Den snötäckta Kristus: den första bilden i The Hateful Eight

Innan resenärerna börjar diskutera ställer The Hateful Eight åskådaren inför en orörlig Kristus i ett vitt landskap. Bilden etablerar ett sätt att betrakta det våld som ska komma.

En orörlig kropp innan resenärerna anländer

Det snötäckta krucifixet i inledningen av The Hateful Eight introducerar en lidande människogestalt innan huvudpersonerna hinner tala. Bilden fungerar inte som en konventionell presentation av en hjälte. Kroppen är orörlig, utsatt för vädret och skild från den verksamhet som snart kommer att prägla vägen. Diligensen dyker upp i en värld som redan bär tecken på död och övergivenhet.

Gestalten gör det möjligt att mäta landskapet. Snön skulle kunna uppfattas som en abstrakt yta eller ett vykortsmotiv från bergen; när den täcker en skulpterad kropp får den tyngd och varaktighet. Åskådaren känner igen en välbekant form, men finner den utsatt för samma kyla som hotar resenärerna. Omgivningens skala är inte längre bara storslagen: den blir ett materiellt villkor inför vilket varje kropp verkar liten.

Att tala om en enkel närbild räcker inte för att beskriva inledningens funktion. Det viktiga är relationen mellan den närbelägna gestalten och det utrymme där diligensen färdas. Bildutsnittet leder blicken från ett igenkännbart motiv mot ett avstånd som måste tillryggaläggas. Filmen tar sig tid att låta denna förskjutning av uppmärksamheten föregå rösterna.

En religiös bild utan en enda förklaring

Krucifixet kan föra tankarna till offer, smärta eller ett löfte om frälsning. Ingen av dessa associationer kräver dock att en viss rollfigur läses som en motsvarighet till Kristus. Filmen upprättar ingen enkel motsvarighet mellan vägfiguren och Warren, Ruth, Mannix eller Daisy. Att omedelbart tilldela någon den rollen skulle låsa en bild som fungerar just genom sin öppenhet.

Det går också att läsa snön som ett uttryck för landskapets likgiltighet inför mänskliga symboler. Det religiösa föremålet står kvar vid vägen, men hejdar inte stormen och erbjuder inget skydd. Ur det perspektivet placerar inledningen ett kulturellt löfte om mening i en omgivning som inte svarar på det. Det är en kritisk tolkning av förhållandet mellan bild och handling, inte ett dokumenterat uttalande av Tarantino om dess innebörd.

En annan tolkning uppmärksammar avståndet mellan det lidande som skildras och det lidande som rollfigurerna är beredda att orsaka. Resenärerna lever i en värld där galgen, kriget och belöningarna har ett språk för att rättfärdiga sig. Krucifixet påminner om en igenkännbar bild av avrättning innan det diskuteras vilka dödsfall som kan betraktas som rättvisa. Associationen får sin styrka genom bildernas ordningsföljd, utan att bilden förvandlas till en entydig religiös tes.

Filmen behöver inte heller ange materialet, hantverkaren eller skulpturens historiska ursprung för att motivet ska fungera. Det skulpterade utseendet och dess närvaro vid vägen hör till det synliga. Uppgifter om tillverkningen skulle kräva ytterligare information från produktionsteamet. Genom att skilja dessa saker åt kan analysen av bilden bevaras utan att den pyntas med en obestyrkt historia om rekvisitan.

Landskapet förbereder en känsla av instängdhet

Inledningens vidsträckta landskap står i kontrast till den senare koncentrationen kring speceriaffären. Det är inte så att filmen lämnar en fri utomhusmiljö för att gå in i ett klaustrofobiskt rum. Vägen är redan begränsad av kylan, snön och risken att bli stående. Krucifixet står stilla medan resenärerna måste fortsätta framåt; att stanna framstår inte som ett bekvämt alternativ.

Diligensen får därmed en dubbel betydelse. Den innebär rörelse och skydd, men är också ett trångt utrymme där människor som inte själva valt varandra måste färdas tillsammans. Den inledande bilden förbereder denna motsägelse innan förhandlingarna om att få en plats börjar. Det öppna landskapet upphäver inte beroendet mellan främlingar; det förstärker det, eftersom ingen har tillräckliga resurser för att kunna bortse från de andra.

Inledningens längd förändrar också förväntningarna på tempot. Filmen ber åskådaren att betrakta innan den förklarar. Åskådaren får möta rymd, kyla, en gestalt och musik innan rollfigurernas argument blir kända. Senare, när orden tar upp en stor del av berättelsen, fortsätter inledningen att påminna om att det finns materiella villkor som inget samtal kan förändra.

Det religiösa motivet gör inte ett frälsande slut obligatoriskt. Det senare våldet kan stå i dialog med motivet genom frånvaro, motsägelse eller ironi. Denna öppenhet i betydelsen hindrar varje händelse i berättelsen från att förvandlas till en mekanisk allegori. Kristus ger ingen hemlig nyckel som löser filmen; gestalten väcker en fråga om lidande innan rollfigurerna försöker rättfärdiga det lidande de tillfogar andra.

När inledningen är över har åskådaren fått veta något om världens skala och dess invånares skörhet. Snön dominerar både symbolen och vägen. Diligensen kan färdas bort från gestalten, men inte från de villkor som omger den. Instängdheten i speceriaffären börjar förberedas långt innan dess dörr stängs.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön