Det musikaliska hotet i The Hateful Eight har en tydlig tyngd. Effekten uppstår genom en kombination av klangfärger och rytmisk envishet, inte genom ett enda instrument i det mörka registret.
Kontrabas och kontrafagott är inte samma sak
Att tala om orkestreringen i The Hateful Eight kräver att man skiljer mellan instrument som rör sig i samma mörka register men ger olika klang. Kontrabasen tillhör stråkfamiljen. Kontrafagotten är ett träblåsinstrument som är besläktat med fagotten. Om man blandar ihop dem förvandlas en iakttagelse om tonhöjd till en felaktig identifiering av instrumentet.
Analyser av temat L’ultima diligenza di Red Rock lyfter fram fagottens, kontrafagottens och tubans roll, tillsammans med stråkar och slagverk. Kombinationen handlar inte bara om att lägga en mycket låg grund under en heroisk melodi. De mörka klangfärgerna är en del av motivets karaktär, som är envis, sträv och föga benägen att ge en känsla av triumfartad upplösning.
Tuban bidrar med ytterligare en skillnad: den är ett bleckblåsinstrument. Att det finns flera instrument i det mörka registret betyder inte att hela tyngden kommer från träblåset. Orkestern kan bygga upp en gemensam ljudmassa av olika källor och samtidigt låta örat uppfatta kontraster mellan dem. Den här variationen är viktig för att upprepningen inte ska bli en enhetlig ljudyta.
Spänningen beror också på hur ett motiv återkommer
Ett mörkt ljud kan kännas varmt, komiskt eller hotfullt beroende på sammanhanget. I det här partituret uppstår känslan av fara inte enbart genom tonhöjden. De upprepade figurerna, hur lager byggs på och samspelet med mer distinkta ansatser bidrar till att rörelsen tycks bära på ett tryck som ännu inte har släppts.
Upprepningen ger lyssnaren något igenkännbart, men inte nödvändigtvis något lugnande. Den kan göra det möjligt att förutse nästa steg och samtidigt ge en känsla av att det inte finns någon väg ut ur mönstret. Det passar en film där rollfigurerna tvingas stanna kvar i relationer präglade av ömsesidig misstro. Musiken rör sig framåt utan att utlova frihet.
Stråkarna bidrar med kontraster i artikulation och täthet. Deras roll ska inte reduceras till uthållna toner, och man bör inte tillskriva varje komposition samma grepp. I vissa partier kan de förlänga spänningen, i andra kan de bidra med ansatser eller rörelse. En fullständig teknisk beskrivning skulle kräva en granskning av notbilden för varje cue, men funktionernas mångfald gör att stråksektionen inte kan behandlas som en obestämd bakgrund.
Avståndet till vissa av Morricones tidigare westernfilmer påverkar också förväntningarna. Publiken kan vänta sig en vidsträckt melodi förknippad med landskapet och i stället möta ett språk som ligger närmare intrigen. Det betyder inte att kompositören har slutat skriva musik för westernfilm. Det betyder att han tar hänsyn till konfliktens natur i den här filmen, där det största hotet kommer ur samvaron och hemligheterna.
Förlagets katalog över huvudverket bekräftar en stor besättning med kör, träblås, bleckblås, slagverk, synthesizer och stråkar. Den här mångfalden talar emot att reducera hela partituret till ett par instrument. Den mörka klangidentiteten uppstår i en orkester som kan växla mellan olika tätheter och klangfärger, inte genom begränsade resurser.
Från landskapet till rollfigurernas kroppar
Det mörka registret kan ge diligensens färd tyngd och sedan behålla den tyngden när handlingen koncentreras till lanthandeln. Kontinuiteten gör att utsidan och insidan präglas av samma hot. Musiken behöver inte bokstavligen skildra snön för att påminna oss om att resan inte har slutat på en trygg plats.
Texturen kan också upplevas kroppsligt. Instrumentens ansatser, andning och vibration skapar en närvaro som skiljer sig från en eterisk linje högt ovanför handlingen. Det öppnar för en tolkning kopplad till rollfigurer som äter, dricker, skakar och blöder. Det är en tolkning av ljudeffekten, inte ett påstående om att varje instrument står för ett visst organ eller en viss rollfigur.
Ennio Morricones arbete med Tarantino begränsar sig inte till att bekräfta den ton som bilderna redan förmedlar. Musiken kan väcka en misstanke innan dialogen gör den möjlig att formulera, eller hålla den vid liv medan skyddsrummets gäster försöker uppträda normalt. Dess relativa självständighet vidgar scenens känslomässiga register utan att nödvändigtvis ge faktaupplysningar om vem som är skyldig.
Det är också viktigt att skilja mellan ljudet på albumet och filmmixen. I en separat inspelning kan vissa detaljer vara tydligare än när de samsas med röster, vind eller skott. Musikens funktion i filmen beror på den fördelningen. Ett intryck från skivan ger inte grund för att hävda att samma instrument dominerar varje bild där materialet förekommer.
Partituret till The Hateful Eight får en del av sin identitet genom att göra det mörka registret till en aktiv röst. Fagott, kontrafagott, bleckblås, stråkar och slagverk bildar inte en lista med symboliska motsvarigheter. De skapar relationer mellan tyngd och rörelse som gör det svårt att vila i bilden. Det viktiga är att känna igen den kombinationen och spara detaljer om takt, besättning eller spelteknik till dokumentation som faktiskt styrker dem.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
