L’inferno bianco är inget musikaliskt vykort från landskapet. Titeln och dess varianter placerar snön i ett hot som förenar isolering, rörelse och instängdhet.
En titel med mer än en version
Albumet till The Hateful Eight innehåller L’inferno bianco på mer än ett ställe och skiljer ut en version med namnet Synth. Det gör det nödvändigt att precisera vilken inspelning man talar om. Det räcker inte att nämna det övergripande namnet och tillskriva alla dess varianter samma instrumentering eller en och samma plats i filmen.
Beteckningen Synth signalerar en version med syntljud. Specialiserade kommentarer om skivan lyfter också fram den rytmiska energin och klangfärgskontrasterna mellan versionerna. Därför blir det alltför begränsande att beskriva stycket enbart som en samling låga träblåsinstrument som föreställer berg. Den beskrivningen tycks överföra drag till den här titeln som snarare förknippas med andra motiv i soundtracket.
Titeln kan översättas med vitt helvete. Den knyter landskapets dominerande färg till en hotfull upplevelse. Snön upphör att vara en bild av renhet eller vila och blir i stället ett villkor som begränsar möjligheterna. Man behöver inte anta en bokstavlig motsvarighet mellan varje instrument och ett väderfenomen för att se den kopplingen.
Ovädret stannar inte utanför
Stormen tvingar rollfigurerna att dela ett skydd och gör det svårt att ta sig därifrån. Dess dramatiska funktion upphör inte när dörren stängs. Den fortsätter att avgöra hur länge de måste hålla sig tillsammans, vilka risker det innebär att söka hjälp och vilka möjligheter en flykt erbjuder. Utsidan fortsätter att pressa insidan även när den inte syns i bild.
Orolig musik kan uttrycka den pressen utan att härma vinden. Rytmen håller kvar känslan av att situationen inte har stabiliserats, även när rollfigurerna sitter ner. Hotet upplevs som en brist på vila: att vara under tak är inte detsamma som att ha kommit till en säker plats. Det här är en tolkning av sambandet mellan stycket och filmens värld, inte en beskrivning av en exakt, obekräftad synkronisering.
Versionerna påminner också om att en kompositions identitet inte beror på en enda klangfärg. Ett musikaliskt material kan behålla sina rytmiska eller melodiska samband och ändå få en annan verkan när klangfärgen förändras. Albumutgåvan gör det möjligt att uppmärksamma den variationen, medan musiken i filmen delar utrymme med ljud och röster.
Vad man kan slå fast utan att hitta på en orkester
Det låga registret är viktigt i Morricones partitur till The Hateful Eight, men det bör inte användas som en universalförklaring till varje spår. Att tala om kontrafagott, kontrabas eller bleckblås kräver att man identifierar avsnittet och källan. Det rör sig om olika instrumentfamiljer och instrument, även om de kan ligga i närliggande tonhöjdsområden.
Titeln bevisar inte heller att stycket enbart ackompanjerar totalbilder av bergen. Skivtitlar kan behålla en tematisk koppling utan att återge en bokstavlig beskrivning av klippningen. Frågan besvaras mer exakt genom att man uppmärksammar varianterna och undviker att automatiskt placera stycket utifrån ordet vitt.
L’inferno bianco ingår i en syn på vintern som ett aktivt hot. Landskapet erbjuder inget kontemplativt avstånd från vilket man kan betrakta andras konflikt: det påverkar kropparna och tvingar människor att stanna tillsammans. Musiken kan förstås utifrån den pressen, så länge man skiljer albumfakta från de tolkningar de väcker och från de instrumentdetaljer som skulle kräva ett partitur eller en dokumenterad jämförande lyssning.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
