La lettera di Lincoln: ädel musik till ett brev som vi vet är falskt

Brevet återkommer i slutet med en annan innebörd: läsarna vet nu att det är falskt. Musiken låter oss känna ögonblicket utan att intyga att orden kommer från Lincoln eller ursäkta dem som läser dem.

Skillnaden mellan att lyssna till ett brev och att tro på det

La lettera di Lincoln finns på albumet till The Hateful Eight både som instrumentalversion och i en version knuten till dialogens uppläsning. Titeln pekar ut ett specifikt motiv i filmens upplösning. Den är inget bevis för att brevet är äkta i fiktionen: filmen har redan avslöjat att det är falskt och förlitar sig på att tittaren minns det.

Den informationen förändrar lyssnandet. När John Ruth hade läst dokumentet byggde hans känslor på tron att det fanns en verklig relation mellan Warren och presidenten. I slutet kan uppläsningen väcka känslor även när den tron inte längre är möjlig. Papperet kan fortfarande föra samman två män, men nu som en fiktion de känner till och delar.

Musiken tillför en högtidlig ton som står i kontrast till mycket av den tidigare spänningen. Recensioner av albumet har lyft fram trumpetmelodins ädla karaktär. Den här klangförändringen skapar en paus där vi kan lyssna uppmärksamt på uppläsningen. Den suddar inte ut de sårade kropparna eller det som har hänt i rummet: den får tittaren att lyssna efter något skört i detta landskap av följder.

Högtidligheten tvättar inte bort våldet

Risken med att beskriva stycket som en falsk fernissa av ädelhet är att på förhand bestämma att alla känslor måste vara bedrägliga. Scenen tillåter en mer obekväm relation. Warren och Mannix kan dela ett ögonblick av samförstånd utan att det suddar ut deras handlingar. Musiken behöver inte vara helt uppriktig eller helt sarkastisk för att rymma båda dimensionerna.

Tittaren kommer till uppläsningen efter en avrättning präglad av personliga intressen. Kontrasten mot den värdiga klangen återställer inte automatiskt någon moralisk ordning. Den kan göra avståndet tydligare mellan de ideal som orden väcker och situationen för dem som uttalar dem. Känslan uppstår delvis just för att det avståndet inte överbryggas.

Mannix läser en text knuten till en person som hans konfedererade tradition inte hade någon anledning att vörda. Därför har handlingen en tyngd som inte beror på om papperet är äkta. För några ögonblick går han med på att träda in i berättelsen som Warren hade hittat på för att överleva bland vita. Han behöver inte tro på dokumentets ursprung för att förstå vad det betyder för mannen bredvid honom.

Scenen bevisar inte heller att en fullständig politisk omvandling har ägt rum. Samarbetet och uppläsningen sker under extrema omständigheter, när bådas handlingsutrymme är mycket begränsat. Att göra ögonblicket till en slutgiltig försoning för hela landet skulle ge de två rollfigurerna en alltför omfattande symbolisk betydelse. Filmen tillåter en konkret närhet och låter samtidigt en värld som inte har reparerats finnas kvar omkring den.

De övriga personernas relativa tystnad förändrar också förutsättningarna för uppläsningen. Nu finns inte längre samma publik som kunde avbryta, håna eller ifrågasätta papperets betydelse. Rösten riktar sig till en mindre och utmattad gemenskap. Den krympande publiken gör en text som tidigare fungerat som socialt kännetecken mer intim.

Instrumentalversionen och rösten fyller olika funktioner

När man lyssnar på instrumentalversionen skiljs kompositionen från ordens omedelbara betydelse. Man kan uppmärksamma dess längd, andning och tonförändringar på albumet. När uppläsningen läggs ovanpå musiken eller förknippas med den bär dessa egenskaper upp en röst som inte längre behöver övertyga oss om att brevet är äkta. Dess funktion har gått från att styrka en identitet till att dela en berättelse.

Skillnaden mellan instrumentalt spår och dialog gör att man inte tillskriver kompositören texten. Morricone skriver musik; brevet och dess sammanhang hör till Tarantinos dramatiska manus. Sluteffekten uppstår när de möts. Inget av materialen rymmer på egen hand hela ögonblickets tvetydighet.

soundtracket till The Hateful Eight hade byggt upp ett ihållande hot med återkommande motiv, djupa register och spänning. Ett varmare uttryck märks eftersom vi har hört den utvecklingen. Skillnaden kräver inte att stycket blir ett segertema. Det kan fungera som en begränsad vila som inte utlovar huvudpersonerna någon fysisk flykt.

Kompositionens titel bevarar dessutom Lincolns namn, samtidigt som filmen flyttar uppmärksamheten till läsarna. Presidenten är frånvarande; det som finns här är två mäns användning av en föreställd röst. Den frånvaron är avgörande. Den nationella auktoriteten kommer inte till handelsboden för att skipa rättvisa eller rädda någon; den cirkulerar bara i ett papper, skrivet av någon som hade behövt dess symboliska beskydd.

Musiken bär upp en möjlighet till ömhet inom en fiktion som har avslöjats som ett falskt dokument. Brevet blir inte sant, men lyssnandet kan vara det. Slutet finner där en form av intimitet som inte kräver oskuld och en form av ironi som inte utesluter känslor. Tvetydigheten består eftersom klangens ädelhet och rummets våld fortsätter att vara märkbara på samma gång.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön