Oswaldo Mobrays förklaring av rättvisa erbjuder en till synes tydlig åtskillnad. Filmen gör den obekväm genom att avslöja vem som talar och visa vad de överlevande gör med den tanken.
Skillnaden handlar inte bara om döden
Oswaldo Mobray skiljer mellan två sätt att avrätta en person som anklagats för mord. Det ena sker efter en rättegång och utförs av en bödel som verkställer en dom. Det andra tar sin början hos dem som vill hämnas offret. Det fysiska resultatet kan verka likartat, men hans resonemang placerar skillnaden i förfarandet och i att den som verkställer domen saknar personlig tillfredsställelse som drivkraft.
Förklaringen riktas till Daisy och framförs med lugnet hos en yrkesman som håller en lektion. Mobray behöver inte höja rösten för att bli hörd. Han beskriver en våldsam verksamhet med ett välordnat, nästan administrativt språk. Kontrasten mellan tonen och det som berättas skapar ett särskilt obehag: artigheten gör inte döden mindre brutal, men gör det möjligt att diskutera den som en reglerad uppgift.
Talet bevisar inte att varje rättslig avrättning är rättvis. Det lägger fram en rollfigurs teori: den som verkställer domen bör sakna ett personligt intresse i saken. Opartiskhet framstår som ett villkor som begränsar hämnden, inte som ett automatiskt bevis på att den anklagade har fått en korrekt rättegång. Att läsa scenen som en fullständig juridisk avhandling skulle ge dialogen en auktoritet som filmen inte tillskriver den.
En idé som försvaras av någon som spelar en roll
Problemet fördjupas när man får veta vem Oswaldo Mobray, även kallad Pete Hicox, egentligen är. Hans roll som bödel är en del av ett skådespel. Det lugn med vilket han förklarar sitt yrke gör den identitet han måste upprätthålla inför John Ruth trovärdig. Resonemangets tydlighet och talarens trovärdighet går skilda vägar.
Det betyder inte automatiskt att varje idé i talet är falsk. En bedragare kan formulera en rimlig åtskillnad och använda den för att vinna förtroende. Scenen tvingar oss att lyssna på två nivåer: vad som sägs och vad personen har att vinna på att säga det. Filmen låter oss inte lösa den spänningen genom att helt enkelt avfärda alla hans ord när bedrägeriet avslöjas.
Tim Roth ger rollfiguren en ledighet som står i kontrast till den mer synliga aggressiviteten hos de andra som befinner sig där. Ett måttfullt yttre kan verka som en garanti för balans. Men gänget behöver just denna mångfald av masker. En man som talar lugnt kan bidra till att få sammankomsten att verka mindre farlig, även om hans närvaro är en del av en våldsam plan.
Talet samlar också en liten åhörarskara. Daisy lyssnar som fånge, Ruth som en man som tänker överlämna henne levande och de andra som deltagare i ett samtal om auktoritet. Alla har olika skäl att godta eller motsätta sig förklaringen. Orden faller inte ner i ett filosofiskt tomrum: de cirkulerar mellan människor som redan har intressen i den anklagades öde.
Att Daisy är den som tilltalas tillför ytterligare en ironi. Mobray talar som om han vore en tjänsteman utan koppling till henne, fast han tillhör gruppen som försöker befria henne. Den professionella distansen är ett skådespel inuti skådespelet. Hans ord måste övertyga Ruth utan att avslöja för fången något hon redan vet om rummets verkliga lojaliteter.
Slutet påminner om en regel som ingen följer fullt ut
Reflektionen återkommer indirekt i slutet på The Hateful Eight. Warren och Mannix fattar ett beslut om Daisy utan att någon domstol ingriper. När de kopplar det de gör till John Ruth för de in personliga minnen och en känsla av upprättelse. Just de känslorna gör tanken på en opartisk rättvisa mer komplicerad.
Scenen kan ge en berättarmässig tillfredsställelse och samtidigt visa ett avstånd till det kriterium som Mobray hade formulerat. Man behöver inte förneka Daisys ansvar för att se det. Problemet är inte att göra henne oskyldig, utan att inse att en persons skuld och legitimiteten i ett visst straff är två olika frågor.
Det räcker inte heller att Mannix presenterar sig som sheriff. En titel förvandlar inte i sig ett isolerat rum till en rättslig process. Filmen upprätthåller spänningen mellan orden som åberopar lagen och de faktiska omständigheterna kring hur våldet utövas. De som fattar besluten är skadade, ursinniga och personligen knutna till det som har hänt.
Mobrays tal fungerar därför som en obekväm måttstock. När en handling verkar rättmätig kan publiken minnas det och fråga sig hur mycket av den uppfattningen som kommer från rättvisa och hur mycket som kommer från hämnd. Filmen löser inte frågan genom en helt tillförlitlig moralisk talesperson. Mannen som formulerar den är en brottsling, och männen som handlar senare är inte heller fria från egenintresserat våld.
Samtalets styrka ligger i att en idé kan överleva att den som uttalar den blir misskrediterad. Mobray använder neutraliteten som en del av sin mask, men lämnar efter sig ett krav som slutet inte lyckas uppfylla på ett entydigt sätt. Mellan det spelade yrket, den tänkta domen och den verkställda döden finns ett utrymme där lagen och viljan att straffa inte utan vidare sammanfaller.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
