Brett är mannen som Jules förhör medan han äter frukost i lägenheten i Pulp Fiction. Han spelas av Frank Whaley och känner igen namnet Marsellus Wallace. Brett försöker förklara varför deras överenskommelse har gått i stöpet. Besöket försätter Brett i en helt annan position än dem som kommit för att hämta portföljen: han måste svara på frågor vars ton och konsekvenser någon annan styr.
Hans närvaro präglas av försök att samarbeta, men de lyckas inte lugna Jules. Han svarar på frågor om maten, låter besökaren ta hans dryck och söker ett tillfälle att be om ursäkt. När han försöker utveckla sin version avbryts förklaringen av våld.
Karaktären låter oss se rädslan från den hotades perspektiv. Whaley visar hur Brett anstränger sig för att förstå, prata och följa instruktionerna, samtidigt som det blir allt svårare. Brett dör utan att ha lyckats förändra förloppet. Berättelsen bevarar fragment av hans försvar, tillräckliga för att vi ska förstå hans omedelbara situation, medan de exakta villkoren för överenskommelsen förblir oförklarade.
Ett brutet avtal som Brett försöker förklara
Informationen om Brett kommer fram under press. I Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) kopplar Jules sitt besök till Marsellus, och Brett bekräftar att han känner honom. Senare ber han om ursäkt för det som hänt mellan dem och försäkrar att de från början hade tänkt göra rätt för sig. Det är ord riktade till en hotfull man, uttalade med svårighet och utan tid att berätta färdigt.
Kopplingen till Marsellus Wallace förklarar varför Brett måste svara inför besökarna. Jules ser det som hänt som ett svek, medan Brett försöker försvara sina avsikter. Portföljen hämtas under samtalet, men det leder inte till någon förhandling om straffet. Vincent har redan portföljen när Brett försöker utveckla sin förklaring.
Hans ansträngningar räcker bara en bit: han kan be om ursäkt och be dem lyssna, men han kan inte bestämma vad de ska prata om eller när de ska göra paus. Denna ojämlikhet präglar karaktären under mötet. Varje gång han försöker ta initiativ avgör Jules om han får fortsätta. Det förflutna som Brett vill berätta om får stå tillbaka för vad yrkesmördaren låter honom säga.
Att svara rätt ger honom inte heller kontrollen tillbaka
Samtalet om frukosten tvingar Brett att uppmärksamma sådant som verkar oviktigt jämfört med anledningen till besöket. Han svarar om hamburgarna och läsken, och förstår att en fråga handlar om metersystemet. Jules använder svaret för att fortsätta dominera samtalet. Det tillfälliga berömmet kan låta uppskattande, men Brett förblir den som blir förhörd.
I lägenhetsscenenkan hans svar visa hur Jules ändrar ton efter eget behag. Brett går från att rätta ett missförstånd om maten till att försöka förklara en dispyt med allvarliga följder. Hans anpassningsförsök blir tydliga: han svarar utifrån den innebörd han tror sig uppfatta i varje fråga och måste ställa om när besökaren ändrar spelreglerna för samtalet.
När Roger, mannen i soffan, dör avbryts Bretts försök att be om ursäkt. Därefter kräver Jules återigen att han ska prata. Kravet kommer när Brett knappt kan få ihop ett svar. Våldet har förändrat hans fysiska förutsättningar att samtala, men förhörsledaren behandlar hans tvekan som ännu ett fel. Brett är fångad mellan kravet att svara och den allt större svårigheten att göra det.
Osäkerheten tynger varje inlägg i samtalet. Han har inget nytt avtal att tacka ja till och inget svar som kan garantera hans säkerhet. Hans försök att samarbeta pågår samtidigt som det finns tecken på att besökarna redan har bestämt hur de ska behandla honom. Rädslan bottnar i att det han säger inte kan bli en tydlig väg ut.
Frank Whaley och ansträngningen att fortsätta prata
Whaley gestaltar förändringen med avbrutna meningar, upprepningar och oregelbunden andning. Den avslutande kontinuiteten i Words in Pictures, daterad den 25 juli 1994, dokumenterar Bretts flämtningar och stön under förhöret. Skådespelet ger svårigheterna tid att ta plats: karaktären behöver tid för att svara, medan Jules kräver en takt som Brett får allt svårare att hålla.
Även hans kroppshållning spelar roll. Brett reser sig när han försöker förklara vad som hänt och sätter sig igen när Jules säger åt honom. En vardaglig rörelse, förknippad med att ta till orda, blir beroende av besökarens tillåtelse. Whaley gestaltar ett initiativ som avbryts nästan omedelbart; kroppen förmedlar samma förlust av självbestämmande som hörs i svaren.
När vi ser Bretts ansikte upplever vi hoten genom deras följder. Jules repliker kan vara fyndiga, men framför honom står en man som försöker förstå vad han måste göra för att överleva. Bretts reaktion håller faran levande genom samtalet. Avrättningen sätter punkt för hans ansträngningar, utan att han har lyckats berätta hela sin version eller fått en chans att påverka utgången.
Sättet som namnen används på skapar ytterligare en skillnad mellan Brett och besökarna. Jules tilltalar honom direkt och upprepar hans namn när han påminner honom om kopplingen till Marsellus. Brett måste däremot fråga vad mannen han pratar med heter. Han har hört Vincents namn, men vet fortfarande inte hur han ska tilltala mannen som styr samtalet. Frågan är ett försök att skapa ett grundläggande mellanmänskligt umgänge.
Jules svarar genom att stänga möjligheten för Brett att övertala honom med ord. Frågan leder inte till ett ömsesidigt utbyte: den ene kan namnge den andre, förhöra honom och kräva förklaringar; den andre lyckas knappt ställa en fråga. Det lilla försöket gör Bretts beteende tydligare. Han söker ett sätt att tilltala någon vars makt han erkänner och använder en vanlig samtalsregel för att hantera en situation som redan har gått långt bortom det normala. Försöket att få veta samtalspartnerns namn kommer före försöket att förklara vad som hänt med Marsellus.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
