Warren och Mannix: så formas deras allians

Warren och Mannix börjar som motståndare och blir till slut beroende av varandra. De närmar sig varandra genom gemensamma risker, konkreta beslut och en tillit som kommer för sent för att ge trygghet.

Två berättelser om kriget i en diligens

Warren och Mannix möts under omedelbar press: stormen tvingar dem att bestämma vem som får kliva upp i diligensen och på vilka villkor. Den ene är en svart före detta unionssoldat som blivit prisjägare; den andre hävdar att han tillhör en sydstatskonfedererad tradition och säger sig vara på väg till Red Rock för att tillträda som sheriff. Behovet av skjuts för dem samman innan de har någon anledning att lita på varandra.

Deras diskussion gör diligensen till en plats där det amerikanska inbördeskriget fortfarande är närvarande. Mannix talar utifrån ett familjehistoriskt och politiskt minne som Warren anser vara förknippat med terror mot svarta. Warren bär i sin tur på berättelser om strid, fångenskap och vedergällning, som hans samtalspartner använder för att anklaga honom. Ingen av dem framstår som en neutral röst som kan lösa det förflutna genom en balanserad förklaring.

Fientligheten märks också i vardagligt bemötande. Mannix ifrågasätter Warrens plats och vilken respekt han kan kräva. Warren svarar bestämt och accepterar inte att kylan skulle göra faran med att dela utrymme med en sådan man mindre viktig. Situationen sätter en viktig gräns för hur slutet bör tolkas: deras senare samarbete kommer efter en verklig konfrontation, inte efter en ytlig misstro som enkelt kan redas ut.

John Ruth fungerar till en början som en mellanhand med auktoritet. Han måste bestämma vem han släpper in och hur han ska hindra de andras närvaro från att hota hans belöning. Den medlingen håller Warren och Mannix i samma situation utan att skapa någon enighet mellan dem. I handelsboden kommer det stödet gradvis att försvinna, och båda tvingas bedöma den andre utifrån sina egna erfarenheter.

Överlevnad skapar en konkret tillit

Den avgörande förändringen börjar med kaffet. Warren hindrar Mannix från att dricka när attacken just blivit uppenbar. Det ingripandet betyder mer än någon tidigare diskussion kunde göra: den blivande sheriffen lever tack vare att hans motståndare hann agera. Den framtida tilliten kan bygga på en iakttagbar handling, även om Mannix behåller sina fördomar och Warren fortsätter att misstro hans idéer.

Avslöjandet av sammansvärjningen ger dem en gemensam fiende. De som verkade vara oberoende gäster hade samordnat sig för att befria Daisy. Warren och Mannix behöver inte dela en syn på landet för att inse att gruppen hotar dem båda. Samarbetet börjar med en begränsad överensstämmelse om målet: att hindra konspiratörerna från att helt ta kontroll över rummet och ta vara på varje möjlighet att komma därifrån med livet i behåll.

Warrens skada förändrar fördelningen av förmågor. Mannen som hade lett förhöret och riktat allas uppmärksamhet mot sig blir fysiskt begränsad. Mannix har större rörelsefrihet och blir därför nödvändig. Det fysiska och praktiska beroendet gör att alliansen inte bara blir en underordning av den mindre skarpsinniga karaktären under den mer insiktsfulla. Var och en har något som den andre behöver i slutskedet.

Daisys erbjudande sätter deras band på prov. Hon erbjuder Mannix en egen utväg och försöker väcka hans rasfientlighet mot Warren. När han avvisar erbjudandet visar han att deras gemensamma erfarenhet väger tyngre än löftet om samarbete med någon vars gäng just försökt döda honom. Beslutet visar att han bedömer trovärdigheten och tar hänsyn till en konkret skuld; man behöver inte tillskriva honom en fullständig ideologisk omvandling för att förstå hur viktig handlingen är.

Det delade brevet och försoningens gränser

Samarbetet når sin kulmen när Daisy hängs. Warren och Mannix finner en gemensam anledning i minnet av Ruth och arbetar tillsammans för att genomföra det. Handlingen kan framstå som en gottgörelse för den inledande brytningen, men den innebär en våldsam avrättning som de beslutar om mitt i konflikten. Deras enighet byggs genom en vedergällning, vilket gör det omöjligt att framställa den som en enkel bild av nationell försoning.

Efteråt ber Mannix att få läsa brevet som tillskrivs Lincoln. Han vet redan att Warren har hittat på det. Läsningen gör det möjligt för dem att dela dokumentets varma ton utan att kräva en ny lögn om dess ursprung. Fiktionen som tidigare användes för att få skydd bland vita blir ett föremål för ömsesidig uppskattning. Mannix uppskattar skickligheten och omsorgen hos den som skrev brevet.

Gesten är fortfarande intim och begränsad. Två skadade män kan lyssna på varandra på ett annat sätt i några minuter; det löser inte de historiska strukturer som ställde dem mot varandra och gottgör inte deras offer. Filmen visar inte heller vad de skulle göra därefter om de överlevde. Närheten hör till just den platsen och den stunden, och dess skörhet är en del av känslan den väcker.

Profilerna av Warren och Mannix gör det möjligt att följa deras motsägelser var för sig. Deras relation väcker en annan fråga: vilken sorts tillit kan uppstå när erfarenheten tvingar en att ompröva en fiendskap utan att sudda ut det förflutna? Slutet ger svaret i form av ett verkligt samarbete, en gemensam läsning och svårt sargade kroppar. De kommer överens, men först i en situation som redan har förbrukat nästan alla möjligheter till en framtid.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön