Erskine Mannix män: kriget som fortsätter i diligensen

Chris Mannix framställer sin fars förflutna som ett försvar för värdighet. Warren och John Ruth hör en annan berättelse: våldet mot dem som redan hade utsatts för slaveri fortsätter.

Ett rykte som föregår resenären

Diskussionen om Erskine Mannix män börjar när Chris fortfarande behöver bli accepterad som medresenär. Hans efternamn fungerar inte som en neutral presentation. Warren känner till faderns rykte och kopplar det till ett band av konfedererade rebeller. Samtalet förvandlar en praktisk begäran om skjuts till en konfrontation om krigets förflutna och dess följder.

Filmen placerar ryktet i South Carolina. Erskine Mannix och hans grupp bör dock betraktas som delar av fiktionens värld, inte som en historiskt belagd enhet vars historia går att rekonstruera utifrån dialogen. Hänvisningen till en verklig delstat gör inte varje namngiven person verifierbar. Det finns inte heller skäl att automatiskt identifiera bandet med någon bestämd historisk gerillarörelse.

Efternamnet begränsar genast Chris möjlighet att skapa en respektabel bild av sig själv. Han har redan presenterat sig som blivande sheriff i Red Rock, men de andra placerar honom i en annan auktoritetstradition: den som tillhör beväpnade män som håller fast vid sina lojaliteter efter nederlaget. Löftet om ett civilt ämbete och arvet efter fadern börjar konkurrera.

Värdighet för vissa, skräck för andra

Chris Mannix försvarar sin fars agerande med ord som uttrycker stolthet och motstånd. Warren flyttar i sitt svar diskussionen till våldets offer. Perspektivskiftet är viktigt: en berättelse om de besegrade stridsmännens värdighet kan dölja vad de gjorde mot svarta samhällen. Scenen blottlägger denna förskjutning utan att godta att de båda beskrivningarna är likvärdiga.

John Ruth ifrågasätter också rebellernas ädla självbild. Hans inlägg hindrar samtalet från att reduceras till en personlig fiendskap mellan Warren och Mannix. Bandets rykte känns igen även av någon som inte delar Warrens rasifierade erfarenhet. Men Ruth blir inte därför fri från fördomar; filmen skiljer mellan att fördöma ett visst våld och att övervinna alla hierarkier i omgivningen.

Mannix försöker avleda pressen genom att påminna om Warrens militära förflutna. Det förändrar vem som måste försvara sig, men bemöter inte anklagelserna mot hans far. Samtalet består av repliker som försöker beröva motståndaren moralisk auktoritet. Att Warren har våldsdåd att förklara gör inte Erskine oskyldig; att Mannix försvarar sin far bevisar inte att alla hans anklagelser är falska.

Samtalet visar hur minnet används som ett vapen. Varje deltagare väljer ut den händelse som kan skada den andre och det språk som gynnar den egna berättelsen. Filmen bjuder inte på ett historiskt rundabordssamtal med opartiska berättare. Den skildrar män som måste avgöra om de kan färdas i samma fordon och som utnyttjar den påtvingade närheten till att påminna varandra om varför de inte borde lita på varandra.

Konflikten löses inte heller upp av replikernas humor. Ett slagfärdigt svar kan tillfälligt flytta det verbala övertaget, men tankarna som har uttryckts stannar kvar i fordonet och präglar varje efterföljande gest.

Rasismen påverkar en förhandling här och nu

Hotet hör inte bara till det förflutna. Mannix uttrycker en idé om vit trygghet som bygger på den svarta befolkningens rädsla. Warren sitter mitt emot honom och måste lyssna på påståendet samtidigt som de båda är beroende av samma rörliga skydd. Det historiska våldet träder in i nuet som ett uttalande om vem som har rätt att känna sig trygg och på vems bekostnad.

Diligensen skärper konflikten eftersom den gör det omöjligt att hålla ett bekvämt avstånd. Ingen kan lämna samtalet utan att möta den iskalla omgivningen. Utrymmet gör orden till ett slags fysiskt tryck: personerna delar säte, värme och färdriktning, även om de inte delar syn på landet. Det förflutna skildras inte i ett separat förklarande avsnitt, utan mitt i ett konkret behov av att överleva.

För major Warren, innebär mötet med Erskines son att bedöma en konkret fara. Fientligheten beror inte på en enkel personlig antipati. Den hänger ihop med vad efternamnet står för och vad Chris medger eller försvarar. Tittaren kan förstå varför en framtida sheriffbricka inte skulle räcka för att undanröja misstron.

Det senare samarbetet mellan dem suddar inte ut det här samtalet. Det viktiga är att synliggöra vad de måste ta sig igenom innan de kan agera tillsammans. En överenskommelse inför ett omedelbart hot är inte detsamma som en historisk försoning eller ett frikännande av de idéer som uttryckts. Slutet kan förändra deras praktiska relation utan att lösa de strukturer som gjorde den fientlig.

Diskussionen om rebellerna visar därmed hur kriget fortsätter i språket och hierarkierna efter att det har upphört som militärt fälttåg. Filmen använder ett fiktivt band för att gestalta denna fortlevnad. Analysen måste hålla fast vid båda nivåerna: Erskine Mannix som fiktiv person i berättelsen och den verkliga rasism som gör det möjligt för Chris att framställa andras skrämsel som en förutsättning för sin egen trygghet.

Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön