Agatha Christie och Stormen: två olika jämförelser för The Hateful Eight

Sambandet mellan The Hateful Eight och Agatha Christie stöds av uttalanden från Tarantino. Att koppla filmen till Stormen fungerar som en jämförande läsning, inte som en dokumenterad adaption.

Ett mysterium bland människor som inte kan ge sig av

Tarantino har beskrivit utgångspunkten för The Hateful Eight i mysterietermer och hänvisat till Agatha Christie. Likheterna är tydliga: flera personer samlas på en avskild plats, deras förklaringar inger inte samma förtroende och faran kan komma från någon som redan är där inne. Stormen gör det svårt att ta sig därifrån och tvingar dem att förvandla samvaron till en undersökning.

Den strukturen gör det möjligt att jämföra filmen med Och så var de bara en, som också är känd under andra titlar i spanska utgåvor. Det gör dock inte westernfilmen till en filmatisering av romanen. Det finns ingen självklar motsvarighet mellan rollfigurerna och inte heller någon exakt upprepning av brottets upplägg. Referensen hjälper oss att känna igen en form av spänning, men den ger oss inte rätt att ersätta analysen av det ena verket med en sammanfattning av det andra.

I sybehörsbutiken förändrar varje nytt påstående talarens ställning. Ett namn kan fungera som en merit och ett yrke som ett löfte om neutralitet. Frågan är inte bara vem som har begått ett brott: man måste också avgöra vilka tidigare berättelser som får var och en av de närvarande att framstå som trovärdig. Samtalet blir platsen där sociala bevis skapas och raseras.

Det teatraliska bevisar inte att filmen är en Shakespeare-adaption

Jämförelsen med Stormen utgår från övergripande drag: en storm, en grupp människor samlade på en plats och konflikter som kommer upp till ytan när den vanliga ordningen rubbas. Det här är möjliga beröringspunkter i en kritisk läsning. Däremot finns det inte tillräckliga belägg för att beskriva filmen som en specifik och uttalad hyllning till Shakespeares verk eller för att automatiskt ge Warren rollen som Prospero.

Skillnaden är fruktbar. I Stormen är Prosperos makt över situationen och verkets magiska dimension en del av den dramatiska strukturen. I sybehörsbutiken finns ingen motsvarande auktoritet som kan styra alla händelser utifrån. De som tror att de har kontroll över scenen upptäcker sina begränsningar, får ofullständig information och drabbas av följder de inte hade räknat med.

Instängdheten i The Hateful Eight skapar teatralitet på sina egna villkor. In- och utgångar kräver uppmärksamhet, kropparna delar ett överblickbart rum och ett samtal kan ha till synes obetydliga vittnen. den skadade dörren till sybehörsbutiken gör till och med själva inträdet till ett avbrott som tar tid, låter och kräver arbete. Det behövs inget bevis på en konkret Shakespeare-källa för att förklara hur scenen fungerar.

Teatralitet ska inte heller förväxlas med frånvaro av filmiska grepp. Kamerans placering, bildutsnittets bredd och möjligheten att visa en detalj medan en annan handling pågår gör det möjligt att fördela information på sätt som inte enbart bygger på dialog. Åskådaren kan ledas mot något som en rollfigur inte känner till. Rummet behåller sin rumsliga enhet, men blicken på det är inte låst.

Vad som förändras när mysteriet hör hemma i en western

Jämförelsen med Christie visar sina begränsningar tydligare när man ser till auktoriteten. I många detektivberättelser utlovar den slutliga förklaringen att en begriplig ordning ska återställas. Här innebär större kunskap inte att det finns någon institution som kan lösa konflikten. Stormen och avståndet håller rollfigurerna borta från de platser där en rättegång skulle kunna hållas, samtidigt som några av dem använder lagens språk för att driva sina egna intressen.

Det förflutna i det amerikanska inbördeskriget lägger till ytterligare en press. Rollfigurerna är inte utbytbara individer: deras minnen, rasism och historiska lojaliteter påverkar vem som kan anklaga vem och bli lyssnad på. Samma misstanke väger olika tungt beroende på vem som framför den. Den slutna gruppen i mysteriet blandas med ett samhälle som redan var splittrat före snöstormen.

Berättelsen bryter också kronologin för att visa tidigare händelser. Det förändrar förutsättningarna för åskådaren. Under en del av berättelsen undersöker man tillsammans med rollfigurerna; senare får man information som gör det möjligt att tolka deras beteende på nytt. Upplösningen bygger inte enbart på en briljant muntlig slutledning som läggs fram inför alla, utan på att det man har fått se i filmen omorganiseras.

De här skillnaderna hindrar oss från att reducera verket till en blandning av kända författarformler. Christie erbjuder en välkänd referens för att tänka kring hemligheter inom en grupp. Shakespeare möjliggör en mer övergripande jämförelse kring instängdhet, gestaltning och konflikt, så länge den tydligt presenteras som en tolkning. Westernfilmen tillför kampen om vapen, rörelsefrihet, belöningar och en laglighet som inte lyckas hålla sig utanför våldet.

Sybehörsbutiken lämpar sig väl för de här jämförelserna eftersom man tvingas lyssna på berättelser samtidigt som man betraktar dem som berättar. Var och en av de närvarande behöver en publik som går med på deras roll. Spänningen uppstår när gestaltningen börjar svikta och när sanningen inte undanröjer behovet av att bestämma vad man ska göra med den. Där behåller filmen sin egenart, även när den för en dialog med äldre berättartraditioner.

Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön