Den specifika inspelningen spelar roll: Death Proofs version av Down in Mexico låter inte likadant som The Coasters första singel.
En låt från 1956 i en senare inspelning
Down in Mexico skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller och gavs ut av The Coasters 1956. Versionen som används i Death Proof är dock en nyinspelning från 1973. Att bara hänvisa till filmen som källa till ljudet på originalsingeln blandar ihop kompositionens historia med historien om det framförande som faktiskt formar scenen.
Skillnaden märks i arrangemanget och klangbilden. Den senare inspelningen har en rytmisk närvaro och instrumentfärger som passar för en tätare och mer kroppslig lyssningsupplevelse. Tarantino väljer inte bara en berömd melodi, utan ett särskilt sätt att spela och sjunga den. Det valet påverkar hur mycket tid rörelserna får ta och vilken atmosfär som omger personerna.
Låten ackompanjerar dansen som Arlene, kallad Butterfly, framför för Stuntman Mike. Sekvensen finns med i den förlängda versionen av Death Proof. I versionen som ingår i Grindhouse klipps den här utvecklingen bort genom greppet med den saknade filmrullen. Skillnaden mellan versionerna förklarar varför en tittare kan minnas löftet om dansen utan att ha sett hela scenen som hör till låten.
Utelämnandet i Grindhouse får en annan effekt: en erotisk förväntan blir ett skämt om visning av slitna eller ofullständiga kopior. Den förlängda versionen gör det däremot möjligt att följa förhandlingen mellan personerna under hela låten. Det handlar inte om två oförenliga minnen av samma visning, utan om två olika sätt att disponera materialet, vilket förändrar hur lång tid mötet får ta.
Musiken kommer från baren och är en del av samspelet mellan personerna. Den fungerar inte som en yttre röst som avslöjar vad Mike tänker. Låten gör det möjligt att agera inne på stället, välja en rytm och forma en offentlig situation som riktar uppmärksamheten mot två personer. Dess berättarfunktion beror på den gemensamma närvaron.
Rytmen formar en förhandling genom blickar
Dansen börjar inte i ett vakuum. Det finns ett löfte kopplat till det som Jungle Julia har utlovat, liksom ett socialt tryck som Mike utnyttjar. Arlene måste bestämma hur hon ska svara på en situation som andra har bidragit till att skapa. Musiken ger hennes svar en varaktighet och en struktur, men tar inte bort obehaget i omständigheterna.
Under sekvensen gör pulsen i Down in Mexico det möjligt att växla mellan att komma närmare, pausa och förflytta sig. Rörelserna behöver inte bli snabbare för att hålla kvar intresset. Den musikaliska upprepningen skapar en stadig grund där varje positionsförändring blir märkbar. Scenen kan dröja sig kvar eftersom låten organiserar den tid som dialogen lämnat öppen.
Mike har en åskådarposition som filmen låter oss granska. Hans blick är en del av det vi ser, och åskådaren har redan fått tillräckligt många signaler för att inte uppfatta den som helt oskyldig. Numrets sensualitet samexisterar med ett hot som musiken inte uppenbart förebådar. Den kontrasten gör scenen mer tvetydig än en enkel festlig paus.
Arlene behåller en aktiv närvaro: hon bestämmer gester, avstånd och attityd under dansen. Att erkänna hennes initiativ innebär inte att man måste bortse från det tidigare trycket eller framställa sekvensen som en jämlik relation. Det intressanta är hur Vanessa Ferlitos rolltolkning förenar självsäkerhet med återhållsamhet, medan låten upprätthåller en skenbar social normalitet.
Låten och kunskapen som förändras i efterhand
soundtracket till Death Proof gör det möjligt att lyssna på låten utanför scenen, men den fristående lyssningen förlorar en del av spänningen som Mike skapar. Inspelningen har ett eget liv som föregår filmen; klippningen lägger till ytterligare ett minne. Efter att ha sett berättelsen kan publiken återvända till låten och förknippa den med ett möte vars fara blir tydligare i efterhand.
Funktionen bygger inte på att återge texten eller på att varje ord ska beskriva stället. Titeln placerar inte heller handlingen geografiskt i Mexiko. Scenen utspelar sig i Austin och använder en låt som för tankarna till en annan plats. Det är vanligt med musik som personerna lyssnar på: en skiva kan spelas utan att bli en bokstavlig beskrivning av platsen där den hörs.
Arrangemanget bidrar till att ge ögonblicket en utdragen och omslutande karaktär. Till skillnad från en plötslig ljudeffekt som skapar spänning låter låten oss stanna kvar. Varaktigheten spelar roll eftersom åskådaren lägger märke till beteendedetaljer som ett ellipsmontage skulle utelämna. Musiknumret tillför inte information genom förklaringar, utan genom upplevelsen av att under en stund dela en ojämlik situation.
Versionen från 1973 är därför en del av iscensättningen. Den är inte en oväsentlig diskografisk uppgift. Rytmen och klangbilden gör den sorts dans, paus och blick möjlig som Tarantino filmar. Kompositionen bidrar med en historia som föregår filmen; den specifika inspelningen bidrar med ljudet; klippningen gör båda till ett minne som är oskiljaktigt från Arlene och Mikes oroande närvaro.
Tillbaka till Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
