Den vita Challenger-bilen i Death Proof och dess koppling till Vanishing Point

Den vita Dodge Challengern är en filmdröm för huvudpersonerna innan den blir centrum för jakten. De får låna den för en provkörning, inte genom att hyra den.

Filmen som huvudpersonerna vill uppleva

Zoë vill köra en Dodge Challenger som den i Vanishing Point, i Spanien känd som Punto límite: cero. Referensen finns med i dialogen och uttrycker hennes entusiasm för bilen. Det är ingen vinkning som tittaren måste upptäcka genom att jämföra bilder: rollfiguren säger det själv och gör sökandet efter bilen till något hon gör tillsammans med sina vänner.

Den vita 1970-modellen fungerar som ett föremål som förknippas med en tidigare filmupplevelse. Dess dragningskraft handlar inte bara om hastighet eller tekniska specifikationer. För Zoë gör körningen det möjligt att komma närmare en film hon känner till. Death Proof gör relationen mellan tittaren och bilen till en drivkraft i berättelsen innan Mike utsätter dem för ett angrepp.

Kvinnorna hittar en bil som annonseras till salu och förhandlar med ägaren om en provkörning. Det sammanhanget spelar roll: det handlar inte om en bil de har hyrt från en biluthyrning eller faktiskt köpt. Situationen ger dem ett begränsat tillstånd som de utnyttjar för en tur vars alla detaljer ägaren inte känner till. Scenen rymmer både bedrägeri och humor, men också en obekväm ojämlikhet i sättet de låter Lee vänta.

Att säga att bilen är en exakt kopia av den i Vanishing Point skulle kräva att alla dess komponenter kontrollerades. Det som tydligt går att belägga är den visuella kopplingen och den uttryckliga hänvisningen i dialogen: modell, färg och filmreferens. Hyllningen kräver inte att varje bil som användes under inspelningen stämmer överens del för del med bilarna i filmen från 1971.

En vänskaplig miljö som blir en utsatt position

Resan samlar Kim bakom ratten och Abernathy och Zoë i en aktivitet som rymmer både tillit och oenighet. De har inte samma yrkeserfarenhet och tar inte heller emot förslaget med samma entusiasm. Samtalet om vad de ska göra gör det möjligt att skilja dem åt innan den yttre faran gör det omöjligt att förhandla i lugn och ro.

Leken som kallas Skeppsmasten använder motorhuven som en plats där man blir utsatt. Berättarmässigt synliggör den först den tillit som redan finns mellan deltagarna och visar sedan hur en angripare förändrar förutsättningarna för den tilliten. Sekvensen behöver inte förklaras som en instruktion i hur man utför leken: det viktiga är att en person hamnar utanför det vanliga skyddet i kupén.

Den vita karossen gör att Zoës kropp syns tydligt mot bilens yta. När Charger-bilen närmar sig kan tittaren förstå hur nära faran är utan att behöva någon förklaring. Bildkompositionen förenar bil och person i en och samma fysiska situation. Bilen är inte längre bara en kulturell referens, utan blir en plats för motstånd.

Kims skicklighet får då en dramatisk dimension. Att köra handlar inte längre om att njuta av det beundrade föremålet, utan om att bemöta angrepp som direkt drabbar hennes vän. Bilen gör det möjligt att se detta ansvar i rörelse. Varje manöver får konsekvenser för någon som befinner sig utsatt ovanpå den.

Samtalet om Challenger-bilen ger också tittaren en inblick i ett gemensamt intresse utan någon biografisk förklaring. Referensen dyker upp mellan personer som kan diskutera den och känner igen den. Bilen blir därmed ett samtalsämne mellan vänner innan den blir ett överlevnadsproblem, och den första entusiasmen dröjer sig kvar även när resans mål förändras.

Från hyllning till ett eget svar

Kopplingen till Vanishing Point avgör inte hur Death Proof slutar. Tarantino tar en igenkännbar bil och placerar den i en annan rollfördelning. Upplevelsen kretsar inte längre kring en ensam förare som de andra rollfigurerna betraktar utifrån, utan kring en grupp kvinnor vars samarbete förändrar handlingen. Referensen blir utgångspunkten för en annan situation.

I den sista jakten, går Challenger-bilen från att utsättas för angrepp till att bli en del av motattacken. Den förvandlingen påverkar betydelsen av den inledande entusiasmen. Passionen för film och yrkeserfarenheten blir inte bara dekorativt prat: de bidrar till att definiera vilka personerna är som Mike har bestämt sig för att angripa. Hans misstag är att reducera dem till en kategori offer som han redan tror sig känna.

Maktförskjutningen innebär inte att bilen har någon magisk förmåga. Den är fortfarande en maskin som kan utsättas för slag och skador. Det som förändras är gruppens initiativ och deras vilja att förfölja angriparen. En närmare analys av den vändningen finns i slutet på Death Proof, medan bilen utgör det synliga underlaget för maktförskjutningen.

Det är också viktigt att skilja mellan det fiktiva föremålet och de fordon som användes i produktionen. Fordonsscenerna skapas med hjälp av yrkesproffs, förberedelser och klippning. stuntarbetet gör det möjligt att visa en kontinuitet som inte innebär att allt har spelats in i en enda spontan tagning. Beundran för Challenger-bilen kan förklara huvudpersonernas önskan; erfarenheterna från inspelningen förklarar hur den önskan blir till actionbilder.

Mer sammanhang finns i Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten