Max Linder på Le Gamaar: programmet som för Zoller närmare Shosanna

Shosanna förbereder en Max Linder-serie när Zoller försöker närma sig henne genom att prata om film. Biografskylten slutar vara en dekorativ bakgrund och blir utgångspunkten för en ojämlik relation.

Fransk filmvisning på den ockuperade biografen

Max Linders namn förknippas med programmet som Shosanna förbereder på Le Gamaar. Det är en referens till den franske stumfilmsskådespelaren och regissören, inte till en rollfigur skapad av Tarantino. Hänvisningen låter oss föreställa oss en biograf med regelbunden verksamhet innan den propagandafilmspremiär som senare kommer att dominera berättelsen. Biografen finns inte bara till för att hysa klimaxet: den har affischer, programbyten och vardagliga sysslor som någon måste utföra.

Shosanna arbetar med biografskylten när Zoller hittar ett tillfälle att prata med henne. Det spelar roll hur situationen ser ut. Hon är upptagen, och han förvandlar en offentlig arbetsuppgift till en invit till personlig kontakt. Samtalet om det kommande programmet verkar erbjuda en gemensam grund, men utplånar inte skillnaden mellan en ägare som vill fortsätta arbeta och en soldat som insisterar på att förlänga mötet. Filmkunskap kan underlätta samtalet utan att skapa en samhörighet som båda parter välkomnar.

Linder-serien ger biografen en kulturell identitet. Den för tankarna till fransk komedifilm och en tradition som föregår ockupationen. Den bör dock inte automatiskt förvandlas till en hemlig aktion organiserad av Shosanna. Att visa en fransk filmskapare kan ha självständighetsklang, men filmen utvecklar inget politiskt manifest kring serien och visar inte heller något motståndsnätverk knutet till visningarna. Analysen kan uppmärksamma kontrasten till propagandan utan att hitta på en dokumenterad avsikt hos rollfiguren.

Någon fullständig lista över filmer ges inte heller. Att veta att hon förbereder en festival eller en serie med Max Linder räcker inte för att tillskriva den specifika filmer bara för att de är berömda i hans filmografi. En programaffisch rekonstruerad med tänkbara titlar skulle fortfarande vara påhittad. Den användbara informationen är den som scenen använder: komikerns namn, det kommande programmet och det intresse Zoller visar för att närma sig kvinnan som organiserar det.

Jämförelsen med Chaplin kommer från Zoller

Zoller jämför Linder med Charles Chaplin och nämner The Kid, känd på spanska som El chico. Jämförelsen säger något om hur han pratar om film: han vill visa sina preferenser, nyanser och minnen av scener. Han nöjer sig inte med att känna igen ett namn på biografskylten. Han vill framställa sig som någon som en yrkesperson inom filmvisning kan föra ett jämlikt samtal med. Problemet är att den kulturella jämlikheten inte suddar ut uniformen eller den politiska situationen.

Referensen är historiskt begriplig. Linder var en betydande gestalt inom komedifilmen innan Chaplin etablerade sig som internationell stjärna. Båda ingår i en tradition av kroppsligt skådespeleri, gags och igenkännbara rollfigurer, även om deras komiska gestalter inte är identiska. Den bakgrunden räcker för att förstå jämförelsen. Det finns inget behov av att göra den till en objektiv bedömning av vem som var bäst eller tillskriva regissören bakom Inglourious Basterds den preferens som rollfiguren uttrycker.

Zollers uttalade filmsmak garanterar inte heller att han förstår Shosannas erfarenhet. Han kan uppskatta franska filmer och ändå låta bli att respektera det avstånd hon försöker hålla. Scenen skiljer därmed kulturell känslighet från mellanmänskligt beteende. Filmintresset framställs inte som en egenskap som automatiskt gör den som har det oskyldig. Åskådaren kan inse att soldaten kan sin film och samtidigt märka att han använder den kunskapen för att fortsätta söka en oönskad kontakt.

Shosannas reserverade hållning Shosanna Dreyfus gör det möjligt att följa den skillnaden. Hennes svar förvandlar inte samtalet till en entusiastisk diskussion mellan filmälskare. Hon fortsätter med sitt arbete och håller samtalet kort. Biografskylten ger henne en synlig anledning att vara där, något hon kan fortsätta med samtidigt som hon undviker att lämna ut personlig information. Hennes praktiska arbete sätter en annan rytm än Zollers, som söker nya skäl att stanna kvar.

Vad biografskylten berättar om Le Gamaar

Att byta bokstäver är ett enkelt sätt att visa att filmvisning kräver beslut och underhåll. Programmet uppdaterar inte sig självt. Shosanna är med och formar biografens offentliga identitet genom att sätta upp namnet på den som ska ta plats på duken. Kopplingen mellan arbete och representation återkommer med mycket allvarligare konsekvenser när biografen väljs för en galaföreställning. Den lilla scenen med programmet förbereder tanken på att det har ett konkret värde att bestämma vad som annonseras och visas.

Linders namn står också i kontrast till Zollers berömmelse. Den ene hör till ett filmminne som lever vidare genom filmserier; den andre är på väg att bli en propagandabild som regimen lanserar. Filmen placerar två sätt att ta plats på en bioduk nära varandra. Den tolkningen kräver inte att man hävdar att Tarantino utformade en tydlig motsättning mellan dem, men gör det möjligt att se hur det inledande samtalet förebådar konflikten mellan biografens program och den påtvingade premiären.

När visningen av Stolthet över nationen, har åskådaren redan fått veta att Le Gamaar hade ett annat liv. Galan tar inte plats i ett utrymme utan vardagshistoria: den tränger undan den filmvisningsverksamhet som Shosanna och Marcel höll igång. Den korta referensen till Max Linder bidrar till platsens minne. Den får biografen att framstå som en verksamhet och en kulturell mötesplats innan den blir centrum för en våldsam operation.

Hyllningen till stumfilmen förblir alltså en del av en scen som fungerar även om publiken inte känner till Linder. Den som känner igen namnet får ett lager av filmhistorisk betydelse. Den som inte gör det förstår försöket att inleda ett samtal och Shosannas motstånd. Biografskylten fyller båda funktionerna utan att kräva en lång biografisk förklaring eller en påhittad programaffisch som filmen aldrig visar.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike