dem filmen använder. För att jämföra de två måste man skilja mellan den tillgängliga inspelningen och hur den placeras och klipps i filmen.
Det är också bra att skilja mellan scenerna där personerna umgås och förföljelsen. Musiken på baren kan uttrycka smak, relationer och stämning; ett instrumentalt stycke över bilscenerna har andra uppgifter. Om man blandar ihop funktionerna blir beskrivningen alltför generell, som om hela filmen styrdes av samma jukebox. I actionsekvenserna måste ljudet dessutom hjälpa oss att förstå positioner, beslut och konsekvenser.
Musikavbrotten behåller sin dramatiska kraft eftersom åskådaren redan har upplevt drivet från de tidigare musikinsatserna. När ett stycke försvinner träder andetag, skrik eller mekaniska ljud åter fram. Variationen hindrar hastigheten från att bli en behaglig abstraktion. Kroppen utanför bilen, föraren som förlorar sitt övertag och avståndet till ett annat fordon spelar fortfarande roll.
Förändringen påverkar också vår relation till dem som sitter i bilen: deras reaktioner låter inte längre enbart som varningar för att överleva, utan uttrycker initiativförmåga. Musiken kan följa deras beslut utan att sudda ut färdens fysiska kontinuitet.
Förföljelsen blir till slut en omfördelning av den hörbara makten. Mike styr inte längre händelsernas tempo utan måste reagera på dem han har angripit. De inlånade musikstyckena bidrar med en energi som känns igen från actionfilm, medan ljudmontaget bevarar den råa känslan av en fysisk konfrontation. Effekten kommer av växelspelet: att öka tempot med musik när det behövs och låta faran åter höras på egen hand.
Gå tillbaka till Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
