Bestiality: musiken från The Thing som återanvändes i The Hateful Eight

Bestiality hör till musiken som Morricone skrev för The Thing. Återanvändningen knyter samman två världar präglade av isolering och misstänksamhet, men i Smithers scen är det viktigt att skilja mellan pianomusik och filmmusik.

En komposition från tiden före westernfilmen

Musikförlaget Wise Music identifierar Bestiality som musik av Ennio Morricone från John Carpenters film The Thing från 1982. Att den används i The Hateful Eight innebär inte att den ursprungligen komponerades för Tarantino. Upphovsangivelsen bör behålla den kopplingen, även om vissa senare inspelningar presenteras i anslutning till westernfilmens titel.

Skillnaden mellan komposition och inspelning är viktig. Ett konsertframförande eller en nyutgåva kan hänvisa till The Hateful Eight eftersom filmen har gett stycket ett nytt liv. Det betyder inte att det är samma tagning som används i filmmixen eller att utgivningsdatumet är musikens tillkomstdatum.

Deccas kommersiella album innehåller inte heller all musik som hörs i filmen. Att Bestiality saknas på albumets huvudlista motsäger inte att stycket bekräftat förekommer i filmen. Skivan väljer ut och sammanställer material; den är ingen fullständig förteckning över varje musikinslag.

Monologen av Warren ska inte automatiskt kopplas till stycket

Att tillskriva Bestiality till Warrens monolog riktad till Smithers stöds inte tillräckligt av den dokumentation om musikens placering som har granskats. I den sekvensen hörs tydligt Bob spela Stilla natt på piano. Musikguider placerar Bestiality vid senare våldsscener, bland annat efterdyningarna av det förgiftade kaffet. Den skillnaden bör inte suddas ut genom en koppling som enbart bygger på styckets titel.

Misstaget är frestande eftersom Warrens berättelse är grym och namnet Bestiality verkar beskriva den. Men en semantisk träff bevisar inte att musiken synkroniserats med scenen. En titel kan få läsaren att tänka på en scen utan att den tillhörande musiken spelas där. Identifieringen bör utgå från eftertexterna och filmmixen, inte från att ett ord råkar passa ihop med ett obehagligt innehåll.

Pianot i rummet fyller dessutom en annan funktion än musik som rollfigurerna inte hör. Det delar utrymme med samtalet och kan göra samspelet mellan en välbekant melodi och det Warren berättar ännu mer obehagligt. Om man blandar ihop de båda lagren suddar man ut en viktig skillnad i scenens ljudbild.

En koppling mellan isolerade grupper utan att hoten behöver vara likadana

Ursprunget i The Thing inbjuder till en jämförelse mellan isolerade grupper som inte vet vem de kan lita på. För den som känner igen källan kan musiklånet väcka den associationen. Den som inte känner till den kan ändå uppleva spänningen. Materialets effekt kräver inget prov i filmkunskap.

Likheten innebär inte heller att farorna är identiska. Westernfilmen behöver ingen utomjordisk organism för att göra skyddsrummet osäkert. De som befinner sig där kan ljuga, samarbeta i hemlighet och utnyttja varandras vardagliga behov. Den återanvända musiken bidrar till förflyttningen från ett hot av ett annat slag till organiserat mänskligt våld.

Bestiality bör därför förstås som ett äldre stycke som återanvänts i ett soundtrack där nykomponerad musik blandas med befintligt material. Styckets ursprung är fastställt, men det krävs försiktighet när det gäller den exakta placeringen. Om man håller isär dessa saker går det att undersöka kopplingen till skräck utan att tillskriva Warrens monolog en komposition bara för att titeln verkar beskriva den.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön